Vem dödade schlagerdivan?

Året är 2008, jag ska snart fylla 10 och befinner mig mitt i peaken av min Mello-obsession. I vardagsrummet hittar vi SingStar Svenska Hits: Schlager, brädspelet Melodifestivalen 50 år och mig. Ikväll infinner sig årets höjdpunkt – finalen av Melodifestivalen – och jag har förberett mig genom att klä mig i en glittrig lavendellila klänning och en svart nätponcho med mynt-stora paljetter. “Familjeunderhållning” är inte längre ett applicerbart begrepp på programmet, för mina föräldrar är inte välkomna framför TVn om de uttrycker sig spydigt om ett enda bidrag. Jag sitter därför ensam i soffan, redo för en schlagerkamp till döden.

I kvällens startfält hittar vi bland annat Charlotte Perrellis Hero, Linda Bengtzings Hur svårt ska det va?, Sanna Nielsens Empty Room och BWO-klassikern Lay Your Love on Me. Det är schlagerdivornas kväll och konkurrensen om kronan är (om jag ska lita på en 9,5-årings minnen) på blodigaste allvar. Att det är just dessa divor som slåss i finalen är självklart. Att Linda Bengtzing inte skulle gå vidare från sin deltävling fanns aldrig på kartan. Att Charlotte Perrelli skulle förlora var bara ett alternativ i en värld där Sanna Nielsen vann. 

Spolar vi fram 12 år är Melodifestivalen inte samma scen. 2020 åker Linda Bengtzing, Sonja Aldén och Nanne Grönvall alla ut redan i sina deltävlingar. En modern och minimalistisk tolkning av glamour lever som starkast kvar i Dotters discokula till crop top, men de tidigare givna regenterna i Mello-sammanhang kastas ut som två veckor gammalt kaffesump. Jag må ha en lätt förskönad bild av vad alla dessa schlagerartister haft för inverkan på det svenska samhället, men visst var det ändå så att dessa giganter en gång i tiden fick nya deltagare att skaka i sina gyllene skor. Vad hände? Vem dödade schlagerdivan?

För att bevisa den här nedåtgående trenden för den som tvivlar har jag självklart gjort en graf. Jag har valt ut tre divor som representerar de tre genrerna inom svensk schlager: Charlotte Perrelli (glamour), Sonja Aldén (ballad) och Linda Bengtzing (Linda Bengtzing). Jag har sedan satt ut deras röstresultat genom åren procentuellt räknat, då tävlingen 2015 bytte från 32 till 28 bidrag, och då detta även tar hänsyn till eventuella diskvalificerade bidrag. 

Både Perrellis och Bengtzings statistik går från glansdagar åren 1999-2011 till ett par riktiga bottenplaceringar under 10-talet. Ingen av dem lyckas under den här perioden resultatmässigt hamna bland den övre hälften av bidragen, och som sämst slutar Bengtzing på plats 26 av 27 år 2016. Sonjas Mello-glans har å andra sidan inte varit historiskt överväldigande, men min teori är att hon hade haft fler hits om hon ridit på För att du finns-vågen och medverkat fler gånger mellan åren 2007 och 2012. Tittar vi på vilka som gått vidare från deltävlingarna varje år upptäcker vi nämligen ett enormt skifte just mellan åren 2011 och 2012. Med 2008 som exemplet för det perfekta schlagerdive-året kommer vi ihåg att Linda Bengtzing och Charlotte Perrelli är givna komponenter. 2011 går Bengtzing vidare direkt till final. 2012 går Perrelli inte ens till andra chansen. Inte heller Afro-Dite eller Sonja Aldén faller det svenska folket i smaken det året. Efter 2011 tar ingen av våra representativa divor sig längre vidare från sina deltävlingar.

Kanske är det bara en åldersgrej? Kvinnor är ju faktiskt bara fräscha och kompetenta tills de uppnår en viss ålder, och 2012 hade de alla kanske bara passerat sina bäst före-datum? Jämför vi med två ikoner som hållit på betydligt längre så kan vi snabbt motbevisa den tesen. 

Lena Philipsson återvände 2004 till Melodifestivalen — 18 år efter sin debut —  och gjorde sitt bästa år någonsin genom att vinna hela tävlingen. Även Kikki Danielsson gjorde 28 stabila Mello-år som både soloartist och som en del av grupper, med en finalplats som kronan på verket 2006. 2018 (notera: post 2011!) återvänder hon och tackas med en sistaplats i sin deltävling.

Så vad hände mellan Melodifestivalen 2011 och Melodifestivalen 2012 som skiftade det svenska folkets smak och lojalitet? Vilka kulturskakande nyheter infann sig under perioden april 2011 – januari 2012? Jag har tre riktigt klena teorier.

