D e kroniskt – Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Narrativet är: Först var man dålig sedan blir man bra.
Berättelsen är: Från början var jag rörig. Öppen.
Och allt däremellan då? Den (i bästa fall) dramaturgiska kurvan som är livet och den (i värsta fall) dramaturgiska kurvan som är kroppen? Vad hände mellan dålig och bra? Vad hände mellan rörig och … stabil? Kommer man någonsin dit, eller är det bara förväntningen som är bra. Förhoppningen om att allt ska bli bra. Från sjuk till frisk. Blir man det, alltid?
I Caroline Ringskog Ferrada-Nolis roman D e kroniskt rör vi oss mellan hem och sjukhus, i sängar och på britsar, i psyket och i det plågsamt fysiska. I närbild följer vi en kvinna som vilken som helst. Hon har två barn, får nästan tre, har en man som hon älskar, typ. Hon har ett jobb som hon brinner för men inte riktigt orkar med. Hon sätter punkt för händelser i livet eller känslor med “det om det” eller “jag är bara med om det” eller “så var det bara”. Berättarens mamma var läkare, men en fattig sådan. Vid ett tillfälle när jaget berättar om mamman uttrycker hon att i akuta lägen, när man fött tre barn på fyra år, slutar man tänka. Man hinner liksom inte. Men däremot känner man. Man mår piss. Och ändå ska man bara ta hand om, och ta hand om, barn och patienter.
Men det är inte endast på grund av berättarjagets mammas yrkesliv som hon pratar mycket sjukdom och kropp. Berättaren har ofta ont, på många ställen på kroppen. Och i sig. Kanske började hennes smärta med just mammans sår, hennes historia, som barnet onekligen bär med sig även som vuxen. Men smärtan slutar inte heller med rehabövningar och värktabletter. Tvärtom tycks den hela tiden röra på sig och byta form. Skjutande smärta i bäckenet, värkande i ryggen, sorg i hjärtat och kaos i hjärnan. Och trots att jaget verkligen försöker, försöker och försöker, tycks smärtan alltid ligga steget före.
D e kroniskt är en utmanande roman, men ett verk som verkligen andas Caroline Ringskog Ferrada-Noli. De fragmentariska kapitlen, det obönhörligt nakna och raka språket och de språkliga regelbrotten är knappast främmande för den som har Rich boy (2018) och Naturen (2009) i bokhyllan. Men boken är även fylld av drabbande liknelser och stark relaterbarhet, vilket bidrar till att man ständigt blir överraskad, även när man tror sig “känna” författarens stilistik. På samma gång blir man provocerad av direktheten, som man inser att man inte kan värja sig från den. När berättarjaget påstår att: “Nu vet jag att det är definitionen av kärlek. Den dödar en.” Och sedan hävdar att det inte ens är en personlig åsikt utan att det bara är så, då vill man slita sitt hår både för att man vill motsätta sig och för att det hon säger ju är rätt, såklart. Det är ett så oerhört effektivt grepp och Ringskog Ferrada Noli bemästrar det.
Mellan raderna utläser vi diskursen smärta och klass, den finns där när berättarjaget funderar på vad hon måste betala för att få rätt vård. Rent ekonomiskt, såklart, men även sociokulturellt. Hur ska jag bete mig för att få den vård jag vill ha eller behöver? Det är en överlevnadsstrategi som är högst närvarande boken igenom. Och samtidigt är kulturlivet en viktig del av berättelsen — den stora författaren som bor granne med jaget, panelsamtalet på den stora scenen. Jaget rör sig mellan massor av olika rum. Det vittnar om att smärta finns överallt, att den knappast tar slut bara för att man klättrar socioekonomiskt eller har en täckande försäkring.
Att må “bra” är lika öppet för tolkning som att må “dåligt”, med skillnaden att det ena är eftersträvansvärt. Och det är vad som sker däremellan som avgör vilken form smärtan tar.
