Spotifys intresse ligger varken hos artister eller lyssnare
2008 behövde man bli inbjuden till Spotify. Mina grannar kände någon som kände någon i Daniel Eks team och hade blivit inbjudna – till följd bjöd grannarna in mig. Sedan dess har Spotify placerats i samma klass av appar som Youtube, Facebook och Uber. Streaming har inte bara räddat musikindustrin efter Napster-eran men också skakat dess fundament och förändrat varenda artists och skivbolags affärsmodell.
År 2020 ser vi tydligt att streaming kommer vara det huvudsakliga mediet för både film och musik ett bra tag framöver. Artister har anpassat sin musik efter formatet, med 40-spåriga album och korta låtar som maxar plays och på så sätt även maxar försäljningssiffror.
Men Spotify-appens utveckling sedan starten har inte bestått av mer än att lyfta fram podcasts som en huvudsaklig del av appens innehåll, och att erbjuda en ”radio”-funktion som baserar en playlist utifrån en låt eller artist. Varför inte utveckla appens funktioner mer? Om konsumtion framöver huvudsakligen kommer ske digitalt är möjligheterna att utveckla den konstnärliga sidan OCH lyssningsupplevelsen oändliga.
Exempel på funktioner som borde införts för mycket länge sedan är lyssningssessioner tillsammans mellan olika konton (vilket äntligen släpptes förra månaden) och shuffle mellan album (en funktion musiknördar hade älskat). Albumomslagens begränsning av att behöva vara stillbild kan också kastas ut genom fönstret. Varför inte tillåta GIF-omslag? Rörliga omslag? (Kents ”de allra bästa”-spellista fick denna förnämliga behandling något år sedan.) Spotifys Canvas-funktion som endast ett fåtal “selected” artister har tillgång till leker med detta koncept, men det går att göra så mycket mer intressant och innovativt för exempelvis spellistor och profiler. Funktionen påstås fortfarande vara i beta.
Artisters profiler skulle kunna vara mer anpassningsbara. Artistsidan har inte genomgått någon makeover alls sedan 2008. Spotify-profiler för användare har faktiskt utvecklats baklänges sedan början på 10-talet, då det fanns en inbox och man kunde skicka låtar till varandra i Spotify-appen. Man kan göra och dela offentliga playlists i appen idag och via dator-appen se vad vissa vänner lyssnar på via Facebook – varför inte skapa en utförlig Spotify-profil för användare, med ett lyssningsfeed, repost-funktioner, podcast-favoriter, ”jump in” i andra användares lyssningar, ja, det finns egentligen hur många vägar som helst att gå här, som skulle reflektera andan hos den klass företag Spotify anses vara bland.
Spotifys mission statement lyder: “Our mission is to unlock the potential of human creativity – by giving a million creative artists the opportunity to live off their art and billions of fans the opportunity to enjoy and be inspired by it”. Tyvärr verkar Spotify egentligen inte ha något intresse för detta, utan lyssnarupplevelsen är strikt tillbakahållen av det traditionella album- och något nyare spellisteformatet. Digitala spellistor känns stela trots att de är ett relativt nytt fenomen. Påtvingade top hits-listor och halvbakade listor baserade på stilar eller tidsperioder känns antingen som ett analytics-experiment eller ett gatekeeper-spöke av traditionell radio snarare än en funktion för att “unlock the potential of human creativity”. Speciellt när den enda ansträngningen hos skaparna av listorna verkar vara att ta de mest populära låtarna från de mest populära artisterna kopplade till scenen.
Spotifys intresse ligger egentligen inte hos skaparna, eller i att i takt med teknologins framfart utveckla och förbättra deras möjligheter att distribuera sin musik. Bolaget skickar en tydlig signal till skapare när de fyller sina chillhop-, ambient- och classical-spellistor med musik producerad av produktionsbolag på Spotifys räkning och släpper musiken själva under ”fake artist”-namn – med syftet att slippa lyfta fram och konsekvent betala royalties till varken självständiga eller signade artister i dessa scener, vilket lönar sig för Spotify.
Spotifys intresse ligger inte heller hos lyssnarna, eller i att kreativt trycka på gränserna för hur musik konsumeras. Spotifys intresse ligger idag hos skivbolagen som lyckats få in en stor fot vid streamingbordet. Case in point: senaste rubrikerna angående bolaget kretsar kring Daniel Eks råd till musiker om hur de inte kan släppa musik på samma vis man gjorde innan den digitala eran. Ek må ha sagt något de flesta artister redan ser som en självklarhet, men intrycket artister fick med sig var inte att Ek leder ett bolag vars mål är att kreativt jobba för att länka ihop artister och lyssnare.
Och det är fullt förståeligt att detta är hur streamingbranschen och musik-techbolag ser ut. Men det är synd. Spotify bär arvet av Top-40 och Billboard-pop-konsumentens fackla framför skaparna och de lyssnare som hade varit intresserade av en lyssningsupplevelse ”unlocked by the potential of human creativity”. Daniel Ek är musikens Mark Zuckerberg, i den mån att Spotifys mission statement tyvärr väger lika lite hos konsumenterna som Facebooks mantra att de vill ”connect people”.
Text: Charles Lundman
