Tre och en halv skandal
I måndags släppte en svensk artist en EP. På omslaget var ett pass med en stämpel som lyder: “dömd på förhand”. Rapparen är en av Sveriges i dagsläget mest streamade artister. Han är också häktad misstänkt för att ha bidragit till vårens kidnappning av en annan artist. Rapparen är sedan innan dömd för grovt vapenbrott, var häktad under våren 2020 misstänkt för mord men friades och sägs vara del av ”ett av Sveriges mest våldsamma kriminella nätverk”.
Jag har aldrig varit ett speciellt stort fan av artisten, men lyssnade med intresse på EP:n, och tyckte den var väldigt bra. Textraderna slår extra hårt om man har koll på artistens nuvarande situation.
Artisten har tidigare profilerats av SVT i ett reportage där man frågade honom om han fortfarande är kriminell. Hans svar, efter en lång genomtänkt paus är ”nästa fråga”, tätt följt av en bortförklaring att det “i denna intervju nu” är “svart på vitt” att han lämnat det bakom sig. Musikguiden i P3 valde att hålla fast vid rapparens flera nomineringar i P3 Guld med argumentationen att de vill separera verk från artist. Debatten om i vilken mån musik som handlar om kriminalitet har negativa konsekvenser för samhället – shoutout Greekazo som hanterade denna nu klassiska Malou-intervju om detta ämne så extremt bra – är också en fråga utan enkla svar som ska läggas helt åt sidan i denna text. Denna text handlar enbart om kulturens reaktion på artistens häktning.
Jag vill inte gaslighta. Jag vill inte använda denna situation som ett politiskt slagträ riktat åt vänster eller höger. Jag vill inte provocera. Jag vill endast lyfta fram hur annorlunda reaktionerna på artistens häktning är jämfört med reaktionerna på tre andra kändisar som blev cancelled i Sverige under 2020: Paolo Roberto, Alexander Bard och en annan svensk rappare, som i slutet av sommaren anklagades för att bland annat ha groomat ett fan.
Kort sammanfattning av dessa skandaler för de som inte har koll:
Paolo Roberto anhölls i maj 2020 för att ha köpt sex. Robertos image överlevde inte och alla projekt han var engagerad i, bland dem uppdraget som programledare i TV4, har avbrutits. Han dömdes för sexköp och utredningen om oaktsam våldtäkt har lagts ner.
Alexander Bards fördömdes av allmänheten för sina tweets under Black Lives Matter-protesterna där han bland annat sa att svarta liv borde “get their shit together” och “get out of prison” och sparkades från sin position som jurymedlem i TV4:s Talang. Det är svårt att bedöma till vilken grad han faktiskt blev cancelled på samma plan som Roberto blev – hans nuvarande projekt har inte påverkats alls. Men i media sågades han, på Twitter sågades han, och när jag diskuterar honom med en kompis i förarbetet för denna artikel blir jag skärpt och snabbt tillsagd: “men han är ju rasist”.
Sist men inte minst, kändisen som också är rappare. Sveriges kanske mest hyllade artist på senare år anklagades i slutet av sommaren av en tidigare partner, som var ett minderårigt tio år yngre fan, för att ha groomat henne från 15 års ålder. Han står även anklagad för att ha psykiskt misshandlat henne och ha bjudit henne på knark under deras över ett år långa förhållande. Konsekvenserna för artisten var att hans månatliga lyssnare och followers på Instagram ungefär halverades, kommentarsfunktionen försvann från hans Instagram, Twitter unisont pedofil-förklarade honom, och andra artister tog avstånd. Artisten verkar ha inspirerats av Paolo Roberto när han valde att svara på anklagelserna genom att be “nationen” “brösta” att han “ville va med henne såpass mycket” att han “sket i” och bifogade en hemmagjord fake-polisanmälan som påstod att exet anmälts för förtal.
Reaktionerna på dessa tre skandaler har varit unisona – de anklagade har blivit cancelled – utan debatt. Reaktionerna på att den nu häktade artisten ska ha varit inblandad i ett av de grövsta brott som troligen någonsin begåtts av en svensk artist mot en annan svensk artist har däremot format en debatt. Man har valt att belysa och ta upp diskussionen kring att skilja verk från artist, eller iallafall starta en debatt kring det, och det har varit acceptabelt att tycka lite som man vill. Det fanns inte alls samma öppna fria landskap av tyckande kring någon av de andra tre skandalerna. Då var det mycket svårare att separera konsten från konstnären.
