The Ascension

Sufjan Stevens

Det har nu gått fem år sedan Sufjan Stevens släppte Carrie & Lowell, vars inspelningsperiod han själv beskrivit som den mörkaste tiden i hans karriär. Albumet skildrade hans uppväxt och de två mest centrala personerna i hans liv: Carrie, hans mor som led av schizofreni, depression och alkoholism när hon lämnade honom som barn. Och Lowell, hans styvfar som valde att stanna vid hans sida. Smärta och sorg pulserade genom hela albumet. Att någon kan fånga något som är så svårt att förstå för de utomstående och få dem att känna det i kropp och själ, gjorde Carrie & Lowell till något av ett mästerverk. Sedan dess har Sufjan Stevens varit involverad i en rad olika samarbeten, allra senast i år med styvfarsan Lowell Brams. I mars släppte de Aporia, ett mysigt och stundtals småvrickat album tungt på elektroniska element.

Det som gör Sufjan till en av de mest intressanta musikerna att följa, är att man sällan vet vad som kommer härnäst. Hans namn har blivit synonymt med nyskapande och hans stil tycks kunna vara i ständig förändring fram tills hans karriär är över. Kombinera detta med det faktum att det gått fem år sedan han släppte ett soloprojekt och du har dig själv en hype-macka.

Ofta är hans musik väldigt personlig. Bland annat berör den inte bara hans syn på omvärlden, djupa känslor och personliga berättelser. Väldigt ofta står även hans religiösa tro i centrum av musiken. Det är som ett kärnhus av ett äpple som alla musikaliska gottigheter växer fram och bildas kring. Så med ett albumnamn som The Ascension är det rimligt att tänka sig att detta kommer bli mäktig åktur genom tid, rum och Sufjans personliga tro.

För att koka ned det så mycket som möjligt kan man konstatera att The Ascension är som en blandning av pop, elektronisk orkestermusik och meditativ new age. Albumet drar igång med låten Make Me An Offer I Cannot Refuse, ett småglitchigt och virvlande ljudpaket. Från att ha börjat så lugnt som den gör, är det svårt att förutspå hur den kommer att utvecklas. Fartfyllda partier finns spridda genom låten med bultande trummor som bara kan liknas vid något taget ur en gammal eurodance-dänga. Syntarna skriker, trummorna blir allt tydligare och Sufjans sång försvinner in i ljudbilden med jämna mellanrum. Det är som att den här låten var menad för en scen ur en science fiction-film där våra hjältar precis brutit ljusets hastighet. Det hela avslutas i ett enda stort lugn som leder in i nästkommande spår och det är väl tur det, för det här var en jävla åktur.

Run Away With Me öppnas med vad som låter som någon typ av elektroniska stråkar. Och som en liten fotnot kan det poängteras redan nu att det stundtals är  väldigt svårt att peka ut exakt vad det är man faktiskt hör – The Ascension kryllar av musikaliska element som målar en otroligt vacker ljudbild med färgkoder som Sufjan tycks ha uppfunnit helt själv. Hur som helst, dessa ”stråkar” öppnar upp sig och Sufjan tar över med sin silkeslena men ändå halvraspiga röst som vi lärt känna så väl över åren. ”And I say love / Come run away with me / Sweet fallen remedy / Come run away with me”, sjunger han och en dämpad, digital trumloop läggs som grund till atmosfärisk ambiens. Låten genomsyras av ett lugn som gränsar till något meditativt och veckans alla problem sköljs ned från huvud till tårna och långt ned i marken. 

Make Me An Offer I Cannot Refuse och Run Away With Me är en stark och välbalanserad start på ett efterlängtat album. Men med den tredje låten stöter The Ascension på sitt första problem. Video Game är poppig och dansvänlig men också väldigt repetitiv, inte bara i hur den är utformad instrumentalt, även texten är väldigt uniform: ”I don’t wanna love you if you won’t receive it / I don’t wanna save the world that way / I don’t wanna be your personal Jesus / I don’t wanna play your video game”. I princip hela texten bygger på ”I don’t wanna” och i längden blir Video Game uttjatad och till slut känns det hela oinspirerat när den jämförs med två inledande spåren, som är bland de starkaste på hela albumet. Det finns inget som riktigt lyfter i låten och som tar oss från den ena plattformen till nästa. Överlag är The Ascension en platta med gigantiska ljudbilder. Det är en odyssé som utforskar massiva och hyperdetaljerade ljudlandskap, så när Video Games ”enkelhet” sätts i detta sammanhang blir intrycket att spåret känns lite malplacerat och underväldigande.

