Årets bästa album – 2022
2022 har bjudit på en uppsjö av spännande albumreleaser, från debutplattor som fullständigt tagit en med storm och oväntade comebacks till finslipade hantverk från artister som redan hunnit snurra i spelarna ett tag. Nu är det dags för oss att lista årets allra bästa album – nedan hittar ni våra topp 30 album från 2022!
30. Sköt er själva så jag inte mitt – Joel Alme
Joel Alme må framstå som ännu en Göteborgstrubadur, men under 2022 visade sig han ännu en gång vara en av Sveriges starkast skinande låtskrivare och artister. Låtar som Brev från botten balanserar det klassiska med det moderna, i synnerhet i historieberättandet och produktionen, som på ett uppfriskande sätt lyckas väga det mysiga och bekanta mot det episka.
Bortom det man kanske vet om hans status inom IFK Göteborg, ger Sköt er själva många skäl till att förstå hypen kring Joel Alme.
Charles Lundman
29. Wet Leg – Wet Leg
Det finns inte mycket som kan mäta sig med det genombrott som Isle of Wight-duon Wet Leg fick i år. De gick från att starta ett band i princip bara för skojs skull, döpt efter en emojikombination skapad i en bandnamnsgenerator, till att bli den mest omtalade och debatterade indieakten under 2022. Det råder inga tvivel om att bandets debutalbum med samma namn är fyllt till bredden av charm, fuzzdränkta gitarrer och en hälsosam dos gen z-humor, och med det lyckades de skapa årets kanske mest uppmärksammade debut.
Gustav Stjernkvist
28. Den Stora Duken Vol. II – Nomad, Simon Emanuel, More 10
Den Stora Duken Vol II låter stundtals som att glida i en dyr bil vid medelhavet, stundtals som att sitta på ett pendeltåg i ett kyligt Stockholm. Ibland handlar det om italienska viner och japanskt mode, ibland handlar det om bortgångna vänner och bitande självtvivel. I centrum står ändå alltid två av de skarpaste textförfattarna i svensk hiphop-historia och svingar vilt med citerbara textrader över lyxig och utsvävande produktion. Det är bara att hoppas att trion är generösa nog att göra Den Stora Duken till en trilogi.
Anton Ånell
27. The Dream – alt-J
De brititska indierockarna alt-J begränsar sig inte till någon särskild struktur på The Dream. Trots det har musiken kraft att tilltala lyssnare som vanligtvis inte går igång på gitarrer, gälla indieröster och samhällsdebatterande texter. Alt-J förtrollar på The Dream med avantgarde kompositioner, självhäftande melodier och spänning för vad som komma skall hela albumet ut, och kulmen nås bland annat på de absurt fantastiska spåren Chicago och Philadelphia.
Theo Hafström
26. Hjälp! Jag har blivit nihilist – Love Rönnlund
Love Rönnlunds debutalbum Hjälp! Jag har blivit nihilist är skickligt, stilrent och kittlar hela smakpaletten. Vi får en stor klunk tradjazz med runda toner av visor, blues och bossa. Texterna är fylliga, smarta och humoristiska med mycket bett och fångar lyssnarens uppmärksamhet. Rönnlund lyckas fånga andan av jazzen i olika former utan att förlora sin egen röst. I sin helhet är det ett mångsidigt album med en excentrisk och stark personlighet som blir svårt att slita öronen från, och som visar att Love Rönnlund är ett namn att lägga på minnet.
Allis Sääsk Berglund
25. HYPNOS – Ravyn Lanae
R&B-drottningen Ravyn Lanae från Chicago har varit i gamet ett bra tag, och med debutalbumet HYPNOS träffar hon mitt i prick. 16 spår fyllda av soul, alternativ R&B och drömska melodier, med förförande texter som anspelar på både sårbarhet och kaxighet. Bland gästartisterna hittar vi Steve Lacy, Smino, Mereba och Fousheé, som alla sätter sin personliga prägel på albumet, och som imponerande nog harmoniserar med Ravyn Lanaes röst och stil trots sina olikheter.
Med HYPNOS lyckas Ravyn Lanae skapa ett album som visar vad R&B är idag, och hur mångsidigt denna genre kan gestaltas utan att tappa sina fundamentala element.
