Vad är urban musik?
Det är en fredagsnatt, och lockelsen i att betala 40 kr för inträde och 35 kr för öl på en nattklubb har fått många studenter att samlas i Örebro kårhus. Jag står där i mitt bås framför RX:en och snurrar på scrollen, bland alla mappar och piratade .mp3-filer (i 320 kbps, såklart), i hopp om att hitta en passande låt. All Night med Chance The Rapper spelas, och jag börjar tänka på KAYTRANADAs legendariska Boiler Room-video — tänk vad fett det vore att slänga in Last Night A DJ Saved My Life i mixen? Montréalpubliken i KAYTRAs set såg ut att vara ett med den där härliga discoklassikern. Det fanns en magisk stämning som Indeep och deras samtida post-disco-producenter bemästrade, och den ville jag återskapa på kåren.
Jag fortsätter att scrolla istället, och hittar Maleek Berrys Control. Det brittisk/nigerianska stjärnskottet uppskattas alltid av publiken på puben – det mindre dansgolvet på kåren, där jag har spelat sedan mina studentår, och fortsätter att göra än idag, nästan tre år senare. Efter lite justeringar mixar jag in Control, och puben diggar det. Jag ser tre personer titta på varandra glatt samtidigt som de skriker ”eeyaaaa!”
Efter att ha spelat musik på puben i tre år har jag lärt känna publiken som kommer dit, och tydligen är den inte särskilt annorlunda från den på Satin i Örebro, eller den på Slakthuset i Stockholm, för den delen. Att vara en bra DJ, enligt den publik jag brukar spela för, innebär framförallt att spela musik från en samling genrer som löst kallas för urban. I USA brukar själva begreppet urban referera till socioekonomiskt utsatta områden, där majoriteten av populationen tillhör etniska minoriteter. I USA är alltså urban musik — i praktiken — musik som görs av minoriteter i fattiga områden, och framförallt är hiphop och R&B den musik dessa har gjort mest av under de senaste 30 åren.
Kopplingen mellan etnicitet, klass och konstnärligt uttryck är viktig i urban musik. Jag kan till och med påstå att den är avgörande. Den svenska tolkningen av urban musik tog fart på riktigt i det förgångna decenniet, och då var Sveriges minoriteter klart överrepresenterade i dess gestaltning. Många av de kulturella kännetecknen från den amerikanska urban-genren kunde återfinnas i dess svenska motsvarigheter: för varje Kendrick Lamar kom det en Erik Lundin, för varje Solange kom det en Ikhana och om varje gemensam upplevelse av utanförskap skrevs det singlar, EP:er och album. Urban musik har alltid haft ett starkt socialt medvetande, och förväntningen på att artister som skapar musik inom den definitionsramen inte går emot detta kan ibland slå tillbaka på artisterna.
I USA blomstrade hiphopen, enligt hörsägen, från de musikaliska fröna som New Yorks jamaicanska immigranter sådde i The Big Apple. Emceeing och sampling, två väsentliga element i hiphop, har sina rötter i reggaemusiken, och DJ Kool Herc — en av hiphopens allra första pionjärer — har erkänt den påverkan som jamaicansk musikkultur har haft på hans konstnärliga uttryck; det uttryck som gett upphov till hiphopens första form. R&B tog i sin tur mycket från hiphopen, och de två genrerna hopslingrades (och fortsätter att hopslingras än idag). Den urbana musiken lånade dessutom mycket från jazz, soul, disco, funk och annan svart musik; det var industristandard under 90-talet, när hiphopen började slå igenom i USA, att sampla partier från gamla soul- och funkklassiker.
Hemma i Europa tog det några år till för urban musik att etablera sig, och under tidigt 2000-tal blev det klart att europeisk urban var här för att stanna. Producenter och rappare ville sätta sin egen prägel på rapmusiken och hylla sina rötter. Franska gruppen Magic System blandade västafrikanska rytmer med hiphop redan 2001. Hemma i Sverige var Medinas Magdansös en hit 2005. Något årtionde senare tog den afrokaribiska diasporan i England in bashment-inslag från Jamaica och började lägga asfeta verser över dem, och från år 2017 rappade alla – afrikaner, araber, kurder, latinos, jugoslaver och även vita, från hela Europa – över dancehall-inspirerade beats. Självklart följde alla dessa musiker också utvecklingen som skedde i USA slaviskt. Alla trender som uppstod i USA reproducerades i valfritt europeiskt land, men ändrades lite för att passa landet bättre. Även dembow, allas favoritgenre, influerade urban musik, där holländarna tog rappandet över moombahton, en EDM-bastardisering av dembow, i 100-något BPM till nya höjder. Urban musik i Europa kom, med andra ord, att bli en blandning av jazz, soul, funk, highlife, bashment, dembow, och såklart, amerikansk hiphop och R&B.
Tillbaka till kåren, till den svettiga fredagsnatten och till mitt USB. Last Night A DJ Saved My Life hade förmodligen inte funkat, då den upplevs som en houselåt – vilket absolut inte anses vara urban. Det lustiga är att housemusikens gudfader, Frankie Knuckles, själv var svart, och själv samplade mycket från disco och funk, som var dansgolvens självklara härskare ett årtionde innan house blev en grej. Men det är en annan sak att ta upp i en annan artikel. Maleek Berry, en europeisk man med afrikanska rötter, och med en förmåga att förena dessa två identiteter som få andra har, blev ett självklart val att spela för min urbanälskande publik. Särskilt om det är en av hans största hits, Control, som jag satte på.
I mitt USB finns såklart genresalladen som är europeisk urban musik, från Adel till ZE, från Dree Low till C. Tangana, men också Kendrick Lamar, Beyoncé, Burna Boy och Shakira. Ibland (okej, jag skojar — varenda jävla kväll) spelar jag Gee Dixons Majnoon och droppar Sidi Mansour direkt efter den andra instrumentalrefrängen. Sedan spelar jag Nancy Ajram och skriker ”aywa 7abibi!” i mikrofonen till alla nyblivna araber i publiken. Ibland avslutar jag kvällen med Drakes Passionfruit, och ibland känns Mas Que Nada som den bästa låten att avrunda en bra utgång med.
Urban musik är organisk, dynamisk, omfattande och inkluderande. Den har fört samman ofantligt många nationaliteter under samma identitet, och uttryckt deras gemensamma känslor av utanförskap i samhällen som tyvärr blir mer och mer exkluderande. När jag fann musiken, när jag lärde mig att DJ:a, förstod jag den kraft musik har, och hur den kan ena så många olika nationaliteter och göra att de har jävligt kul i sin gemenskap. Det är varför jag brinner för urban musik — att både dela med mig av den och skriva om den — och varför jag anser den att vara en av de starkaste drivkrafterna för den icke-vita kulturen, som stadigt utvecklas i varenda förort Europa runt.
