Är det fest i USA?

Det är 2013, du är tolv år gammal och hela ditt gäng har synkroniserat köpt samma magtröjor från H&M med texten “With Love from NY”. Överallt i landet införskaffas överkast med amerikanska flaggan och Miley Cyrus låt “Party In The U.S.A” spelas fortfarande outtröttligt på radion, trots att de flesta visst är trötta på den. Du är självklart inte trött på den. USA är ett drömland, för du har precis upptäckt konsumtion och känner djupt inom dig att äkta lycka är saker, grejer, prylar. Det finaste som finns är body mist från Victoria’s Secret eller en frappuccino på Starbucks, och de båda verkar det finnas mängder av i staterna över Atlanten – och mycket litet av i köpcentrumet där du bor. I USA finns allt roligt som inte finns i Sverige – högmidjade kläder, varuhuskedjan Target och, för den kulinarisk intresserade, smaken ”cookie dough”.

I USA händer också allt, för därifrån kommer alla filmer och teveserier. I USA bor kompisgäng tillsammans i enorma lägenheter på Manhattan och umgås dag ut och dag in, i USA finns någon som kallar sig ”A” och förpestar livet för några tjejkompisar med glam-rockig stil, i USA bor det vampyrer i Washingtons skogar och i USA finns Leonardo DiCaprio som har hunnit bli gammal utan att du har insett det. (Du har heller inte insett att han faktiskt inte alls befinner sig i USA, utan i själva verket på en yacht i Italien tillsammans med sitt roterande flöde av unga, blonda modeller.)

I USA bor Miley Cyrus, som för dig fortfarande är en country girl från Nashville och, med sin låt Wrecking Ball, ännu inte anslutit sig till kavalkaden av kändisar som enligt media “flippat ur” – det gör hon inte förrän senare år 2013. Hon sjunger “Party In The U.S.A” – säger att det är fest i USA – och tolvåriga du känner starkt att det är det, det är fest, såklart. Ingen låttext har varit lika relaterbar innan, och överallt du hör den – på sleepovers, i affären, på E4:an mellan Nyköping och Stockholm, går det inte annat än hålla med: festen är i USA.

Miley Cyrus “Party In The U.S.A” sätter ord på den villkorslösa kärlek till USA som jag och många andra tolvåringar kände i tiotalets begynnelse. Trots att Miley vid släppet av låten redan var en stor stjärna och en miljonär efter hennes populära show Hannah Montana på Disney Channel ges en bild av att hon “bara är en vanlig tjej”, inte minst med textraden om hennes förväntansfulla färd till LA – “I hopped on the plane to LAX with a dream and my cardigan”. Om Martin Luther King hade en dröm om rättvisa och jämlikhet för den svarta amerikanska befolkningen, hade Miley en dröm om att få gå på en riktigt bra fest samt slippa sin kofta. Tolvåriga jag ville mest av allt till Starbucks.

Idag finns både Starbucks och Victoria’s Secret i Sverige, möjligtvis ett tecken på en större konsumtionsmakt hos åldersgruppen tweenies (10–12 år) än vissa kunde ana, och de flesta tolvåringar hänger, istället för på H&M Divided, på TikTok, som utöver sitt stora fokus på magtröjor och ockultism även har blivit en sorts politisk plattform för generation Z, med engagemang i rörelserna för Black Lives Matter-, feminism- och transfrågor. Det är sannerligen 2020, för Miley Cyrus har skaffat hockeyfrilla, men till och med tidigare än så, nämligen år 2017, deklarerade hon att det inte är “Party In The USA” tills vi har nått “freedom and justice for all”. Vad nu än det betyder vet vi i alla fall att det inte finns idag, inte ens i USA. 

Från att ha varit en generation som klätt oss i amerikanska flaggan och övat på att prata perfekt amerikanska, har USAs rykte dalat. Rent tekniskt har USAs politiska beslut varit katastrofala för inte bara allmäntillståndet i världen och för framtiden, men också dess like-abilitet bland generationen som använder begreppet “woke”. Detta inte minst genom Donald Trumps val att lämna Paris-avtalet, men framför allt nådde den allmänna bilden av landet en ny lågpunkt i och med att de djupa problem landet fortfarande har med rasism, liksom många andra platser, återigen hamnade i strålkastarljuset under Black Lives Matter-protesterna, och inte minst genom Donald Trumps bemötande av demonstrationerna. Det verkar som att till och med dagens tolvåringar åtminstone har en sylvass kommentar att lägga åt USAs håll – och kanske speciellt dagens av TikTok fostrade tolvåringar. 