Linda Lauermann
24. age/sex/location – Ari Lennox
Sensualitet och lust är det som Ari Lennox förmedlar i age/sex/location. Soul och R&B inspirerad av 00- och 90-talet genomsyrar projektet. Aris röst smälter enkelt samman med melodierna och hennes höga toner kompletterar ytterligare. Med musiken i fokus hör lyssnaren textförfattande som berör ämnen som sex, kärlek, njutning och ännu mer njutning. Albumet visar att Ari garanterat är i ett stadie där hennes känslor och njutning ska stå i fokus, och vi älskar varje sekund av det.
Nardos Tekle
23. In Search of Incredible – You Thant
Om You Thants senaste album var ett sökande av det otroliga rent musikaliskt så har de hittat det – från den dystra Moderaterna, den drum and bass-inspirerade Divorces, till den nonchalanta Six Feet Down med Raghd, är skivan otrolig. Jämfört med Dinner For Two är In Search of Incredible mer melankolisk och enad i sitt ljudlandskap, med samma känsla från första skivan i behåll. Leons röst påminner om Thom Yorks, och bandet lyckas än en gång få oss att undra hur länge till de kommer att gå under radarn.
Sultan Ahmed
22. Diaspora Problems – Soul Glo
På introspåret till Diaspora Problems trycker Soul Glo in fler musikaliska idéer på knappt fyra minuter än de flesta banden lyckas få med på hela album. Resten av plattan följer i samma spår – det är brutalt nyskapande, livsbejakande och helt jävla ursinnigt på samma gång. Sångaren Pierce Jordan spottar, väser, rappar och skriker sig fram likt en noshörning som stångar mot precis allt, med ett inferno av trummor och gitarrer bakom sig. Diaspora Problems är en revolt mot det mesta, ett firande av en del, och ett av de mest stilsäkra och egensinniga hardcore-albumen inte bara detta år, utan någonsin.
Anton Ånell
21. Un Verano Sin Ti – Bad Bunny
Bad Bunnys senaste platta Un Verano Sin Ti landade minst sagt som ett bombnedslag i somras, och har gått till historien som det mest streamade albumet 2022. Bad Bunny lyckas med detta album leverera ett genomtänkt och mångsidigt verk som bidragit med soundtrack för alla årets stunder; energiska hits som Tití Me Preguntó och Me Porto Bonito har fått dansgolven att koka på klubbarna, och låtar som Ojitos Lindos eller Andrea har passat utmärkt när romantikens timme slagit och du har behövt en ljuvlig melodi med sentimentala texter. Nu har stjärnskottet från Puerto Rico gått ut med att han ska ta en paus från musiken efter detta framgångsrika år – vilken tur då att detta album är svårt att tröttna på och kan fortsätta pumpas ett bra tag till!
Linda Lauermann
20. Selfmade – 23
I början av 2021 kom SCORPIO ut, och efter en så stark debutsingel kändes 23 för bra för att inte fortsätta briljera. På sitt debutalbum gör han just det, och Selfmade ligger i fas med de förväntningar som satts på den anonyme rapparen. Självförtroende är ingen bristfällig vara i hiphop, men när 23 rappar “bitch jag varva din idol, och det är inte ens på ett år” skaver det inte. Titelspåret med sina blåsinstrument hovrar över lyssnaren, Bla bla – Intro påminner om M Hunchos bästa sidor, Hermosa visar 23:s förmåga att fånga det fina i livet, och Thug Part 2 visar en ärlig sentimentalitet som andra rappare kan lära sig av. Produktionsarbetet på albumet är fantastiskt bra, och i stort visar Selfmade att 23 förtjänar att räknas bland de bästa rapparna på den svenska scenen.
Sultan Ahmed
19. Big Time – Angel Olsen
En obeskrivlig sorg omfamnar Big Time i både text och musik. Innan skapandet av albumet gick båda Angel Olsens föräldrar bort vilket hon bearbetar på många av låtarna. Samtidigt behandlar plattan nya och första queer-förhållanden och hjärtesorgen som eventuellt kan följa därpå. Big Time är inte bara ett album om sorg och kärlek, utan främst om ens identitet och hur man finner sig själv i mitten av en krånglig och obeskrivligt jobbig fas i livet.
