VIDEOPREMIÄR:
Hannah Smallbone – Heartless Lady
Imorgon släpper Hannah Smallbone sin nya singel Heartless Lady tillsammans med medföljande video. Såväl låten som videon sprudlar av 80-talsvibbar — syntar, neonfärger och ombytta könsroller skapar ett sprudlande, svävande verk.
Idag har vi på KULT äran att stå för en premiär av låten och videon! Tjuvtitta på kombinationen nedan:
Vi har också passat på att ställa några frågor till Hannah i samband med premiären!
Vad är inspirationen bakom Heartless Lady?
– Jag upplever att kvinnor döms hårdare när de beter sig som svin i dejtingvärlden och i relationer. Samtidigt har vi blivit utnyttjade och brända otaliga gånger vilket gett oss jävligt kass självkänsla. Vi har fått ömtåliga hjärtan, men har också kommit stärkta ur mycket skit. Det här är alltså min homage till alla hämndlystna och sviniga kvinnor/tjejer/tanter där ute. Ibland får vi faktiskt lov att vara the douchebag.
Berätta lite om videoprocessen! Hur kom videon till?
– Jag kontaktade den fantastiska Christine Friberg som skapade hela storyn och idén. Vi såg framför oss ett svenskt 80-talsland och simulerade en klassisk dejt där stereotyperna kille/tjej har bytts ut. I denna videon är det jag som plockar upp killen i sitt hem, han är nervös och inväntande, jag är obrydd och ytlig.
Hannah utvecklar:
Christine grävde fram skitcoola outfits från både hennes och min garderob, samt en del från Beyond Retro. Hon hittade massa fina locations i och runt Göteborg där vi filmade i somras, bl.a. på Egg&Milk och Kino/Hagabion, men även ett grustag på Hisingen och min bästa kompis garageuppfart.
En go vän till mig, Petter Hörbeck (som redan hade odlat egen hockeyfrilla) gör skådespelardebut i rollen som killen i videon. Fick även massa hjälp från nära och kära och inte minst grymma fotografen Patrik Vincent, som ju gjort videon till Kaliffas ”Helt Seriöst”. Jag har själv klippt videon och är rätt nöjd med det.
Det finns en tydlig, enhetlig estetik som knyter samman både låten och videon. Varifrån kom konceptet och inspirationen?
– Det senaste året har jag flummat runt i en färgsprakande dröm om det plastiga 80-talet. Köpt läderjackor och blå mascara och headbangat till Joan Jett. I studion har jag och Robin Rudén (vi är Lennon/McCartney) använt pluggar som skapar ett kassettbands-sound, lagt på skeva chorus-effekter på mina synthpads och köttat ner mig i tunga rockkits-virvlar. Jag spelade upp låten för Christine utan att berätta en enda sak om mina egna tankar. Hon beskrev sin bild av hur hon ville att videon skulle se ut och det råkade vara exakt den viben jag var ute efter. Det blev både som en mini-kortfilm och samtidigt en assnygg video!
