Alltings ordning är ett hackigt axplock av en barndom
Huset står stadigt förbi rhododendron och en omaka samling utemöbler. Bildäck. Skärvor av en blå kruka. En rostig gungställning och en mintgrön toalettstol. Fantomkatten drar runt mellan sakerna. Sakerna. De är överallt. Skräp, men kanske fungerande föremål. Och mamman, stretande med sin kundvagn genom tunnelbanan, är den enda bokens kvinnliga berättarjag inte lyckas bekläda med ord. Mammans röst i hennes egen, som ett hårstrå man vill dra ut ur strupen.
Magdalena Sørensens debutroman Alltings ordning låter sig porträttera en krampande, sårbar och motsägelsefull mor och dotter-relation. Över 240 sidor bjuds läsaren in till en prosalyrisk berättelse myllrande av sopor, skräp, loppmarknad, mat på extrapris och annat överblivet bråte. En plats där ordningen inte finns, där kroppen väller ut och orden ångrar sig.
Tematiken i romanen rör sig kring språk. Hur talar vi med varandra? Hur talar kroppen, platsen, tiden? Vår kvinnliga huvudkaraktär arbetar som tolk i Strasbourg men blir i och med sin mors växande behov av stöd tvungen att återvända till Stockholm. Tillbaka i barndomshemmet sipprar en barndom fram som ger läsaren inblick i ett barn som snörper ihop munnen kring sin mamma. Det egna språket får inte plats och som tolk infinner sig en befrielse i att ha andras ord i munnen.
”På ett liknande sätt döden, eller ett stilla hav, kan uppfattas dramatiskt”
”Det är ordningen och omedelbarheten jag älskar” reflekterar berättarjaget. ”När jag har gjort mitt jobb finns inget kvar, inga spår, ingenting att hålla emot mig.”
Alltings ordning borde kännas mer klaustrofobisk. Det vore logiskt med dess ständiga uppradande av föremål. En påse med röda paprikor, pjäxor, magneter, en brödkorg, tejprullar, en jordig skyffel, dansskor and so on. Det gör den inte. Snarare känns den tyst. Det är bara två gånger någonting egentligen händer. Det är när brodern under en semesterresa spolar ner kött i toaletten, och när mamma blir slagen. Vad alla dessa stillastående substantiv egentligen tycks göra med texten är att minsta rörelse blir dramatisk. På ett liknande sätt döden, eller ett stilla hav, kan uppfattas dramatiskt.
Det är svårt att känna sympati för huvudkaraktären, som framställs stram och tom, nästan skugglik. I kontrast porträtteras mamman som en samhällets utböling. Hennes porträtt är både hårt och kärleksfullt, som kalejdoskopets snabba ljusskiftningar – färgstark, givmild, livsfarlig och underbar.
Trots att dottern lämnar Strasbourg för att ta hand om sin mor, är deras relation varken enkel eller uppklarad. Här finns ömhet, men också ärr. Dottern får därför svårt att hitta ett hem till sina besvikelser. De tycks irra som en kompassnål utan riktning, ibland pekande mot sig själv, mot mamman eller mot platsen. ”Jag har ömsat skinn, tagit mig loss” reflekterar huvudkaraktären i ett vuxet senare. Men boken talar ständigt om det motsatta – en regression tillbaka i tid och rum, en anpassning som påminner om Stockholmssyndromet, en älskvärd blick mot modern, denna utomordentliga förövare.
Kanske ligger det i prosalyrikens akilleshäl – dess abstraktion”
Alltings början är en bok som lyckas med något och misslyckas med annat. Texten är rik på poetiska oneliners jag gärna stannar vid, låter mig förundras av. Samtidigt vill boken något annat när den refererar till Walter Benjamin, Odysseus, grekiska ord som aporia, nostos. Det blir för spretigt, för högt och lågt. Berättelsen är inte heller sömlöst sammanvävd utan har istället plockat ut detaljer ur ett liv och lagt dem på bordet. Det är ett hackigt axplock av en barndom, en familj, ett hus i en svårdefinierad kronologi. Stundvis är romanen slående vacker, andra gånger svår att hålla jämna steg med.
Kanske ligger det i prosalyrikens akilleshäl – dess abstraktion. Hur som helst är det ett gott tecken att vilja stanna i de korta prosalyriska stycken om fjärilar som ligger döda i rummen, i skuldormen som vaknar och ringlar runt, i fantomansiktet av en bror när han vänder sig om.
Med Alltings ordning har Magdalena Sørensen lyckats med konststycket att göra det lilla stort, och det statiska intensivt. Trots att boken ibland känns stillastående, är det just i denna stillhet som dess dramatiska kraft ligger.