Det bör inte vara kontroversiellt att påstå att den offentliga reaktionen kring den häktade artisten jämfört med de andra tre skandalerna är under all kritik. För det är precis vad häktning och misstankarna mot denna artist är: en skandal. Även om artisten är oskyldig, varför är han ens misstänkt för att vara inblandad i en förskräcklig kidnappning? Är han helt immun från kritik för att det inte har bevisats i rätten?
”Vi kan vrida och vända på vad som är värst mellan sexköp, rasism och våld, men det råder ingen tvekan om att dessa befinner sig i samma vedervärdiga omoraliska territorium.”
Artisten står alltså anklagad för att ha lurat den andra artisten till en studio för att göra musik tillsammans. Därefter har medbrottslingarna kidnappat, misshandlat och förnedrat honom. Detta är oacceptabelt. Det bör inte ens vara en diskussion kring det hela. Vi kan vrida och vända på vad som är värst mellan sexköp, rasism och våld, men det råder ingen tvekan om att dessa befinner sig i samma vedervärdiga omoraliska territorium. Om våra kändisar anklagas för förkastligt beteende, och döms för sitt förkastliga beteende utan rättegång, varför döms inte en person som tydligen är en kriminell individ med samma måttstock? Paolo Roberto är en torsk, och vi kanske inte vill ha kändisar som är torskar, men vill vi ha kändisar som anklagas för kidnappning och stämpling till människorov?
Ponera att den häktade artisten döms. Kommer han bli cancelled då? Ponera att han inte döms? Betyder anklagelsen i det fallet ingenting?
Oavsett vad man tycker hade varit bäst – att dessa fyra skandaler alla hade följts av en öppen, mångsidig debatt, eller att alla fyra skandaler lett till villkorslös pliktetisk cancellation – borde alla fyra skandaler behandlats likadant. Det är inkonsistent. Det är straight up hyckleri.
Låt oss inte heller låtsas att om en artist skulle bli anklagad och dömd för en våldtäkt men samtidigt släppte en av årets starkaste och populäraste plattor, att P3 skulle double down på sitt “separera verk från artist”-imperativ, och nominera artisten trots anklagelserna. Det tror i alla fall inte jag.
Den häktade artisten må såklart vara oskyldig. Artisten har växt upp i en extremt tuff miljö, vilket skiljer honom från de andra exemplen, och om man därför vill lyfta fram honom som ett offer i samhället är det en helt acceptabel argumentationslinje. Han är såklart oskyldig tills han har bevisats skyldig. Media har inte heller tvekat med att namnge artisten, trots att han endast står anklagad (en lyx åtnjuten av rapparen som i Augusti 2020 anklagades av sitt ex för grooming).
Det är dessutom fullt förståeligt att det är en tragedi, en riktigt tråkig förlust för kulturen när en så talangfull rappare riskerar att försvinna från scenen så länge. Att den tid som rappare sitter inne bidrar till deras karriärer är dock inget nytt – det finns starka argument för att XXXTentacion, Bobby Shmurda, Da Baby, Tay-K och såklart 6ix9ine bara för att nämna några få växte väldigt mycket när de avtjänade sina respektive straff.
Jag, som inte var ett fan från början, hade nog i alla fall inte gillat den häktade artistens senaste projekt lika mycket om det inte hade varit för skandalen, som oavsett utfallet i vårens rättegång, kommer ha skjutit rapparen upp ännu ett snäpp, till ännu en ny stratosfär av popularitet. Jag hade kanske inte ens lyssnat. För jag lyssnar, som så många andra, när det pratas om skandalen. Lika mycket som jag lyssnade när det pratades om de andra tre kändisarnas skandaler. Men reaktionerna verkar inte vara likadana mellan fjolårets tre skandaler och årets första. Varför då?
Text: Charles Lundman
Instagram: @charles.mp3
Charles studerar ekonomi på ESCP Europe i Berlin. Han är även inblandad i ett flertal musikaliska projekt och har skrivit 3 insändare för KULT.
