Solitude

Tori Kelly

Tori Kelly deltog i amerikanska Idol 2010, där den bittra jurymedlemmen Simon Cowell, som förövrigt är hjärnan bakom pojkbandet One Direction och flickgruppen Little Mix, beskrev Kellys röst som irriterande. “I thought your voice was… almost annoying” yttrade Cowell med en osmaklig nonchalans och viftade iväg Kellys talang. Trots Cowells brist på intresse för Kelly röstades hon igenom av de andra jurymedlemmarna. Hennes tid på programmet blev däremot kortvarig, och hon skickades hem tidigt in i säsongen. Kellys otur i den sensationaliserade sångtävlingen satte däremot inga käppar i hjulet för hennes framgång. Två år senare släppte hon sin första EP som blev startskottet för en blomstrande karriär i musikindustrin. Sedan dess har Kelly vunnit två Grammys, släppt tre album och turnerat världen runt. 

Kellys generella stil kan beskrivas som en mötespunkt för R&B, soul och pop. Den gemensamma nämnaren i nästintill alla hennes låtar är inslaget av akustisk gitarr och en skicklig sångteknik med falsetto, wailing och allt vad det innebär. Hennes senaste EP, Solitude, är inget undantag till formen. Det senaste släppet är väldigt likt hennes tidigare musik – Kelly avviker inte för mycket från vad hon är bekant med, och det funkar. Det funkar fruktansvärt bra. Trots att låtarna på albumet följer ett tydligt akustiskt mönster så lyckas varje spår ändå vara unikt i sitt sound och inte minst i sin tematik.

Solitude består av fem spår, som alla blottar olika känslor och steg i Kellys resa till att hitta ro. Den är skickligt fördelad i en jämn balans mellan romantik och självständighet. EP:ns första spår Value handlar om upprättelsen i att fortfarande förstå sitt värde efter en relation där älskandet var ensidigt. “You don’t get to hurt me then have me //You don’t get to hold me then leave me lonely // There’s gonna be somebody who truly loves me.” 

Som kontrast till Value följer Don’t Take Me Home, som driver narrativet om en förälskelse så stark att man kan befinna sig vart som helst så länge det är med rätt person. Låten är mjuk och romantisk. EP:ns sista låt, Glad, följer samma ämne och agerar som en kärleksförklaring till Kellys make. Texten i låtarna är simplistiska och Kelly formulerar sig kort och rakt på sak. Som one-liners i poesi. Det kreativa valet av okomplicerad text med korta meningar bidrar till mäktigheten i den idylliska känslan som EP:n bär på. Lyssnaren lämnas fundersam över hur hon får perfektion att låta så enkelt.

Solitude flyter av mjölk och honung. EP:n kan bäst förklaras som harmonisk – Kelly lyckas skala ner varje låt till att bara innefatta det essentiella, och får det att låta som det perfekta soundtracket till en söndagsmorgon. Trots att Kelly skapat albumet under lockdown i USA finns inget spår av kaos eller oro i EP:n. Låtarna är snarare spetsade med en trygghetskänsla. Solitude är precis vad det här året behövde.