Månadens VHS: Willow
Hösten närmar sig. För att slussas in i den nya årstiden och sakta vänja sig av vid sommaren innan halloweensäsongen, blir månadens VHS en wholesome fantasyfilm från slutet av 80-talet. Perfekt eskapism inför kommande höstmörker och trösklarna som kommer med det.
Välkomna till sjätte upplagan av Månadens VHS! Nu när den här texten är publicerad har Månadens VHS varit en grej i ungefär ett halvår. Kan ni tänka er?
Hösten nalkas, och vintern väntar runt hörnet, precis som döden och obetalda räkningar. Men Månadens VHS finns här för att distrahera dig från varje obekväm sanning. Och finns det verkligen någon bättre form av eskapism än något i fantasygenren?
Månadens film är alltså en klassisk fantasyfilm, som på sin tid inte fick det genombrott den förtjänade, men som fått en gedigen fanbase över tid och som håller måttet än idag.
En snabb synopsis
Willow (1988) är skriven och producerad av George Lucas, och regisserad av Ron Howard. Filmen handlar om Willow Ulfgood (Warwick Davis), en bonde i en Hobbiton-liknande by i skogen med invånare som kallas för “nelwyns” som, likt hobbits, kännetecknas av att de är små till storleken, men ganska bekymmerslösa och glada. Willow är gift med Kaiya (Julie Peters) och de har två små barn som de håller mycket kärt. Gulligt! Trots att Willow trivs med att vara bonde och pappa, vill han egentligen bli en mäktig trollkarl. Inom sig upplever han att han är ämnad för större saker. Tji får han (hjälp, hur använder man detta uttryck egentligen?) för efter ett märkligt fynd, ändras Willows tillvaro drastiskt.
Nere i en bäck hittar han ett barn inne i en korg, som likt den gammaltestamentliga berättelsen om Moses, flutit med strömmen in till land. Willow är oviss om att den här bebisen är Elora Danan, hela rikets rättmätiga monark och den som, enligt en gammal profetia, ska återställa freden i landet efter att den onda drottningen Bavmorda (Jean Marsh) tagit makten. Klassisk trop, men inget som fantasyfans klagar på!
Bara ett litet tillägg: Bebisen som spelar Elora är faktiskt en riktigt gullig bebis. Hon är uttrycksfull och för det mesta lugn. “FAKTISKT en riktigt gullig bebis?!” skriker nog du som brukar lägga handen på bröstkorgen, puta med underläppen, lyfta på ögonbrynen och säga “vill ha” vid varje förbipasserande barnvagn med ett sovande spädbarn i. Är alla bebisar verkligen så gulliga? Jag vill nog utmana den tesen. Visst, det är kontroversiellt. Och tufft. Kanske dags att bli inbjuden till nästa stora podcast.
När den onda drottningen Bavmorda får reda på att Elora är borta, sänder hon sin onda general (han har svart rustning och en hjälm formad som en dödskalle, för att förtydliga att han är en elak filur) och hans undersåtar, i sällskap med ett antal “death dogs” (hundliknande monster), att våldsamt rannsaka olika byar för att hitta barnet. Nelwynbyn blir attackerad, men de lyckas ändå hålla Elora undangömd tills de onda männen lämnar. Det blir dock för farligt för henne att stanna kvar, och Willow, tillsammans med några andra nelwyns, får i uppgift att leverera Elora till hennes folk, där hon kan växa upp tryggt och skyddat.
På vägen möter de Madmartigan (Val Kilmer), en före detta soldat med ett snyggt örhänge, som följer med dem på deras äventyr för att kunna skydda dem mot fara. De lär också känna Sorsha (Joanne Whalley), Bavmordas dotter som blivit anlitad att hitta bebisen och ta med henne till sin mor, men som ändrar sig och följer med våra protagonister på deras äventyr.
“Wholesome”
Hittills har jag inte hittat ett ord på svenska som inkapslar internets definition av “wholesome”. Ordet i sig betyder ju att något är sunt och hälsosamt. Men på internet är den kopplad till något gulligt, upplyftande och hjärtevärmande. Innehåll som står i stark kontrast till mörka nyheter, snusk, polarisering och arga och radikala åsikter.
Jag har försökt komma fram till vad det är som gör Willow, både filmen och sequel-serien som släpptes 2022 (som jag skriver mer om i nästa stycke), just “wholesome”. För det är just vad de är. Det är inte en typisk feelgood-film. Och för alla är den inte heller nostalgisk, då den inte är tillräckligt stor för att alla ska ha sett den. Kanske är det James Horners musik, miljön och karaktärerna. Kanske påminner den om gamla godnattsagor. Någonting gör att den är wholesome som bara den.
I en intervju berättade Jon Favreau, skaparen av The Mandalorian, att han inför skapandet av Star Wars-serien pratade med George Lucas. Favreau hade då frågat Lucas om vad den viktigaste aspekten är att ha med i Star Wars. Lucas hade då svarat “Remember, Jon, the real audience for all stories and all myths is the kids that are coming of age”.
Lucas fick redan på 80-talet kritik för att ha återanvänt arketyper från Star Wars i Willow, och därför är det inte konstigt om Willow var riktad till samma målgrupp som Star Wars var. Jag tror inte Lucas nödvändigtvis menade att det måste vara en ren barnfilm. Både Star Wars och Willow har explicit våld, läskiga scener och politiska och filosofiska teman som lätt flyger över huvudet på en som liten. Snarare pratade han kanske om själva barnasinnet, fantasin och det genomgående temat om hopp som unga kan behöva påminnas om: Gott och ont finns, så välj alltid det goda. “Monster” och läskiga hinder är sånt som går att övervinna, så ge inte upp. Och allt blir lättare när man gör det tillsammans.
