The Archer

Alexandra Savior

I en intervju med Billboard uppgav Alexandra Savior att hon inte hittade sin röst förrän hon blev nekad av såväl arbetsgivare som kärleksintressen. 24-åringen, som blev uppsagd från sitt tidigare skivbolag, Columbia Records, och lämnade en destruktiv relation, skrev ett album om bortstötning och sorg — teman som dök upp på debutalbumet Belladonna Of Sadness (2017), och som nu återkommer på Oregonartistens andra album The Archer.

Hjärtesorg är ett ämne som har utforskats i alla tider och i alla medier, och musik som handlar om vemodig kärlek finns det i överskott. De senaste åren har sorgen och smärtan fått fler och fler kvinnliga ansikten, i form av artister som exempelvis Lana Del Rey och Amy Winehouse. Den förstnämnda är en tydlig influens på skivan, och den sistnämnda har Savior själv uppgett vara en stor inspirationskälla. När Savior signades till Columbia Records skickades hennes material till Arctic Monkeys Alex Turner, som skulle hjälpa sångerskan att etablera sin ljudbild. Resultatet av sessionerna med Arctic Monkeys-producenten blev Belladonna of Sadness. På det försökte Alexandra att sätta ett specifikt ljudlandskap, som hon själv beskrivit som “desert rock” — musik som hon tycker låter som att bli bortförd till ett ökenrike, där det finns en tom bar i vilken en kvinna smörsjunger. Belladonna of Sadness gav oss glimtar av insyn i artistens identitet, men för det mesta lät det som att Arctic Monkeys plötsligt fick en kvinnlig röst över sina mörka ackordföljder.

Till skillnad från sin föregångare som åt gångerna känts mer som ett Alex Turner-sidoprojekt, är The Archer mer personlig och varierande i sitt uttryck. På The Archer är sångerskans fenomenala författarskap och smärtfyllda röst två konstanter som kapslar in lyssnaren i en uppvisning av både hur mycket sorg en människa kan uppleva, och hur klart hon kan formgiva den. Enligt Alexandra själv handlar mycket av albumet om ett destruktivt förhållande som hon har genomgått, och det speglas i texterna.

På titelspårets refräng sjunger hon “You ate me right up/ You spit me back out/ You bit my head right off with your tiny little mouth/ I licked the blood from your lips”, som är en minst sagt isande beskrivning av hängivenheten en visar mot en destruktiv partner. I samma anda sjunger Alexandra, på The Phantom: “What did you say?/ A promise broke, an empty room/ How could you do this to me?/ I fell in love alone”, som om hon insett vilken typ av relation hon lever i. The Archer är full av skildringar av kärlekens mörkaste, mest smärtsamma sidor, och den illustrerar varför sorgen finns där på ett sätt som Belladonna Of Sadness aldrig kunnat. “Desert rock” får en fulländad identitet som rymmer psykedelisk rock och indiepop, och packar ihop dem med en fin vintage touch. Den starka Americanakänslan genom albumet påminner såväl om Janis Joplin som Lana Del Rey.

När en artist får rätt förutsättningar för att skapa musik på sina egna villkor brukar det speglas i slutresultatet. Själv uppgav Alexandra att det kändes som att en vikt hade lyfts från hennes axlar när hon fick möjligheten att skriva om sig själv på sitt eget sätt. The Archer är produkten av att släppa lös en begåvad artist och ge den sitt eget utrymme. Att Alexandra Savior är en bra singer-songwriter är känt sedan innan, men det är inte förrän på The Archer som lyssnaren verkligen får lust att sitta i en tom bar mitt i öknen och lyssna på smörsång.