Utöver Video Game finns det dock egentligen bara ett spår som inte går hem hela vägen och det är Ursa Major. Produktionen är smått vrickad på ett charmigt sätt. Hoppiga trummor utgör grunden och Blade Runner-liknande syntar finns spridda genom låten. Sufjans röst är sublim när han sjunger och här står hans tro i centrum av texten: ”So I ask forgiveness now / Lord, reveal yourself in mercy / Call off all emergency / And look at things the way I see them / For the beauty of the Earth / It shows us wisdom, love and rebirth”. Till en början slår väldigt mycket rätt i Ursa Major. Men då får Sufjan för sig att klämma ur sig ett krystat och gällt ”I wanna love you, I wanna love you”, om och om igen. Det tär väldigt mycket på låtens helhet och i längden blir det bara drygt. Här är det viktigt att poängtera att över 15 låtar och en lyssningstid på hela 1 timme och 20 minuter, finns det väldigt få spår som skaver. Det säger något om hur bra den här plattan är.

Spåret Sugar är i sin tur ännu en av de många höjdpunkterna på den här fina åkturen till album. Låten sträcker sig till nästan 8 minuter och under de första 3 minuterna låter Sufjan instrumentationen tala för sig själv. I en uppbyggnad av ambiens, tillbakadragna trummor och vad som låter som en elgitarr som manipulerats helt och hållet, är det svårt att inte sugas in helt. Det är som att gitarren skimrar likt solljus genom en kristall av glas och det enda man vill göra är att bara lyssna och ta in allt som Sufjan pyntar ljudrummet med. Texten tycks centrera kring Sufjans syn på omvärlden och en nödvändighet att tillåta sig själv stå upp för det man älskar och kämpa mot det som blockerar vägen mot något bättre. Sufjan låter nedstämd när han levererar orden i en balans mellan tal och sång: ”All the shit they try to feed us / Don’t drink the poison or they’ll defeat us / This is the right time / Come on, baby, give me some sugar / Don’t break my heart, don’t break my flow now / And all this rage has got to go now / Let’s take up this lifeline”.

Innan vi avrundar måste vi tala om albumets avslutande kronjuvel, America. Sufjan reflekterar över sin uppväxt i USA, infödd att tro på den amerikanska drömmen som han sedan sett raseras genom verklighetens ögon ju mer han iakttagit världen omkring honom. ”I have loved you like a dream / I have kissed your lips like a Judas in heat / I have worshipped, I have believed / I have broke your break for a splendor of machinery”. Hans religiösa tro sammanstrålas med tron på den amerikanska drömmen och texten centreras runt det tvivel och den besvikelse som växt fram inom honom. America är med sin längd på 12 minuter en riktig slow-burner som utvecklas och förändras. Stundtals är den tystlåten och grubblande innan den skiftar till något enormt och uppslukande. Det är på den här låten som alla element som vi lärt känna genom albumets gång möts – i en perfekt avslutande rosett av tjutande syntar, glimrande elgitarrer och cymbaler som kraschar ned.

Som tidigare nämnt, har det alltid varit svårt att försöka förutse vad Sufjan kommer att göra härnäst. Carrie & Lowell och The Ascension är totala motsatser till varandra. Det tidigare är ett album vars produktion är minimal – det behövs inte mer när kärnan är en sådan stark personlig berättelse. Nu talar vi snarare om vad som är Sufjans största och mest ambitiösa album rent ljudmässigt. Stundtals är The Ascension en utmanande lyssning och något som kan kräva tid att sätta sig in i. Men om man stannar kvar och antar utmaningen är dock belöningen enorm. Det är ett album att släppa allt till, att fullständigt uppslukas av och svepas med av på en ljudresa genom en nyfunnen galax. Man förundras över de elektroniska underligheterna, känslan för detaljer och just hur massivt allt är. Den återkommande frågan som ställs varje gång Sufjan väljer att släppa något nytt finns ingrodd genom hela plattans spår – vart är vi på väg härnäst? Det finns något fantastiskt över det.