David Brignoli
18. Om Vi Får Leva – Jonathan Johansson
Sist vi hörde Jonathan Johansson sjunga så var innehållet tungsint och sorgligt – hans platta Scirocco behandlade teman som krig, miljökatastrofen och terrorattentatet i Stockholm 2017. Man förstår Johanssons uppgivenhet och om hans föregående platta symboliserar mörkret så är Om Vi Får Leva det efterlängtade ljuset i tunneln. Tematiken är fortfarande på blodigt allvar men djupt inne i texterna döljer sig ett hopp. På Varje Regnbåge (Den Sista) sjunger Johansson “Alla gator ska glömmas bort, det är fortfarande allt jag trott är sant / Men jag hoppas jag haft fel, i alla svarta rader som jag skrev”. Musiken på Om Vi Får Leva omfamnas samtidigt av ett storslaget popsound som stundtals är så pass upplyftande att man plötsligt vågar drömma om något bättre.
David Brignoli
17. Dirt Femme – Tove Lo
Det här året hade Sveriges okrönta popdrottning Tove Lo en enastående följetong av singlar som ledde fram till Dirt Femme, hennes femte album. Även om Dirt Femme knyts ihop av sitt narrativ, Tove Los relation till sin femininitet, är albumet fyllt med karriärmässiga höjdpunkter som No One Dies From Love och How Long – och det säger en hel del om en artist vars förmåga att beröra med både penna och melodier varit på topp i snart 10 år.
Tove Lo vet exakt hur man bygger suspens i sina låtar, och på Dirt Femme lyckas hon med något som många artister endast kan drömma om: att utföra redan befintliga koncept och höja dem till perfektion. Lyssna bara på You Spin Me Round (Like A Record)-inspirerade Call On Me och säg att du inte lyfter från marken med laserlampor strålandes genom kroppen. Det går inte.
Theo Hafström
16. Janky Star – Grace Ives
På Janky Star greppar Grace Ives vår hand, tar spjärn med fötterna mot marken och drar med oss rakt upp i atmosfären. Vi förs in i 27 svävande minuter av energiska produktioner, vardagsrealistiska texter och medryckande melodier. På Janky Star utforskar Grace Ives soundet från debutalbumet 2nd samtidigt som hon adderar nya inslag. Det är poppigt till tusen, fyllt till bredden med syntar, stackade vokaler och fågelkvitter – samtidigt som Ives inte räds för att sväva ut i andra genrer eller smidigt bända vokalerna efter tempo och sinnelag. Lekfullheten är påtaglig, och formatet på tio korta spår blir en perfekt arena för e album som spänstigt böljar mellan sina inspirationer utan att någonsin spännas för hårt. Janky Star är rikt, fantasifullt, och faktiskt alldeles, alldeles oemotståndligt.
Daria Spitza
15. Eros Agape Philia – Sara Parkman
I Sara Parkmans episka album Eros Agape Philia möts folksägner och modern elektrisk indie. Hon lyckas återigen förnya folkmusiken och höja den till helt nya nivåer. Både text och musik är sprängfyllda med hjärta och kött, man känner pulsen som dånar och blodet som forsar mellan orden och tonerna. Teman som kärlek, vänskap, det gudomliga och onåbara knyts ihop och utforskas på ett intimt och gripande sätt. Parkman blåser liv i något svunnet och placerar det i modern tid, ljudbilderna domineras av dånande trummor, stråkar och ropande körer tillsammans med atmosfäriska syntar och elektroniska beats.
Det är oundvikligt att känna högt och mycket under lyssningen; Ilskan i Ut Mere! sätter eld på själen, Mammakroppar får en att simma i tårar och Rosen får en att dansa tills fötterna värker. Detta explosiva och förtrollande album är rentav brilliant.
Allis Sääsk Berglund
14. Skinty Fia – Fontaines D.C.
Irländska indiehoppet Fontaines D.C. imponerade återigen starkt med sin tredje fullängdare Skinty Fia. Här fick den traditionella brötiga indierocken läggas åt sidan för att ge plats till ett mycket mer melankoliskt och allvarligare sound – och med detta känns det på något sätt som att bandet helt och hållet hittat hem.