Fantasyfilmernas förbannelse och Willow 2022
Trots att texten handlar om en VHS, är det ändå ett bra tillfälle att lyfta fram tv-serien Willow, som kom ut 2022, men som inte längre kommer att fortsätta. Rättigheterna till Willow köptes upp av Disney för att kunna skapa en sequel i serieform som sedan kunde visas på deras streamingtjänst Disney+. Men trots att många tyckte om serien, så fick den inte ett brett genomslag. Nu har inte tv-serien bara avslutats, utan helt plockats bort från Disney+, vilket tyder på att Disney, likt spartanerna i gamla Grekland som slängde ner sina funktionsvarierade spädbarn från en klippa, inte vill associeras med något som anses “svagt”.
På ett sätt var det väntat. Fantasyfilmer, det vill säga high-fantasy/klassisk äventyrsfantasy (inte modern scifi/action med övernaturliga inslag som till exempel superhjältefilmer) tenderar att inte prestera så bra idag. En del menar att det kan bero att utbudet av fantasyfilmer har en genomgående sämre kvalité än filmer i andra genrer, vilket därav gett fantasyfilmer ett dåligt rykte. Andra menar att filmskapare som varit i spetsen för populär fantasy och drivande i den genren, som Chris Columbus och Peter Jackson, bara försvunnit. Eller att fantasyfilmer knappt får en chans att stå på egna ben utan att de ständigt jämförs med Sagan om Ringen eller Game of Thrones.
Att fantasyfilmer underpresterar är inte unikt för vår tid. Så var även fallet på 80-talet. Filmer som Krull, The Dark Crystal, Ridley Scotts egna Legend, och Labyrinth gjorde inte bra ifrån sig, trots att de idag är högaktade fantasyfilmer bland fans av genren. Det var därför svårt för George Lucas att få sin film finansierad, och när den väl släpptes fick Willow inte heller ett stort genombrott på 80-talet.
Trots att det är många som älskar fantasy, så har filmerna inom genren varit lätta att klanka ner på. Och mobbarna vinner nästan alltid. Det är framförallt “high fantasy”, som kännetecknas av genomgående övernaturliga element, som drabbas istället för något som Game of Thrones, som egentligen är en kostym-dramaserie, med inslag av fantasy — det vill säga “low fantasy”. Det har alltid varit “fånigt” med magi, svärd och äventyr — framförallt om den, likt Willow, inte försöker vara mörk och smutsig, utan istället något lekfullt med barnasinnet i behåll.
Idag är det en del podcast-bros, med 0.001 procents emotionell intelligens, som ger liknande berättelser skit för att de, som väntat, inte vill associeras med något “fånigt” och wholesome. Andra är alldeles för puritanska gällande originalkällor, som just de som jämför filmen Willow med Willow-serien, och klarar inte av de små anpassningar serieskaparna har gjort för att bredda sin målgrupp (serien innehåller till exempel en väldigt liten storyline om samkönad kärlek, som många ”bros” hade ett problem med. Samma typer som hyllar Game of Thrones — en serie med våldtäkt, incest och mammor som ammar sina tonårspojkar).
Kan ni fatta vad sorgligt det måste vara att inte ha något barnasinne kvar, och i ens brist på det behöva peka ut den aspekten i filmer som en svaghet? Finns det inget behov att vända sig bort från mörkret en stund? Fantasy är nog så långt eskapism kan komma. Det är bokstavligen påhitt och barnslig fantasi. Fantasy är också, konstigt nog, den minst unika genren i hela världshistorien. Övernaturliga väsen, trolleri och hjältar har varit naturliga inslag i myter och berättelser från folktro runt hela vår planet i tusentals år. Det har alltid fascinerat människor, stora som små. Det är därför, trots högljudda podcast-bros, som många VILL ha mer fantasy. Det är också därför jag tror att även om tv-serien om Willow inte har det bästa betyget på IMDb just nu, och även om den nu tyvärr bara förblir en serie med endast en säsong, så kommer den att hitta en större publik över tid och därav bli 20-talets Firefly. Och om du verkligen är en high-fantasy fan så är det inget du vill missa. Tro mig.
Varför du bör se Willow:
Miljön: Willow filmades i Nya Zeeland långt innan det var coolt att göra det. Därför kan du förvänta dig fantastiska miljöer i form av berg, skog och fält, i sann fantasy-anda.
Fantasy: Willow har genomgående magi och övernaturliga inslag. Likt klassiska fantasyberättelser, är det i grunden en äventyrsberättelse som följer karaktärerna i deras resa genom många spännande platser.
Estetik och effekter: Willow består av/innehåller perfekta utklädnader och platser för en fantasyfilm. Nästan uteslutande alla effekter är dessutom praktiska. Alla death dogs, monstren som terroriserar newlynbyn i början, är riktiga rottweilers som fått en speciell utklädnad.
Musiken: James Horner, mest känd som kompositören bakom Avatar och Titanic, levererar minst lika fängslande filmmusik i Willow.
Wholesome 100: Filmen är hjärtevärmande och äventyrlig, helt enkelt.
Nästa gång i Månadens VHS
Det här var alltså sjätte VHS-texten, och vi är nu halvvägs till ”bomull”, om vi ska använda oss av bröllopstermer. Likt första VHS-texten om The Lost Boys, kommer nästa text kretsa kring en hel del skräck, men också en hel del mys och äventyr. Nästa månad är nämligen oktober, och i oktober så firar man inget mindre än halloween!
