Vad grundar sig min skepticism till deckare i?

I den lilla röda träboden ute på Norra Stavsudda, den som luktar trä och gammalt papper och där dammkornen dansar som i förundran men under allvar och tystnad, har öbor och besökare lämnat kvar böcker efter sig. Bakom blekgult skimmer, mellan skrynkliga sidor och i syrefattig luft, granskar jag böckerna uppifrån och ned. Varje gång jag befinner mig i boden blir det högst påfallande vilken typ av böcker som läses under sommaren här ute på öarna. Det är titlar som vittnar om något större; bok möter läsare och konflikt blir till verklighet.  

Hyllorna pryds som alltid av en enda sort – deckare. Trots mina bristfälliga kunskaper inom genren, då det nästintill känns som om jag beträder främmande mark när jag ger mig in i denna till synes kyliga domän, är jag rätt bra på att känna igen deckarförfattare. Inte för att jag har läst dem alla utan för att de finns överallt, och näthinnan stirrar sig blint på titlar som Parasiten, Mytomanen och Isprinsessan. Och jag kan inte heller förmå att blunda, utan fångas i min fångenskap av att vara mitt i livet och betrakta litteraturen, bokhyllan, uppifrån och ned. 

Det finns en lek där man får en minut på sig att memorera ett antal föremål, sedan ska man rabbla upp dessa i den ordning man minns dem, och den som kommer ihåg flest föremål vinner. Jag tror att jag hade varit bra på leken om den utspelades i den bod där det luktar gammalt trä och papper, där deckarna är ett faktum. Författarna Camilla Läckberg och Sofie Sarenbrant är deckargenren själva, och kommer så alltid att vara, än hur gärna de försöker att konvertera till en annan genre. 

Samtidigt är dessa klyschor sanna och något vi bygger upp världen med, därför väljer vi att använda dem – och även tro på dem

Och givetvis återfinns de på varje rad i bokhyllan i boden. Även Viveca Sten, Tove Alsterdal, Mari Jungstedt och Jan Guillou går att finna, vilket jag, efter några ansträngningar till minnesförsök, hade kunnat gissa. Jag baserar givetvis min gissning på vilka böcker det fanns förra året och året dessförinnan. Och som om det vore något nytt lyder den första raden på varje bok baksida just så här: “Sommaridyllen skakas om när kriminalkommissarie Martin hittar en död kropp ute på Sandhamn. ”Vad kan man mer säga där? Uttrycket “sommaridyllen skakas om” är en klyscha, en tom fras som inte säger mig någonting, men ändå allting om vad boken ska handla om. Samtidigt är dessa klyschor sanna och något vi bygger upp världen med, därför väljer vi att använda dem – och även tro på dem. 

Det vore också en hyperbol om man benämnde mitt sinnestillstånd som förvånad eller kanske än mer överraskad vid åsynen av baksidorna. Den förutsägbara närvaron gör sig påmind. Jag vill inte veta av premisserna, eftersom avslöjning är ett närbesläktat begrepp med förgäves. Jag vill bli överraskad, men inte besviken. Jag begär för mycket och litet på samma gång. Varför kan jag aldrig nöja mig med en bok som bara är och finns? Litteraturen har tänjt sina gränser, och jag tänjer min förmåga att inte acceptera tillvaron i att vara nöjd och bekväm med deckarens premisser. Det är alltid den oskyldiga huvudpersonen som råkar mest illa ut och där dödens närvaro vilar mellan raderna. Men jag kan se igenom det där, huvudpersonen kommer aldrig att dö eftersom en uppföljare är i full gång, vilket författaren gick ut med redan när den första boken släpptes. Utan huvudpersonen faller allt. Att vara rädd är därför onödigt. Dock blir jag smått irriterad över att jag inte lyckas uppskatta deckare, inte ens en uns. Rakt framför mig har jag en hel bokhylla med genren, och jag står och gör det jag är bäst på: klagar. 

Tänk om jag faktiskt går miste om något så oförklarligt och oförsvarligt som att boken var bra

Men jag har försökt läsa deckare, och benämningen “försökt” är jag inget vidare stolt över, för det var knappast ett försök, utan en uppgörelse med min hopplöshet att läsa om kriminalkommissarier, mordutredningar och tekniska utredningar. Ändå gör sig ett minne påmint om en deckare som jag läste för bara några år sedan men som jag inte minns namnet på. Den handlade om en kvinna vid namn Kathy, om hon nu hette Kathy, namnet låter bekant på något plan. Denna kvinna, som jag väljer att benämna som Kathy, var polis och bodde ute i ett stort hus omgivet av staket. En dag hittade hon en död kropp i en skogsdunge alldeles intill motorvägen, och jag minns att hon där och då övervägde tanken mellan att påkalla kollegor eller att gå därifrån. Jag tror att hon till slut valde att linda in den i en sopsäck och förflytta den längre in i skogen, trots att hon var polis. 

Vid ett senare tillfälle är Kathy i en grotta och har vatten och lera upp till stövlarna. Jag vet inte vad hon gör där eller om hon ens var där, för min oförmåga att minnas är förenlig med tomma intet, och jag kan inget annat göra än att försöka erinra mig om en rad osammanhängande detaljer, fastän de är mer ohjälpliga än hjälpliga.  

Det är alltså mitt minne av en deckare, men det låter snarare som något jag drömt. Jag tror det var en fysisk bok, eller så kanske det var en blandning av dem båda? Jag läste aldrig ut boken eller drömde klart eftersom lånetiden på biblioteket gick ut, och jag vaknade ur dvalan och verkligheten var en realitet där deckare var utom räckhåll, men samtidigt så påtagligt nära, inuti mig. Jag vill veta vad boken heter, söker än i dag svar på om det var en dröm eller inte. Trots mitt frenetiskt sparande av kvitton, med argumentet att det också är minnen och blir till en så kallad minnesbank, som med tiden blir större men också allt suddigare, går det inte att hitta lånekvittot. 

Jag tror emellertid inte att Kathy var gärningsperson för det hade varit för enkelt att lista ut, det kan till och med en icke-van deckarläsare, alltså jag, dra som slutsats, trots min oförmåga att dra sådana här slutsatser. Vad jag åtminstone kan konstatera är att denna bok, med huvudpersonen Kathy, inte gjorde något avtryck på mig. För sådana böcker minns man, och mitt diffusa minne är mig övermäktigt. 

När jag nu åter står och betraktar raderna i boden, som vore de sprillans nya, föds en tanke, som växer och gror. Kanske ska man trots allt ge deckarna en chans, för under vilka premisser har jag bestämt mig för att undvika dem? Tänk om jag faktiskt går miste om något så oförklarligt och oförsvarligt som att boken var bra, för inte var boken om Kathy dålig, även om jag har läst bättre böcker. Kanske behöver man bara motbevisa sin hypotes, precis som vetenskapsfilosofen Karl Popper uttryckte det: man ska inte leta efter vita svanar, utan efter svarta. Man ska alltså kunna bevisa att hypotesen är felaktig, snarare än att bekräfta den. Med detta i åtanke gör jag ett nytt försök att ta mig an en deckare, men med misstanken i behåll att den är precis som den alltid varit: alldeles förutsägbar. 

Text: Lisa Lindberg