Efter två väldigt, väldigt lyckade försök reser sig Skinty Fia som bandets magnum opus. Förutom att det (på ett väldigt inte-nationalistiskt sett) dras en hel del referenser till deras irländska arv är skivan mörkare, tyngre och mer äkta. Låt efter låt bjuds det på känslourladdningar som den ena är mer aggressiv än den andra, tills det i slutändan antingen exploderar, kollapsar, eller båda delar. Det finns få album från de senaste åren som har lyckats vara så här råa och gravallvarliga, och samtidigt så rowdy.
Gustav Stjernkvist
13. Shape Up – Leikeli47
Leikeli47s pondus i kombination med house, techno, hiphop och R&B får vem som helst att känna sig som den snyggaste personen i rummet. Shape Up består av det som artisten gör bäst – kaxigt textförfattande till mycket bas, något hon lyckas med även denna gång. Inte bara visar hon upp en musikalisk utveckling, hon visar sig även mer sårbar än tidigare. Albumet tydliggör att Leikeli47 är en av de rappare som har brutit ny mark inom hiphop-scenen, och att hon är här för att stanna. Med influenser från både trap och ballroom visar artisten att vi kan få det bästa av båda världar.
Nardos Tekle
12. Painless – Nilüfer Yanya
Nilüfer Yanyas Radiohead-osande indie är svår att inte bli kär i som 90-talstorsk. PAINLESS är en bittersöt skiva, där sorgsna singer-songwriter-teman paras med krispig modern produktion, där artistens råa framträdanden får behålla sin känsla. Det är ambitiöst, men det lönar sig. När låtar som try, midnight sun och stabilise får bygga sina klimax och blomma ut är de topplåtar som blir behandlade precis på rätt sätt med denna magiska produktion, kantad av vackra gitarrer, distad bas och oompf-iga trummor. Behåll ögonen på Yanya!
Charles Lundman
11. Dawn FM – The Weeknd
Det har sugit att vara ett Weeknd-fan efter Trilogy-eran, och Abels övergång till att nästan vara än en urvattnad popstjärna gjorde för många ont. Sedan vände det under 2020 med After Hours, som var ett perfekt exempel på ett välbyggt album – tematiskt, soniskt och estetiskt sett. Uppföljaren Dawn FM fortsätter i samma spår, men tar en aning mörkare, mer dystopisk och ironisk vändning.
Jim Carrey briljerar som programledare på apokalypsens radio, och The Weeknd hittar äntligen balansen mellan något som storsäljer, och något som har ett genuint estetiskt värde. Nyckeln verkar ligga i lyxiga 80-talsinspirerade syntar, ett djävulskt sinne för humor, och kanske samtidens i särklass bästa sångröst. Dawn FM skulle nästan kunna ses som b-sidan till After Hours, eller som en uppföljare som förhåller sig till 2020:s album på samma sätt som Gudfadern II förhåller sig till ettan. Här tänker en på ordspråket if it ain’t broke, don’t fix it, och med Dawn FM cementerar Abel sin plats som generationell musikbegåvning. Han gör det dessutom kul på nytt att vara ett Weeknd-fan.
Sultan Ahmed
10. I Love You Jennifer B – Jockstrap
Vad får man om man slår ihop violinisten i ett av nutidens mest hyllade band med en elektronisk producent som skrev sin examensuppsats om Leonard Cohen? Ett av årets mest excentriska och spännande pop-opus, tydligen. Det finns nämligen inget annat som riktigt låter som I Love You Jennifer B, debutalbumet från den Londonbaserade duon Jockstrap. Gruppens sångerska och textförfattare Georgia Ellery, som också är medlem i Black Country, New Road, sjunger om sex och intimitet, platser och personer, med en stämma som ofta lägger sig någonstans mellan hennes klassiska jazzskolning och artpop-gudinnorna som kom innan henne. Samtidigt bidrar producenten Taylor Skye med bakgrunder som filtrerar ett brett spektrum av elektronisk musik genom en singulär vision. Tillsammans vrider och vänder Ellery och Skye på popmusikens DNA för att återskapa den i sin egen bild.