1: Saab Automobile gick i konkurs

Kanske dog svenskheten – och schlagern med den – när Saab slutade producera bilar. Konkursen gav oss gissningsvis en nihilistisk attityd inför tradition och nationalidentitet. Varför ska jag rösta på Shirley Clamp om jag inte ens kan köpa en nyproducerad Saab i det här jävla landet?

2: Lgr11 trädde i kraft

Den nya läroplanen som började gälla höstterminen 2011 innebar ett byte till betygsskalan A-E, och plötsligt blev det ett väldigt sjå för grundskoleelever att förstå sig på vad som förväntades av dem. Kanske tappade Melodifestivalen här sin mest spektakel-intresserade målgrupp för att skolbarnen helt enkelt inte längre hade tid att se på Mello.

3: Riksbanken presenterade ansiktena för våra nya sedlar

Själva bytet skedde först åren 2015-2017, men kanske blev vi så inspirerade av sedlarnas ansiktslyft att vi ville göra detsamma med Melodifestivalen? Om vi kan byta Jenny Lind mot Evert Taube så kan vi ju slopa Nanne Grönvall och ta in Victor Crone istället. Självklart är det riksbankschef Stefan Ingves som är ansvarig för att Sonja Aldén aldrig fick vinna Mello.

Låter det här tunnt? Jag håller med dig! I denna musikkulturella whodunit kan schlagerdivans mördare vara precis vem som helst. En av mina personliga spaningar är att det — som vanligt — är bögarnas fel. Eller HBTQ-personernas i alla fall. Som 9,5-åring klädde jag inte bara upp mig i paljett-ponchos för att jag älskade schlager. Melodifestivalen var för mig ett fönster till en annan del av Sverige – en del där glamour regerade och människor som var larger than life hade svängrum. Det skulle dröja ett par år innan min egen pollett faktiskt föll ned, men Melodifestivalen var mitt första — och länge mitt enda — möte med queerkultur.

Idag ser kulturlandskapet tack och lov annorlunda ut. Var och varannan viral popartist är queer, och barn och ungdomar kan därmed hitta reflektioner av sig själva genom andra kanaler än schlager. När artister som Frank Ocean och Lizzo inte är straighta kan HBTQ-personer hitta tillhörighet i scener som reflekterar deras faktiska smak. Kanske är det alltså HBTQ-personernas uttåg från Melodifestivalen som ryckt ur väggkontakten till schlagerdivans respirator?

Men varför frodas fortfarande vissa Mello-drottningar? Jag tänker specifikt på Loreen, som älskas av schlagerqueersen lika mycket som hon respekteras av det svenska folket. Jo, det finns faktiskt en sak som skiljer henne från resten av Mellos regenter: hon har aldrig varit camp. Plockar man ut henne ur Mello-kontexten är alla hennes bidrag fortfarande genuint bra låtar. Schlagerdivan som jag pratar om — den som idag är utdöende — är den vars existens är beroende av Melodifestivalen. Och just där hittar vi den sista pusselbiten i vårt mordmysterium.

För i den första deltävlingen av vårt epokskiftande Melodifestivalen 2012 uppträder just Loreen med sin Euphoria, och plötsligt finns det en kvalitetsstandard i Mello. Det finns inte längre några ursäkter för att inte i alla fall vara samtida, när Loreen bevisat att man till och med kan vara smått revolutionär. I samma sekund som Eurovisionikonen tittade fram bakom sin långa lugg gick Alla flickor, Håll om mig och Min kärlek ur tiden och rakt ner i graven. 2012 markerar Melodifestivalens kulturskifte för att vi där fick se hur bra vi faktiskt kan vara om vi försöker.

Även i Eurovision har förändringens vindar blåst sedan Loreen vann i Baku. Färre och färre länder skämtar bort sina bidrag, på gott och ont. En del av magin i Melodifestivalen har i alla fall för mig alltid legat i dess kitsch. Den ogenerade skaparglädjen i att göra en riktigt skämmig låt finns inte där i samma utsträckning längre. Men kanske är det väl tur det. För hur länge hade SVT fått fortsätta producera allas våran Melfest om Andreas Johnson fortsatt vara den största modernitet som programmet hade att komma med? 

Så tack Alcazar för sexualitets-guidningen. Tack Linda Bengtzing för alla SingStar-kvällar. Och tack Loreen för barmhärtighetsmordet på schlagerdivan. Tack för att du lät Melodifestivalen leva vidare genom att födas på nytt. Viva la diva!