Nobody Is Listening

ZAYN

Det är knappast en överdrift att hävda att Zayn Malik, som numera enbart går under sitt förnamn ZAYN, krossade hjärtan världen över när han under våren 2015 meddelade att han skulle skiljas från det dåvarande pojkbandet One Direction. Det kom egentligen inte som en överraskning; ZAYN hade stämplats som bandets mystiska medlem, men det var inte svårt att inse att hans tillbakadragna persona blott berodde på att han egentligen inte ville vara där. 

Detta konstaterades i efterverkningarna av One Direction, när ZAYN uttalade sig om att pojkbandet aldrig gav honom ett kreativt utrymme som en strävande R&B-artist. Han utvecklade i en intervju med Fader att hans delar i låtarna spelades in ett flertal gånger tills alla hintar av R&B hade suddats ut och inspelningen lät som generisk pop. ZAYN har under sina snart sex år som soloartist kompenserat för den förlorade tiden i bandet genom att släppa tre album, varav två är längre än sedvanligt. Responsen på projekten har varit både ris och ros; det första albumet Mind of Mine hyllades till skyarna, medan efterträdaren Icarus Falls som misslyckades med att göra ett intryck hos åhörarna. 

I fredags släppte han sitt tredje soloalbum Nobody is Listening, som redan på det första spåret Calamity visar artistens ovilja att producera generisk musik. Med tanke på ZAYNs starka lojalitet till R&B:n kom Calamity som en oväntad introduktion till albumet, då låten landar någonstans mellan en spoken-word dikt och rap. Lyriken innehåller insinuationer om ängslighet och övertänkande, något som ZAYN offentligt talat ut om att han lider av. Texten är vågad och blottande – för att vara ZAYN – av föreställningar som han sällan delar med sig av. Dessvärre saknar produktionen det djup och den satsning som gjorts på texten, vilket resulterar i att Calamity blir en rätt ointressant lyssnarupplevelse.

Den graverande tonen i Calamity håller inte i allt för länge då spåren som följer, däribland Connexion och When Love’s Around, dribblar med lättsammare känslor av passion och kärlek. Låtarna är förvisso bra, men när Mind of Mine visat vilken nivå ZAYN kan hålla sig på uppfattas en del låtar på Nobody Is Listening som triviala i jämförelse. Albumet har däremot mäktiga toppar som förlåter att vissa spår faller mellan stolarna, däribland singlarna Better och Vibez. Spåren är fenomenala rakt igenom och bidrar till doser av dopamin för den genomsnittliga R&B-konsumenten. Ännu en höjdare är det 80-tals inspirerade spåret Sweat, som också är en blinkning till In The Air av Phil Collins. Till sin fördel besitter han dessutom en stämma lika len som honung, kanske en av de mest gripande rösterna i musikindustrin, vilket även gör albumets svagaste låtar behagliga att lyssna på när han pendlar sömlöst mellan falsett och bröströst. 

ZAYNs lojalitet till att skapa den musik som han själv vill skapa lyser starkt igenom albumet. Det tionde spåret Tightrope hedrar ZAYNs pakistanska bakgrund, med musikaliska inslag på urdu från den indiska sångaren Mohammed Rafis musik. De sydasiatiska influenserna är återkommande på flera ställen i albumet och bidrar både med en inblick i ZAYNs uppväxt och musikinfluenser, såväl som ett nytt djup med unika element till nutidens R&B.

Det är rätt tydligt att ZAYN förmodligen inte hade som mål att behaga publikmassan med Nobody Is Listening; det säger sig självt redan i albumtiteln. Trots att låtarna landat hos åhörarna känns projektet tämligen som musik av ZAYN till… ZAYN. Autenciteten är likväl beundransvärd, och om syftet med albumet var att distansera sig ytterligare från den generiska popen har han minst sagt lyckats.