Resultatet är ett idiosynkratiskt album som bara hade kunnat skapas av just denna kombination av individer – magin i I Love You Jennifer B ligger i att låta sig själv fascineras av hur två artister med väldigt olika musikaliska bakgrunder har skapat något monolitiskt tillsammans. Eller så kan man bara njuta av plattans otaliga bangers.
Anton Ånell
9. Nymph – Shygirl
Om Shygirls EP ALIAS var den bångstyriga, rebelliska lillasystern, är debutalbumet Nymph definitivt storasystern som fattat hur man fixar brynen och lägger sarkastiska kommentarer med sylvass finess. På Nymph har Londonartisten finslipat sitt sound och hittat tydligare konturer, samtidigt som hon fortsätter vara kompromisslös i sitt uttryck.
Albumet är personligare och mer nedtonat än tidigare verk, vilket ger utrymme för mer sårbara sidor att komma fram. På Firefly och det avslutande spåret Wildfire får en intim sentimentalitet sippra fram mellan de maxade produktionerna, och inslaget är välkommet. Till skillnad från många av Shygirls tidigare verk behöver Nymph tid att växa – den omedelbara, explosiva effekten som tidigare definierat hennes låtar finns här bara på ett fåtal spår. Istället finner vi en mer subtil styrka som tar plats i de välvalda kollaborationerna, de skickliga kompositionerna och de direkta texterna.
På Nymph spinner Shygirl en väv som är stundtals försiktig, stundtals explosiv och utmanande. Trådarna flätas samman, dras isär och spänns ut – Nymph är ett fantastiskt hopkok av hur 2022 låter och smakar, tillagat av en av musikvärldens mesta spännande artister just nu.
Daria Spitza
8. CAPRISONGS – FKA twigs
Brittiska FKA twigs gjorde i början av året en oväntad utflykt. På mixtapet CAPRISONGS utforskade hon för henne ny mark – nämligen att röra sig mot ett mer kommersiellt sound. Typ exakt det motsatta från vad man förväntar sig göra på ett mixtape, men för henne ändå inte. Hänger ni med?
Trots det mer radiovänliga soundet är det tydligt att det här är ett mixtape i FKA twigs-stuk. Genrerna spänner sig över en sällan skådad vidd: från dancehall och R&B till trap och drum and bass, och på vissa spår möts de och skapar något helt nytt. Kan någon förklara för mig vad pamplemousse är liksom? Det är uppfriskande för en artist som FKA twigs att inte ha en så tydlig musikalisk vision, för på CAPRISONGS får vi verkligen höra prov på att det går att kombinera ett mer tillgängligt sound med musikalisk innovation – och det på ett projekt över hela 17 spår.
Theo Hafström
7. Gemini Rights – Steve Lacy
Indierock, alternativ R&B, lo-fi, neo-soul… kärt barn har många namn och Steve Lacy svarar på alla tilltal. Den amerikanske låtskrivaren och artisten briljerar återigen med albumet Gemini Rights. Albumet har klättrat upp på topplistorna och låtar som Static och Bad Habit har blivit virala på plattformar som TikTok. Denna gång bjuder Lacy på ett brett och utsökt utbud av bland annat bossa-influenser, sirapslen hiphop och funk ihopvävd med modern indie. På albumet finner vi samarbeten med producenten och låtskrivaren Matt Martians samt sångaren Fousheé som både kompletterar och lyfter Lacys musicerande.
Hans andra soloalbum är både hett och blottande, och berör sexualitet och droger. Texterna som är under påverkan av starka känslor och kemikalier skapar en drömsk och ändlös effekt, som ett reverb på orden, medan ljudbilderna är mjuka och vibrerande. Albumet som släpptes i somras skapade många anthems för sena varma kvällar, svett och solbrända kinder. Lacy närmar sig musiken med en lekfullhet och fingertoppskänsla och lämnar lyssnaren längtandes efter mer.
Allis Sääsk Berglund
6. Ants from Up There – Black Country, New Road
Vad framtiden skulle hålla för den experimentella indie-septetten Black Country, New Road efter den minst sagt tokhyllade debuten For the First Time visste ingen. Men redan året efter fick vi svaret. Ants from Up There är precis som debuten en progressiv och experimentell tolkning av samtiden. Med en fullkomligt alternativ uppbyggnad, både i skivans och låtarnas struktur samt en mycket mer avskalad ljudbild än debuten, skapar albumet en mycket intressant lyssningsupplevelse.
