Skräckisar stillar mitt sinne
När världen känns som att den går under och oron pyr i kroppen sitter jag med mörker omkring mig och monster på skärmen. Knarrande golv, mörka skuggor och jumpscares strategiskt placerade efter skärrande stråkar. Där vissa håller andan av rädsla, drar jag en lättnadens suck.
Så länge jag kan minnas har jag funnit tröst i mysterium och ovissheter. Hjärtat slog snabbare när jag såg Poltergeist och The Conjuring, men det fanns också något betryggande med att se rädslor gestaltas på övernaturliga sätt, långt ifrån det vardagliga. Ju mer filmintresset ökade, desto mer ökade fascinationen. För varje scen följer nyfikenhet, hur har de gjort för att få till det här klippet? Dessutom är det ganska underhållande att se klipp från bakom kulisserna när vanliga människor, utklädda till demoner, skrattar med filmteamet mellan tagningarna.
Skräckfilmer och thrillers ofta spelar på irrationell men storslagen fruktan, något som får alla vardagliga rädslor att verka obetydliga i jämförelse. Är du rädd för att få underkänt på provet? Varsågod, här får du en demonisk docka i ett övergivet spökslott. När verklighetens övergivna gator och skrämmande statistik börjar likna dem hos en film behövs de fiktiva monstrerna ännu mer än innan. Jack Torrance, Jigsaw, Hannibal och Annabelle. De håller mig lugn när verkligheten känns otäck.
”Det har alltid funnits ett behov av att utforska det mörka och onda”
Det har alltid funnits ett behov av att utforska det mörka och onda. Att vara rädd för mörker har länge varit viktigt för människans överlevnad; det vi inte kan se, det räds vi. Läskiga historier att berätta runt lägerelden gick från att fungera som varning till att även underhålla. Ofta i kombination. Rädslan är en viktig skyddsmekanism vid fara, den gör att hjärtrytmen ökar och att mer adrenalin pumpas ut från binjurarna. Det så kallade sympatiska nervsystemet aktiveras för att höja kroppens prestationsförmåga och göra oss vaksamma, alltså samma system som aktiveras när vi tränar inför ett maratonlopp eller blir förälskade. När vi ‘klarat oss’ ifrån en situation kroppen uppfattar som farlig utsöndras endorfiner, vilket har att göra med den lycka och lättnad man kan känna i efterhand. Att rädsla är så starkt förknippat med glädje visar sig på många olika sätt och känns säkert igen för de flesta. Vare sig det är att åka berg-och-dalbana, hoppa fallskärm eller se på skräckfilm så är nöjes-rädslan en vanligt förekommande och allmänt accepterad del av samhället.
Skräck som genre fungerar även ofta som ett sätt att ifrågasätta samhället, utmana normer och utforska kontroverser. Om det en gång varit (och fortfarande är) populärt att övertyga människor om att de som inte följer religiösa regler kommer hamna i helvetet, så är det idag minst lika populärt att ifrågasätta ensidigt religiöst styre och om någon egentligen “förtjänar” helvetet. Skräckfilmer har länge tänjt på gränser vad det gäller sexualitet, makt och politik. Dessutom analyserar de moraliska dilemman och mänsklig psykologi som ingen annan genre kan.
Under livet i karantän har jag plöjt igenom fler thrillers, apokalypsfilmer och skräckisar än någonsin tidigare. Jag har sett (och sett om) I am Legend, Flatliners, Child’s Play och The Nun. Jag har sträckkollat på serier som American Horror Story och Chambers. Det har blivit som ett beroende, en fristad från omvärlden, en trygghet och och ett lugn. På film är rädslan förutsägbar och kontrollerad. Den är på mina egna villkor och bebådas ofta med musik, flackande ljus eller knarrande ljud. Framförallt gestaltar den sig på andra sätt än vad den gör i vardagen.
2020 har definitivt varit ett skrämmande år än så länge. Men att kolla på skräckfilm får mig att känna mig både modig och stark, inte som någon som blir skrämd av tomma gator eller förebådande nyhetssändningar.
