Bjuder

SchadiFlex

I Malmö håller ett nytt sound på att etablera sig. I Ozzys, Guleeds och Malmö New Waves fotspår går nu många rappare från 040 åt ett ljudlandskap som slår hårt och rundar av kanterna på sina slag med melodiska, autotone-dränkta refränger. Ett sådant exempel är SchadiFlex: på sitt första längre verk Bjuder hörs inspiration från Ozzys album Ett Öga Rött tillsammans med åberopningar till arabiska stämmor och stämningar, där rapparen anammar den färgrika stilen som florerar i södra Sverige.

SchadiFlex är självsäker, och den självsäkerheten genomsyrar EP:n. “Jag kan skratta, rappa och trappa/ Jag kan sjunga, blanda och hacka”, slår han fast på Introflex, och styrkan i de raderna ligger i hur sakligt, självmedvetet och kaxigt de levereras. Om raplåtar är sätt att uttrycka sinnesstämningar och identiteter så bjuder SchadiFlex på flera bra sådana: han är aggressiv på Hal Is och Limon, sensuell på Omri och kontemplerande på Papa. Lindängen-rapparen bär sig som en artist som vet hur han låter bäst, och han låter lika bekväm i ett hackigt tripletflow som i en sångraphybrid. På Bjuder lyckas han vara mångfacetterad, och inte hållas fast innanför de afro swing-, trap- och hyphyramarna som så ofta boxar in svensk rap.

Ett genomgående tema på Bjuder är Malmös mörkare sidor, och de formar SchadiFlex till den karaktär som han presenterar på albumet. På Limon är han upprymd och kaxig när han berättar om att transportera droger över vad som verkar vara Öresundsbron, men på Papa är han medveten om att hans mamma är hemma och lider på grund av de val han gör. Det kan kopplas till ett misslyckande i samhället som håller unga, talangfulla killar på gatorna, även om de kan skapa musik på hög nivå. “Inga cash i musiken/ här vi hämtar dem i streetsen”, rappar SchadiFlex, som omgivs av ett samhälle där det är enkelt att falla för shaytans påfrestelser. Ändå är han trotsig och håller huvudet högt, och sättet han skildrar det på hittar rätt balans mellan metaforiskt skrivande och gangsterrappens rättframhet.

Hela produktionen på Bjuder sköts av Martin René, och främst på Hal Is och Limon hörs syntar, kicks och ljudeffekter som påminner om DurimKids produktionsnummer åt Ozzy – acidsyntarna och de disharmoniska ackorden på dessa låtar slår lika hårt som till exempel de på Här Hela Kvällen gör. Dessa är kännetecken på en musikalisk identitet som syns främst i Malmö. Andra kännetecken hörs på One In A Million, där SchadiFlex tar ett blad ur Ozzys Askungen och halvsjunger sig genom låten. Som rappare är SchadiFlex i synk med och bekväm i Renés beats, vare sig det är på den sentimentala Omri, som präglas av en tonkänsla som kompletterar det arabiska beatet, eller på den avskalade, händelserika Introflex.

Bjuder är en stark debut från en artist som bär på en organisk identitet, sprungen ur mötet mellan kriminalitet och finlitteratur i Malmö. Den är ett bevis på att de fysiska begränsningarna ännu inte har besegrats, varken av internet-erans supersnabba internetuppkopplingar, eller den gränsöverskridande streamingbranschen. Dessutom visar SchadiFlex hur ens omgivning kan inspirera ens skapande utan att nödvändigtvis hålla den kvar i dess normer och traditioner. Rapparens inspiratörer hörs tydligt i EP:n, men de är i harmoni med SchadiFlex som lyckas göra sig mer bekant med och bekväm i dem, samtidigt som han ger utrymme till sin egen identitet.