Att håglöst älska USA verkar ha bytts ut mot, om inte att håglöst hata så snarare en tävling i vem som på mest komplicerat sätt kan kritisera landet i väst. Diskussionen finns på nyhetssidorna, på sociala medier och i skoluppgifter. Inte ens innan hemmafesterna gått i graven gick det att där undvika att överhöra en hetsig diskussion i något hörn. För att vara så invecklat lägger vi otroligt mycket tid och energi på att förstå det amerikanska politiska systemet, och på att dissa det. I år är det val i USA, och mer än 100 000 svenskar lyssnar varje vecka på USApodden. Oavsett om inställningen bland dessa är negativ eller positiv går det inte att komma ifrån att vi bryr oss om vad som händer där borta. I och med USAs storlek och makt är det självklart inte orimligt, men hypermedvetenheten handlar inte bara om politik, utan också om kultur och en sedan länge etablerad skamfylld beundran av allt som kommer därifrån, framförallt i kulturform.

Ett bevis på detta är inte minst den på YouTube outtalade och omåttligt populära genren “Amerikan bosatt i Sverige pratar om Sverige” där man som svensk kan gå in och försäkra sig om att amerikaner fortfarande tycker att vi är tysta och passiva på tunnelbanan, modemedvetna och att vi gillar alkohol lite väl mycket. Att majoriteten av USA inte bryr sig ett skvatt om Sverige spelar ingen roll – bara tanken på att det finns åtminstone en eller två som gör det är kittlande. 

Utåt sett har dock dagens diskussion tagit en form av en sorts allmän cynicism riktad mot landet på andra sidan Atlanten. Men i grunden är det samma besatthet av USA som jag och många andra tolvåringar odlade år 2013 när vi samlade på Victoria’s Secret-påsar – och en besatthet som funnits längre än så. Sedan USA blev ledande inom allt som är kul – film-, musik- och teve-produktion – har det funnits en vurm för Hollywood och allt som kommer därifrån. I och med att den svenska medieproduktionen förr var mycket mindre och de svenska skådespelarna färre, blev de amerikanska kändisarna ungefär lika kända i Sverige som om det vore våra egna. Den första film min mormor såg på bio var Borta med vinden med Vivien Leigh och Clark Gable, namn som kanske låter bekanta till och med för generation Z. Redan då, på 40-talet, kände svenskar att USA, framförallt L.A., var en plats där allt var större, bättre och roligare, precis som Miley sjöng. Men kanske att man till och med vågar gå så långt att påstå att besattheten av USA har funnits ända sedan år 1840 när det första vykortet med en mixtrad bild av en gubbe hållandes i en enorm majskolv anlände från de svenska emigranterna i USA till släktingarna hemma i Småland – klart att man trodde det var fest där. 

Miley sjöng Party In The USA och vi trodde på henne då, år 2013. Vi upptäckte Victoria’s Secret först, sen upptäckte vi politik och till sist att Victorias Secret var politik, det efter att det kommit fram att H&M kanske ändå inte stöttade jämlikhet bara för att de lanserat den ökända feminist-t-shirten. Att växa upp och att problematisera sina tidigare drömmar och idoler verkar vara två parallella skeenden, och så i alla tider, men möjligtvis att det senare, problematiserandet, idag kommer tidigare och kanske till och med sker i samband med upptäckandet av idolerna. Detta i och med, just det, det ökande användandet av sociala medier. 

Det var nog inte fest i USA år 2013 heller, trots att Miley Cyrus sjöng så och vi sjöng med. Den amerikanska poliskåren och rättssystemet led även då av rasism, miljoner amerikaner hade inte heller då tillgång till sjukvård och Kim Kardashian gick igenom en skilsmässa. Ändå är kanske år 2013, och Miley Cyrus ode till Los Angeles, det närmsta generation Z någonsin kommer att ha varit Karl Oskar och Kristina från Duvemåla när de såg mot väst och tänkte att det var bättre där. Byt bara ut drömmen om odlingsmark mot en frappuccino och ett par högmidjade jeansshorts, den trånga stugan i Småland mot E4:an och Mix Megapol, och att lida av en utarmande fattigdom mot att för första gången lida av en total längtan bort, mot en plats där allt bara måste vara roligare, finare och bättre.