Sixty Summers

Julia Stone

Den australiska syskonduon Angus & Julia Stone debuterade 2007 med sin mysiga indiefolk, och kort därefter var det som att deras namn blivit synonymt med utomhusbrasor på sensommaren. Men efter 2017 har det varit tyst från syskonen gällande ny musik, dessutom har det gått hela nio år sedan Julia Stone släppte sitt senaste soloalbum By the Horns. Med tanke på det kunde man ställa sig lite fundersam till hur ett Julia Stone-album skulle låta år 2021 och huruvida musiken skulle förändras. Efter att ha lyssnat på Sixty Summers slås man direkt av intrycket att hon verkligen försökt fila på vem hon är som artist och att detta inneburit ett större stilskifte.

Låten Break kickar igång Sixty Summers med ett elektroniskt och småglitchigt beat som kombineras med svepande trumpeter. Julia Stone nästintill talar när hon levererar texten fritt och flytande över den pampiga instrumentationen. St. Vincent är en av producenterna bakom albumet och har även smyckat flertalet av låtarna med sin gitarr. På Break görs det med en silkeslen slinga och den härliga knorren på strängarna sätter en tjusig glans på öppningsspåret.

När vi sedan förs in på Sixty Summers andra låt är det med titelspåret som är plattans mest talande exempel på hur Julia Stone har utvecklat sin stil. Till en början sjunger hon med den släpande, passiva och sköra rösten som många känner igen från Angus & Julia Stone-tiden. Men när låten blommar ut med sommarvarmt brass varvar hon mellan raspighet och mjuk falsett på ett sätt som får hennes röst att låta mer dynamisk än vad den någonsin gjort tidigare. I synnerhet gäller detta när låten byggs upp till ett enormt crescendo. Över glittrande elektroniska element, upptrappade trummor och trumpeter som tjuter i en avlägsen bakgrund börjar hennes känslor till slut ta övergreppet. ”Oh we were lovers / Sixty summers, summers / And we were younger, six feet under” – orden kommer knappt fram när hennes röst balanserar på gränsen till bristande, och det är helt klart ett av albumets mest gåshudsframkallande ögonblick.

We All Have är en ljuvlig duett mellan Julia Stone och Matt Berninger från The National. Hela låten utgörs av ett blygt keyboard som tyst tassar fram under Julia Stones sköra sång: ”Don’t be concerned about your job not working out / You will figure it out / Every moment will pass in a moment / And everything that you need will be open”. Tonen i hela låten är fjäderlätt och varm på ett sätt som får en att känna sig omhändertagen. De som är bekanta med Berninger vet att han ofta kan låta väldigt grubblande och mörk med sin barytonröst. Vid första anblick kanske inte detta verkar helt passande för en låt som denna, men i själva verket så fungerar det alldeles utmärkt. Samspelet mellan Julia Stones skörhet och Berningers halvt brummande röst gör att låten blir fyllig på ett riktigt känslomässigt sätt.

Genom hela albumets gång vågar hon testa nya grepp och hon använder sig av nya instrumentella element som hon tidigare inte associerats med. På låtar som Queen väver hon samman soul, pop och indiefolk lika sömlöst som U.S. Girls gör i sina allra bästa stunder. Samtidigt har vi även Fire In Me med sin rockiga karaktär som dundrar på med marscherande slagverk och en dunkel bas över ominös synt. Unreal är ett av albumets mest vibrerande spår med vocodereffekten som lagts på Julia Stones röst. Återigen utgör ett halvt glitchigt trumbeat grunden, men det mest imponerande med Unreal är alla de små detaljer som verkligen får låten att sticka ut. Från de plingande klockorna till bakgrundsvokalerna och gitarren som rör sig mjukt likt en flagga i vinden. Det är låtar som dessa som gör Sixty Summers så beundransvärt. Hon tar ett enormt steg bort från den musik som satte henne på kartan och visar istället en mer kreativ och spännande sida av henne.

Under åren när Angus & Julia Stone var som mest aktiva kändes det som att de fastnat i gamla spår och deras musik började kännas något stagnerad. Men istället för att trampa vidare på samma ställe är Sixty Summers hennes mest mångfacetterade projekt hittills. Den värme och det solstrålestarka ljuset som skiner genom hela albumet är inte bara vackert utan även energifyllt. För varje låt som går är det svårt att säga exakt vad som kommer härnäst, vilket gör Sixty Summers till Julia Stones mest intressanta album hittills.