Annika Thor gör barndomens gränsöverskridanden och nazismens lockelser skrämmande verkliga i Sälflickan
I Annika Thors Sälflickan blickar en pensionerad konstnär tillbaka mot sin barndom – tillbaka mot drömmarna, men även mot mörkret. Samtidigt går det inte att blunda när romanens tematik aktualiseras i vår egen tid.
Harry, en pensionerad konstnär, försöker för första gången se tillbaka på barndomen och de unga tonår han levde mellan havet och bergen tillsammans med Lilly, Eskil, Tore och de andra. Harry inleder det stora arbetet att förlåta och försonas med sig själv. Att äntra de minnen som får verkligheten att kantra. Annika Thors Sälflickan är en kort roman som utspelar sig i en tillbakablick över ett intensivt och avgörande ungdomsår.
När Harry och hans vänner bevittnar de orättvisor som sker i stenbrottet och de slitsamma arbetets skrala utdelning vid middagsbordet, blir den nya politiska rörelsen på Georgs gård ett sätt att erhålla en känsla av överlägsenhet, att inneslutas i en gemenskap där man duger. Längtan efter att något ska ta en i anspråk blir plötsligt uppfylld. Ända tills vännerna börjar se på varandra med en ny blick. I rörelsen betyder vänskap ingenting, bara kamratskapen. Harry ser hur de andra studerar hans syster, sälflickan, hör orden de använder när de talar om henne. Ord som väcker honom mitt i natten och skär genom huvudet likt svarta blixtar.
”Sälflickan är en bok om barnets stillastående presens. De långa ljusa dagarna intill stenbrottet, morgnarna när dimman ligger tät över öarna, skymningen när horisonten suddas ut till en enda djup blåhet”
Likt Thors tidigare romaner En ö i havet och Om inte nu så när återvänder hon i Sälflickan till tidsperioden kring andra världskriget. En tid i folkskolan, i efterdyningarna av spanska sjukan, och i nazismens intåg i Sverige. Thors Sälflickan är ett vemodigt porträtt av barnets orubbliga hängivenhet och lojalitet. Det är en bok om syskonsymbiosen och det gränslösa i att vara barn med andra barn. “Den som befinner sig mitt uppe i ett händelseförlopp kan sällan urskilja mönstret, särskilt inte en ung människa helt utan erfarenheter”, resonerar Harry i ett långt efteråt. “Lusten att förstöra, kunde den vara starkare än lusten att leva?”
Sälflickan är en bok om barnets stillastående presens. De långa ljusa dagarna intill stenbrottet, morgnarna när dimman ligger tät över öarna, skymningen när horisonten suddas ut till en enda djup blåhet. En syster som är hela världen. En vän som otåligt väntar med cykeln utanför grinden.
”Boken blir en läsning som fortsätter utspela sig framför mina ögon när jag lagt den ifrån mig”
Men även hur tid fungerar, hur den byter skepnad i åren mellan barn och ung vuxen. Barnets trevande tankar bort. Drömmen om kontinenten och ett vuxet liv, världen oändlig och ofattbar, snart inom räckhåll. Tanken på att få bära kostym. Att få runda ett främmande gathörn i en storstad. Att få kyssa en kvinna.
Det är oundvikligt att inte reflektera över hur romanens teman relaterar till idag. Paralleller mellan samtida politisk retorik och nationalistiska tendenser idag och den som existerade under nazismens stormaktstid. Under min läsning av Sälflickan stormas Moment Teater i Gubbängen i Stockholm av maskerade nazister. Bilder av en äldre man sittandes utanför teatern med rödfärgande överfallsspray i ansiktet. En artikel som beskriver hur teaterfoaljens doft av nybakade bullar byts ut mot rödrök och kaos. Och detta bara veckan efter att ett skogsläger för hemlösa EU-migranter attackerats i Hjulsta av nazistgruppen Nordiska motståndsrörelsen. Boken blir en läsning som fortsätter utspela sig framför mina ögon när jag lagt den ifrån mig.
Att följa Harrybarnets inre strider och vilsenhet ger nazismens attraktionskraft en skrämmande realitet. Romanen belyser de faktorer som gjorde nazismen attraktiv för vissa människor, och genom att förstå de socioekonomiska och kulturella omständigheter som ledde till Harrys engagemang och därigenom hans hjälplöshet, blir det en viktig varning och påminnelse om vår demokratis svindlande skörhet.
Kanske är det som Sälflickan verkligen lämnar efter sig hos mig som läsaren det där ensamma barnet, som av naturen kommer leta sig efter första bästa kompisgäng att leka med, utan förbehåll och till vilket pris som helst.