Sångaren Isaac Wood bearbetar sin ångest och sina psykiska besvär till dessa utomordentligt vackra toner och hur tragikomiskt det än må låta var det precis detta som fick honom att lämna bandet bara fyra dagar innan releasen. Det finns ett stort vemod här, och samtidigt någonting väldigt vackert, som står bakom det faktum att skivan får en att känna känslor man inte visste att man kunde känna.
Vad framtiden nu kommer hålla för dessa konstnärer är kanske ännu mer osäkert och ovisst. Men innan dess kan de åtminstone nöja sig med att ha skapat ett av årets bästa alternativa album.
Gustav Stjernkvist
5. Natural Brown Prom Queen – Sudan Archives
Med Natural Brown Prom Queen har Sudan Archives lyckats skapa ett verk som är mångsidigt, extremt välutfört och ständigt innovativt. Albumet flyter mellan genrer och uttryck, med ett stadigt fotfäste i modern pop och R&B. Det är svårt att inte fullständigt gripas med av den Los Angeles-baserade artisten som kan spela fiol och rappa lika bra som hon kan leverera klockrena toner, alltmedan hon utforskar varje vrå av sin kreativitet.
Natural Brown Prom Queen är artistens andra album, och uppvisar en beundransvärd lekfullhet och klanderlös kvalitet. Textförfattandet är skarpt och intimt, medan produktionerna rör sig över ett antal olika landskap – stundtals är det svettigt och sexigt, som på ChevyS10 och OMG BRITT – där den senare för tankarna till artister som Tommy Genesis – och stundtals DIY-sprudlande, som på NBPQ (Topless) och Selfish Soul. Andra stunder är det mer sentimentalt och avskalat, som på FLUE eller Homesick (Gorgeous & Arrogant).
De 18 spåren bildar tillsammans ett album som är magnifikt och mäktigt – en otrolig uppvisning av Sudan Archives slående känsla för varje del av hantverket. Natural Brown Prom Queen är ett av årets allra starkaste album, och får oss redan att längta efter mer.
Daria Spitza
4. RENAISSANCE – Beyoncé
En av Beyoncés många talanger är förmågan att skapa projekt som överraskar. För varje album som har släppts är det en ny vinkel eller sound som implementeras och det tar inte lång tid innan hela världen står i förundran – och detta verk är inget undantag. Tillsammans med sommarens hetta, kom hettan från RENAISSANCE, ett album med influenser från Ballroom, R&B, Chicago- och Detroit House. Projektet är fyllt av energi och längtan efter dans och närhet – känslor som många kunde relatera till under pandemin.
Till skillnad från de kraftfulla och emotionella låtar som man är van vid att höra från Beyoncé, utstrålar RENAISSANCE självkärlek, glädje och rörelse, och det är minst lika kraftfullt. Beyoncé bevisar ännu en gång att hon är genrebändade med hennes otroliga förmåga att måla upp visuell- och musikalisk perfektion i olika genres utan att förlora den röda tråden. Som lyssnare får man ta del av ett klubbset, där man förs från första spåret till sista utan avbrott. Vi får höra allt från mystisk och hård bas i I’M THAT GIRL och COZY, till den avslutande hommagen av Donna Summers I Feel Love i form av SUMMER RENAISSANCE vilket visar hennes omfång. Det kanske är dags att sluta överraskas av Beyoncé otroliga skicklighet.
Nardos Tekle
3. Missaoui – Cleo
Ja, var ska man ens börja? Att Cleo har varit en stor favorit inom den svenska musikscenen i år har kanske inte undgått någon – framgångsrikt albumsläpp, utsålda spelningar och nu även en nominering till P3 Guld. En sak är säker: albumet Missaoui som hon vågade anförtro oss under 2022 är något alldeles extraordinärt. Det är svårt att sammanfatta vad Cleo och Academics lyckades skapa tillsammans med enbart några få ord – det är sårbart, terapeutiskt, kaxigt, sexigt, kraftfullt och roligt. Hur de lyckas väva in alla dessa element på ett album visar den finess som utmärker de bägge skaparna. Från ett inledande tacktal till Cleos barn på en Saga till Elda och Elliot, till ett flertal kaxiga bars över snabba, experimentella melodier, till att hela Random Bastards stoltheter samlas på spåret Häxan Karaba i en minst sagt kraftfull uppslutning.
