Är det så konstigt att alla inte var kåta hela tiden?

Pride är en del av det samtida Sverige – en utveckling som jag hoppas består. I år har jag dock haft svårt att fokusera på det färgglada firandet. Det här med kärlek och sex har tvingat fram en äldre reflektion till ytan. Trots att toleransen för olika läggningar har ökat verkar historiska figurer inte undgå samhällets dömande tjat. Några av er känner säkert igen det.

Historiedokumentären på P3 skvallrar genom radion på högsta volym. Karl XII:s arméer gör sig redo för ett storslag. Snön faller tjockt och spetsigt. Programledarens röst skakar. Något viktigt kommer att ske. Men istället för krut och blod dyker vi ner i kungens privatliv. Det är tydligen det viktigaste, för ja, Karl, ja han… han har ingen fru, inga älskare, och verkar ha ett diskret sexliv, om något alls. Var han homosexuell? Det vet man inte, tydligen. Det finns inga belägg för det. Men “kanske”? Underligt tycker i alla fall hela skaran av programledare. 

Varför fastnar historiska figurer fortfarande i en dikotomi mellan hetero och homo? Är det ens relevant? För att inte tala om anakronismerna när det spekuleras längre bakåt i tiden.

”Kanske var de homosexuella, bisexuella, kanske var de hetero – men kanske var de också inte lika intresserade i sex som andra?”

Googlar man på Karl XII:s sexualitet landar man snabbt bland nästintill löjliga hypoteser. Enligt vissa är Karl XII:s “avsaknad av intresse i familjebildning” ett tydligt tecken på att han var… autist. Visst kan det ha varit så, men det är knappast väl genomtänkt. Bara för att det inte finns belägg på att Karl XII var en Casanova betyder det inte att han hade en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Det är en skymf både för de med AST som har och vill bilda familj och de som känner igen sig i en mer privat inställning till sitt kärleksliv utan en AST-diagnos.  

Denna tendens att omedelbart dra slutsatser om homosexualitet eller att märka figurer som bisarra är inte unikt för Sverige. Isaac Netwton är en som ständigt återkommer som ”mysko” – han gifte sig aldrig och levde en solitär tillvaro. Nästan alla dokumentärer jag kan minnas föreställer honom som udda – mer för att det inte finns belägg på att han hade regelbundna sexuella relationer än för att han försökte skapa de vises sten i sitt dunkla labb.

Detta gäller inte bara män. En gammal goding är Elizabeth I av England, också känd som ”The Virgin Queen”. Oskuld eller ej förekommer det ständigt spekulationer om att hon var homosexuell. En och annan artikel föreslår att hon var transvestit. Visst kan det ha varit så, men ännu en gång siktas pilen långt ifrån måltavlan. Kanske var de homosexuella, bisexuella, kanske var de hetero – men kanske var de också inte lika intresserade i sex som andra? Ska det vara så konstigt?

”När jag delar med mig av min antipati mot Tinderkulturen och engångsligg blir jag oftast nedblåst av en stark motvind.”

Man skulle kunna märka dem som asexuella eller rita in dem i det asexuella spektret. Det är dock inte poängen. Det vore både en anakronism och att begå samma misstag. Poängen är väl att diskursen kring historiska figurers sexliv brister när det lämnas för mycket utrymme för spekulation. Det förutsätts alltid att de måste ha varit lika kåta som alla andra. Antingen det eller så beskrivs de som ”störda”. 

Tyvärr gäller det inte bara historiska figurer. Samtidens “hook-up” kultur sätter sin prägel i vardagen. När jag delar med mig av min antipati mot Tinderkulturen och engångsligg blir jag oftast nedblåst av en stark motvind. Jag dömer inte andra. Oftast lyfter jag bara det faktum att det inte är för alla – att jag själv ibland föredrar den stadiga spänningsbyggnaden som föds ur en vänskap. Lite som Emma och Mr. Knightley. “Lär dig att slappna av. Njut lite,” får jag i alla fall alltid som svar. Man undrar vad Elizabeth, Karl, och Isaac hade tyckt om Tinderhetsen.