Autentisk fiktion behöver inte vara sann

Det har varit en märklig vår. Efter ett år av hemmasittande verkar inte folk längre kunna skilja på fiktionen och verkligheten. Alla verkar tro att ”orten” enbart präglas av gängkriminalitet och att polisyrket är rätt soft och romantiskt, ändå. Livet har under coronapandemin blivit som den engelska författaren E M Forster beskrev det i sin novell The Machine Stops från 1909. Fönstret mot omvärlden är genom skärmen och vår uppfattning av verkligheten blir därmed präglad av någon annans gestaltning och intryck av densamma.

I novellen har människorna förlorat förmågan att bo på jordytan och lever i stället sina liv under marken där varje individ är isolerad i en liten kammare uppkopplad till en världsomspännande maskin som tillgodoser alla behov. Dagarna spenderas i en fåtölj med armlängds avstånd till knappar som levererar mat, tvättar och klär kroppen och sätter på musik. Det finns givetvis också en knapp som gör att man kan kommunicera med sina vänner och de allra flesta medborgarna har flera tusen kontakter över hela jordklotet. Genom maskinen hålls det dag in och dag ut föreläsningar och diskussioner om olika händelser och studier som kommer från den tiden man fortfarande fick åka till jordytan och kunde leva där. Men eftersom det inte går längre har ingen någon förstahandsinformation av hur det egentligen var eller är där, då alla levt hela sina liv isolerade i de små celler under marken. Likt hur det är i E M Forsters novell från 1909 har det under våren 2021 gått att hitta indikationer på att folk under pandemin börjat bygga sin omvärldsbild utifrån vad fiktionen gestaltat genom tv-skärmen.

Det gick att skönja det första tecknet i mitten på januari när SVT kablade ut polisdramat Tunna blå linjen på sin playtjänst och ettans tablåsändning, för den som är lagd åt det hållet. Kritikerna hyllade serien för att vara en autentisk och realistisk gestaltning av verkligheten. I Aftonbladet skrev Karolina Fjellborg den 14 januari att dramat är en “trovärdig skildring av polisers harvande vardag” och i DN två veckor senare gladde sig Lisa Magnusson över att det äntligen producerades en polisserie “som faktiskt känns realistisk på riktigt”.

So far, so good. Att sträva efter en realistisk gestaltning inom konst, i det här fallet en tv-serie, är inget nytt berättartekniskt grepp. Men bara för att något gestaltar verkligheten på ett autentiskt sätt, alltså äkta och tillförlitligt, betyder det inte att gestaltningen är verkligheten. Säg att serien i stället hade varit i dokumentär tappning med anspråk på att skildra en bit av verkligheten, kanske till och med i strävan efter sanning, vad det nu är, så hade fiktionen kunnat används som ett verktyg. Mer om det skriver Caroline Ringskog Ferrada Noli om här.

Men Tunna blå linjen är fiktion. Punkt. I en intervju med Dagens Industri säger manusförfattaren Cilla Jackert att “Det här är påhittat, det är fiktion, fast vi har velat göra den så autentisk som möjligt”. Och vad bra de lyckades, nästan lite för bra. För till slut var det som att alla fick en knäpp och knäppast var som vanligt Malou von Sivers i Malou efter tio. Till programmet blev Oscar Töringe, som spelar Magnus, inbjuden tillsammans med en riktig polis. Under åtta minuter fick Töringe svara på frågor om hur det är att vara polis, berätta om hur obehagliga vissa scener var att spela in, men framför allt lyssna på den riktiga polisen berätta om hur realistisk Tunna blå linjen var till skillnad från Wallander och Beck. De två filmserierna är lite för mycket hitte-på, sa han och flinade. Som om film och serier ska betygsättas utifrån hur bra de stämmer överens med verkligheten. J’accuse men den dagen, den sorgen.

När hypen över Tunna blå linjen lagt sig dröjde det inte länge innan nästa tecken på förskjutningen av verklighetsuppfattningen kom. På Netflix släpptes kriminalthrillern Snabba cash och under några veckor i mitten av april fylldes sociala medier av serie-relaterat innehåll, men det var en tweet som stack ut. Evin Ahmad, Leya i serien, twittrade att “det är bara en serie…” för… ja, de som inte förstått det. Vidare berättade Alexander Abdallah, som spelar Salim, för Aftonbladet att många har friat till honom och frågat om de ska skaffa barn efter att de sett serien. Det kan givetvis vara så att beröm ges utifrån en skala där gifta sig och skaffa barn är det högsta omdömet en skådis kan få. Även om rollfiguren Salim är en sorgsen person som är lätt att tycka om går det inte att blunda för att han dödar människor till vardags. Snabba Cash må skildra en berättelse om Sveriges förorter, men den tecknar inte hela bilden av livet där. Om svenska vita medelklassungdomar baserar sin uppfattning om “orten” enbart på serie och film blir den bilden beroende av någon annans inramning. En inramning som bygger på medvetna val av vad som ska respektive inte ska visas i berättelsen. 

I The Machine Stops ska människor passa sig för förstahandsidéer och egna intryck då det kan sätta hela samhällsfilosofin på spel. All information kommer från maskinen och direkta observationer, alltså att uppleva världen med egna ögon, ska invånarna se upp för eftersom fysiska intryck baseras på kärlek och rädsla. På liknande sätt har vi sedan våren 2020 tvingats in i våra bostäder och fått livet utanför skildrat för oss genom skärmen. Det är en sorts andrahandsidé som dikterats på fiktionen. Så när pandemin är över, kommer vi då tro att polisens vardag är lika lågintensivt romantisk som den i Tunna blå linjen eller att Stockholms förorter enbart präglas av gängkriminalitet som i Snabba Cash? Om så är fallet kan den uppfattningen underblåsa fördomar som kan leda till rädsla och i slutändan en än mer utbredd segregation än den vi har idag.

Tyvärr kräver en spaning tre exempel, så förmodligen fattar alla att Snabba Cash är en serie och att Oscar Töringe inte är en riktig polis. Eller ja, alla förutom Malou då.