Annie Ernaux är som bäst när hon växlar mellan sorgens olika tillvaron
Du är där, mellan dem, osynlig. Deras smärta.
Med denna mening fångar Annie Ernaux essensen av sin självbiografiska kortroman Den andra dottern och lyfter konflikten mellan liv och död, kärlek och skuld, synlighet och försvinnande. Annie Ernaux är sedan 2022 känd som nobelprisvinnare i litteratur och återigen Sverigeaktuell med kortromanen Den andra dottern, ursprungligen publicerad 2011 och nu översatt av Maria Björkman.
Annie Ernaux är ingen främling för skildringen av det mest personliga i sitt skrivande. I Den andra dottern bearbetar hon förlusten av storasystern Ginette som dog vid sex års ålder, två år innan Ernaux själv föddes. Med ett direkt tilltal skriver författaren till sin bortgångna syster. Hon reflekterar över de existentiella skuggor som har kastats över sin barndom efter systerns död. Hennes föräldrar bär på en sorg som aldrig uttalas men som ändå formar deras relation till dottern som kom efter Ginette.
Det är ett självutlämnande som möts av en nästan klinisk observation. Den här dynamiken finns kvar i Björkmans svenska översättning. Men det är också en dynamik som väcker tankar om debatten gällande “navelskåderi” i litteraturen, det vill säga berättelsen utifrån ett självcentrerat jag. Den andra dottern är ett självbiografiskt verk men Ernaux går bortom det enkla självcentrerande perspektivet, hon ställer sina erfarenheter och känslor i relation till en kollektiv erfarenhet. Sorg och minnen är något mer än individuella erfarenheter, de är kollektivt formade.
”Genom att skildra sin egen plats i familjen som den andra dottern, ger hon en annan bild av sorgen, som inte bara är hennes egen utan också något som omger och påverkar hela familjen”
I boken nämns att systerns existens var något som hölls undangömt från henne och något hon fick reda på av en slump. Det blir tydligt att sedan då började berättarjaget förstå sin plats i familjens känslomässiga dynamik. Inte som en individ i sin egen rätt, utan som en ersättare för den älskade dottern som gick bort. Det är här Ernaux exemplifierar den svåra och ibland obehagliga processen av att förstå sin egen existens i relation till något som inte längre är närvarande.
Och det är här Annie Ernnaux är som bäst. När hon inte bara ser till sina perspektiv, utan söker ett sätt att ge röst åt det förflutna, som genom förlusten av Ginette varit tyst. Genom att skildra sin egen plats i familjen som den andra dottern, ger hon en annan bild av sorgen, som inte bara är hennes egen utan också något som omger och påverkar hela familjen. Denna insikt gör boken till något mer än en självcentrerad berättelse. Den öppnar dörren till en kollektiv mänsklig erfarenhet, där minnen, förluster och osagda känslor är centrala. I Den Andra Dottern Ernaux blir det privata nedtecknat och reflekterat på samtidigt som det speglar universella erfarenheter.
