Sahar

Tamino

Tamino-Amir Moharam Fouad, mer känd som Tamino, är uppväxt i Antwerpen, Belgien med egyptiskt ursprung. Han följer de musikaliska fotspåren från sin farfar, den i Egypten folkkära sångaren och filmstjärnan Muharram Fouad. Hans debutalbum Amir satte Tamino på kartan som en artist med ett unikt och bländande sound där han låter väst- och östvärldens musik mötas: en värld fylld av svärta, mystik och odödlighet. Nu har han släppt sitt efterlängtade andra album Sahar.

Tamino har en förmåga att förtrolla, både med sin kontrollerade röst, sitt breda register och med den stämning han skapar i sina låtar. Albumets första låt The Longing känns som en sval vind mot huden, till den plockande gitarren och tonerna som han anspråkslöst glider över ser lyssnaren framför sig en brinnande solnedgång. Genren är otroligt intressant och svår att sätta fingret på; ljudbilden är konstruerad av lätt jazz, alternativ indie, folk och klassiska arabiska inslag. Låten The Flame är ytterligare ett utsökt exempel på detta, låten börjar med en porlande gitarr och berättande text, och mot slutet byggs diskreta jazztrummor på och avslutas med mäktiga stråkar. Musiken ger en en känsla av beska och uppfyllnad, det finns något otroligt tidlöst med den. Både på det sättet att tiden upplöses under lyssningen, men också att många element i musiken känns eviga. 

You Don’t Own Me inleds med fraserna “You may keep me in / In between your walls / Ban me from traveling / And tell me not to sing / And you may have your thoughts / A sketch of who I am / A notion you’ve conceived / A sight you want to see”. Orden förmedlas med smärta och en bitterljuvhet som speglas i en ljudbild tung av bas och dovt piano. Temana är dystra och dränkande; trånande kärlek, ensamhet, mycket som känns mer estetiskt än betydelsebärande men som drar in lyssnaren något enormt. Musiken sätter en definitivt i en specifik sinnesstämning. Det är lätt att fastna och bli desorienterad av syrénsången, men att hänge sig och låta den omfamna är en smörjande upplevelse. Det finns en härligt pretentiös sida till Taminos musicerande, som denna mening ur låten The First Disciple: “My old friend, these poems that you preach / They are being wasted as you speak”. Det är som att han använder sig av en äldre diktkonst, en slags lillgammalhet. En skulle inte bli förvånad om det avslöjades att Tamino inte är mänsklig alls, utan någon forna gud eller mytologisk varelse. Lyssnaren välkomnas in i denna gudomlighet och får befinna sig i den glansen ett tag, vilket överväldigar en på det bästa av sätt. 

Det finns, tyvärr, spår på albumet som inte ger riktigt samma omvälvande känsla. Som på den lite rivigare Fascination och låten Sunflower med den belgiska popartisten Angéle, musten finns inte riktigt där. Albumet i helhet lever lite på det underliggande mörkret som kokar under ytan som inte är lika närvarande i dessa spår, något som får dem att hamna i skymundan.

Albumets andra hälft är mer akustisk, den värmande låten Cinnamon är en kärleksförklaring med en eftersmak av smörig kanel men också ett trånande som blir drivande. Only Our Love är skriven i lite samma anda, ett suktande andetag. Kärleken, lik allt annat som beskrivs, är intensiv och dramatisk: ”Wearing nothing but your love / I got my words and you got your feelings / You’re such a flirt and I’m such a fool / Guess you know the cards since you are the dealer”. Lyssnaren vaggas sakta in mot albumets slut med A Drop Of Blood som för tankarna till en spöklik vaggvisa eller en sjungen myt som skickas mellan munnarna, och lämnar en med en söt trötthet i kroppen och en kittlande känsla i bröstet. Vi har nått albumets slut med låten My Dearest Friend And Enemy, en lågmäld men rörande låt om avslut och att minnas. Om vad som blir av dem som lämnas i det förflutna, hur älskare förvrids och blir fiender i den brustna romansen.

Titeln Sahar betyder ”gryning” på arabiska. Tamino lyckas efterlikna denna stund mellan dag och natt med en enorm fingertoppskänsla, förkroppsliga en gestalt som omfamnar lyssnaren och håller om den hårt. Man är mitt emellan det mest ljuva och de mörkaste av vrår, står med en fot på varje sida men lyckas ändå känna allt. Kylan från natten och värmen från den stigande solen som nalkas. Precis som Taminos förra album Amir så lyckas han med Sahar skapa något sagolikt och himmelskt. Det finns några tydliga svaga länkar, men helheten är ändå orubblig. Tamino slår till igen och lämnar lyssnaren med tappad anda.