Missaoui är ett album som bara blir bättre för varje gång du lyssnar på det – vid varje genomlyssning upptäcker du något nytt guldkorn i form av en rad, ett oväntat instrumentalt inslag eller en tystnad, vilket gör detta album otroligt engagerande. Att prata från hjärtat på detta öppna sätt är något som gjort stort avtryck i svensk hiphop inte bara detta år, utan även för framtiden. Hela albumet känns som en revolutionär familje-anthem från norr med Cleo som boss i spetsen.
Detta album är ingen 7(a) lr 8(a), det är en solklar 10:a.
Linda Lauermann
2. MOTOMAMI – ROSALÍA
Under ett år då pop- och hiphopjättar vände sig till dansmusiken, gav det bara ROSALÍA ännu mer kredd. Timingen är monumental; katalanskan har byggt en katalog och image med sin flamenco, reggaeton och latinopop i flera år nu, så året då bjässarna doppar tårna i dansmusikgenren, har ROSALÍA släppt sitt magnum opus MOTOMAMI. På denna skiva experimenterar hon med genrerna och maxar dem till nästa nivå.
Minimalism möter maximalism i stöket på CHICKEN TERIYAKI och BIZCOCHITO, absurdismen sprudlar i det konceptuella titelspåret, låtskriveriet skiner på poppigare LA FAMA och DESPECHÁ (från deluxeversionen) och känslofyllda HENTAI och G3 N15 ger MOTOMAMI en djupt imponerande nyans. Allt toppas av en otrolig sångprestation och produktion olik någonting annat som hörts på denna nivå. Det är mästerligt: fullt av spontan energi, men ändå så polerat.
Få artister låter lika unika men samtidigt briljanta som ROSALÍA när hon hoppar mellan pop, flamenco, hiphop, reggaeton och ballader, men samtidigt håller sig så avantgarde. Resultatet blir ett generationsskifte och födelsen av en ny megaartist som bygger vidare på alla genrer hon rör vid och skapar något så eget. Att hon blev totalt snubbed av amerikanska Grammys i år borde vara en större snackis än vad det är.
Charles Lundman
1. Mr. Morale & The Big Steppers – Kendrick Lamar
Kendrick Lamar öppnar Mr. Morale & The Big Steppers med att konstatera “I’ve been goin’ through somethin’ / One thousand, eight hundred and 55 days”. Han refererar till sin platta DAMN. som för fem år sedan gjorde honom till en av världens största rappare. Dessa år var minst sagt tumultartade: fylld av en politisk turbulent tid för USA och en världssvepande pandemi. Nu är Kendrick tillbaka för att ge sitt perspektiv på saker och ting.
Till en början känns det som Kendrick är rädd för att släppa in lyssnaren helt och hållet, men för varje låt kryper han allt närmare. Den första delen av albumet skiftar mellan avskalade låtar fyllda av rika och transparenta texter, till mer producerade och lättsmälta poplåtar som N95 och Die Hard.
På del två dyker han in med huvudet först. Här döljer sig plattans mest smärtsamma stunder. Han utlägger sitt familjetrauma på Mother I Sober (feat. Beth Gibbons of Portishead) och sitt tvekfulla accepterande av sin faster som transperson på Auntie Diaries. Hans skam blir allt mer tydlig och när han rappade “Got guilt, got hurt, got shame on me” endast ett par låtar tidigare förstår man kopplingen.
Mr. Morale & The Big Steppers är inte bara ett välproducerat och välskrivet album, det är framförallt minnesvärt och naket, något som sticker ut i diskografin från en av samtidens mest briljanta textförfattare. På Mr. Morale & The Big Steppers tar den sanna poeten inom Kendrick plats. Tillsammans med den avskalade och vackra ljudbilden, får man som lyssnare en chans att dedikera hela sitt fokus till exakt vad artisten vill säga – och nog har han mycket att dela med sig.
David Brignoli
Hela spellistan med våra 30 bästa album hittar du här!
