Babblarnas vaggvisa är exakt allt jag fruktar och suktar efter

Jag har länge tyckt att det är något riktigt obehagligt med vaggvisor. Sånger som – bokstavligen – sakta ska få dig att falla i medvetslöshet. Vad i hela? 

Därför blev jag förundrad, men inte förvånad, när Spotify redogjorde för de mest spelade låtarna i år och det visade sig att Babblarnas vaggvisa placerade sig på femte plats i Sverige. För snart två år sedan äntrade den för första gången Spotifys topplista, och kilade till en början stadigt i botten av listan. Men sakta har den nu klättrat sig in i topp 100, och abonnerar där på en plats vecka ut och vecka in, vilket väcker en otäck ängslan inom mig.

Vilka är de här jäkla Babblarna undrar ni kanske? De är vad Teletubbies var för 90-talister. Vad I drömmarnas trädgård var för 00-talister. Egentligen är de inte mycket mer än ett gäng färgglada blobbar som lär småbarn att sjunga och utveckla språket. Men precis som de nu infiltrerar mina småsyskons medvetande, infiltreras nu mitt huvud av tanken på vad Teletubbies betydde för mig. De var min fristad. Mitt lyckopiller. Ja, under något år kan de nog till och med ha varit hela mitt liv. Vad som än hände runt omkring mig visste jag att de fanns där för mig varje Lattjo Lajban-helgmorgon, redo att förgylla min dag med sina TV-skärmsmagar. Men tänk om de även funnits där när jag behövt hjälp med att sova. Kanske hade jag än idag behövt Po eller någon av de andra vid min sida för att låta mig själv slukas av mörkrets kosmos. Tur nog har den frågan inte fått något svar än. Babblarnas inflytande på barn idag är dock oundviklig, och dysforin som detta framkallar inom mig är för påtaglig för att ignorera.

En dysfori som delvis grundar sig i att det uppenbarligen finns så många barn som däckar till uppmaningar om att klappa diverse oklara färgklickars kinder varje natt. Men som delvis också grundar sig i att jag aldrig kommer förstå mig på konceptet sömn. Varför ska vi sova bort en tredjedel av vårt liv? Det är ju helt sinnes. Om jag lever lyckligt till min 90-årsdag kommer jag alltså ha sovit i 30 år. Och denna absurditet är HELT ACCEPTERAD? Hur? Är det inte dags för revolution mot evolutionen? När ska vi ta oss i kragen och inse att det måste finnas någon vettig åtgärd för detta vaskande av livskapital. Det är faktiskt rent ut sagt orimligt av vad det nu var för institution som inrättade det mänskliga varandet att låta oss slösa så pass mycket av vårt redan oerhört sköra liv på att ligga paralyserade och gotta oss med osynliga kvalstervänner i lakan som korvar sig mellan skulderbladen. Jag köper det bara inte.

Om jag däremot får lite studentrabatt kan jag tänka mig att fundera på saken ytterligare en vända. För trots att vi berövas oåterkallelig livstid kanske detta ofrivilliga pausande ändå är lite… skönt? Det här ska inte bli en text om hur fett jävla najs det är med sömn, för det går ärligt talat inte uttala sig om. Du är ju medvetslös? Men att vi som studenter i åtta till synes korta timmar om dygnet slipper oroa oss om banaliteter som att kurslitteraturen du beställt från ***adlibris inte kommit fram i tid, att kläderna i din garderob inte längre stämmer överens med den du känner dig som eller att du är för dålig på att inte ta exakt allt personligt. Det är en dröm jag gärna lever kvar i. Jag bara önskar att dessa vaggvisor hade den bedövande effekt på mig som den har på tiotusentals barn landet runt, och som de förmodligen hade på mig som barn – utan känslan av obehag. Istället för att släppa kontrollen och låta vaggvisans förtrollande makt dränka mig i fullständig sinnesro, skrämmer denna underlägsenhet mig. Jag är underordnad min egen kropps begär, och vaggvisan framkallar insikten om att jag inte är ägaren av min egen bostad.

Vaggvisor påminner mig även om en tid då livet lekte. Jag lekte, levde utan en enda tanke på vad som skulle komma härnäst. De tar mig till en tid då vaggvisor var ett löfte om att morgondagen skulle bli minst lika bra som dagen som varit. Denna förhoppning om att löftet även nu, mer än ett decennium senare, skulle hålla lever kvar i mig än; men besvikelsen smärtar lika hårt som sängen är skön när du inte har tid att ligga kvar i den, och du vaknar med ännu en hemsk mardröm att analysera skiten ur utan att någonsin kunna få ett svar. Annat var det förr, och även om jag kanske inte hade den lugnaste av uppväxter, finns det inte mycket jag hellre vill än att Elon Musk eller någon annan rik, smart och galen jävel ska ta mig tillbaka till de där intensivt kulörta påslakanen som omfamnade mitt femåriga jag. Vägg i vägg med något av grannbarnen som sussade lika sött som jag gjorde. Kanske lekte vi på gatan tillsammans även på nätterna.

Allt för ofta kommer inte sömnen så naturligt som den gjorde då, och som den borde. Då har jag tagit till mig ett medel som på ett sätt är lika konstlat som vaggvisor, men ändå inte: Sömn-appar. Ni vet de som en kan välja bland olika ljud på och ställa in en timer på när de ska sluta ljuda. Knäppt kanske, men det funkade till en början. Regn som smattrar mot ett fönster? Oh ja. Vågor som skvalpar mot stranden? Nah fam. En stilla skog där kvistar knäcks, bäckar porlar och fåglar sjunger? YAAAAAAS. På senare år har jag även fått upp annonser om att hela världens drömkille Harry Styles spelat in sin sexiga röst på sömn-appen Calm också, vilket jag gärna hade testat på om det inte vore för att de vill lura oss tokkära Gen Z’s som lagom till kampanjen fått kontroll över våra egna pengar. Men dessa pengar spenderas istället på värdelösa krukväxter med livsspann kortare än tiden det tar innan du hunnit återfå rimliga sömnvanor. Så kanske ska jag falla i kapitalismens vagga ändå. Medlen är i alla fall naturliga, ej fabricerade för att lamslå kropp och själ. Skogen, regnet och vågorna finns, och hade gjort det oberoende av vår existens. Harry kunde lika gärna varit ens pojkvän. 

Vaggvisor däremot? De är konstruerade av oss, för oss, i syfte att förkorta vårt livsförlopp. Det vill säga sadistiska häxerier i jämförelse. För inte hade jag med vetskap om enigmat vi kallar sömn velat att mina föräldrar skulle natta mig med någon vaggvisa om mina kära Teletubbies, det var mitt färgglada påslakanset rätt duktigt på självt. Inte vill jag att mina dryga två tredjedelar av den dyrbara tid jag fått på jorden ska bli till något mindre än så. Men förstå mig inte fel, jag uppskattar konceptet egentligen — men inte dess premisser. Hur gärna jag än vill lyda sömnens lag, vägrar jag.

[00:24] Kännedomen om Babblarnas vaggvisas inflytande på småttingar landet runt blir en ovälkommen påminnelse om att jag också borde lägga mig nu. Men jag kan inte. Vill inte. Nu är det dock ganska sent, så: Under täcket, in i dimman. Förhoppningsvis. Om jag ändå hade kvar mitt Teletubbies-påslakan.