The Ghost and the Wall

Joshua Radin

“Less is more” är något den amerikanska artisten Joshua Radin eftersträvat på sitt senaste album The Ghost and the Wall som är fyllt av simpla och ljuva folklåtar. Med totalt nio album i hans repertoar (borträknat ett live- och ett coveralbum) fortsätter Radin i samma gamla bana, men lyckas ändå hitta ett sätt att ingjuta tillräckligt med energi för ännu ett nytt projekt. Karriären tog fart efter att han via vännen Zach Braff lyckats få sin låt Winter spelad i den populära tv-showen Scrubs 2004. Enligt myten är detta också den första låten någonsin som Radin skrev, något som sporadiskt nämnts i diverse intervjuer där han även påpekar hur han bara lärde sig några ackord och “skrev sin sanning”. Mycket är fortfarande detsamma 17 år senare, och hela artistens diskografi följer mer eller mindre samma soniska röda tråd av lugna och melodiska ballader.

Goodbye inleder motsägelsefullt skivan, och är en typisk Joshua Radin-låt: avskalad, nedstämd och harmonisk. Fewer Ghosts klingar i samma klang som Leonard Cohens Hallelujah, men lyckas ändå urskilja sig textmässigt via artistens sång om hans inre demoner och bidrar med något nytt till en så familjär melodi. Följande spår Better Life är en välkomnande förväxling och skänker lite optimism efter melankolin på de tidigare låtarna. Radin går ofta en fin balansgång mellan nedstämdhet och hoppfullhet, men många gånger finns det någon typ av ljusglimt nedgrävd i texten eller musiken vilket hindrar den monotona auran att fästa sig helt och hållet i låtarnas sorgsna teman. Texterna som talar om kärlek och hjärtekross har dock ibland lätt att gräva ner sig i desperation, och när så mycket hänger på att den lågmälda instrumentala strukturen ska bryta enformigheten misslyckas låtar som Hey You att förhindra tristessen som bankar på dörren.

Halvvägs igenom plockar albumet upp farten på låten You’re My Home, en klyschig och catchy folkpoplåt med en högt flygande refräng om att vara hoppfull och optimistisk, och låten är som gjord för ett intro till en resevlog av valfri Youtuber. Följande låt Not Today utforskar samma tema som föregående låt utan samma onaturligt hoppfulla refräng, resultatet är några av skivans mest ärliga minuter då texten lyckas stå på egna fötter och sno rampljuset under en kort stund. Den minimalistiska produktionen gynnar den betydelsefulla texten och framhäver låtens kärna. Det näst sista spåret Till the Morning låter som ett mindre flummigt utkast från Sufjan Stevens Carrie & Lowell och får en att undra vad som kunnat blivit av låten om den fått en mer drömliknande produktion.

The Ghost and the Wall avslutar med låten Next to Me och är garanterat höjdpunkten på skivan där en känslig text fylld av längtan och saknad tonsätts av en bitterljuv melodi. I refrängen sjunger artisten “So I’ll wait all night / The sky could fall like a landslide / Oh, but I’ll stay ‘til I see / You’re standin’ right here, next to me”, och i ögonblicket när refrängen sjungs för en tredje och sista gång möter låten ett abrupt slut. För en platta som balanserat tvetydighetens lina och velat mellan optimism och pessimism, fungerar ett ambivalent avslut klockrent.

Även fast artistens nya album låter som något vi hört förut lyckas The Ghost and the Wall ändå hålla sig ståendes, trots sitt stundtals dåliga fotfäste. När den minimalistiska produktionen blåser över till enformighet tappar de simpla arrangemangen sin charm, det som hindrar albumet från att falla tillbaka i anonymiteten är en handfull vackra, avskalade och ärliga ballader. Låtarna må vara komplexa i grunden men för lyssnaren utstrålar de enkla kvaliteter, sällan krånglar artisten till det musikmässigt och oftast föredrar han en simpel utväg över en krånglig. Slutresultatet är 10 lättillgängliga låtar i varierande tema och efter 17 år som singer-songwriter lyckas Radin fortsätta att imponera med samma tidlösa och varsamma musik han inledde karriären med 2004.

Text: David Brignoli, @david_brignoli