Paris-Hawaï

La Femme

La Femmes psykedeliska punk har smugit fram genom disig nattklubbsrök och hittat ut i kvällsluften där den dånandes färdats mellan Paris antika bakgator till en oåtkomlig plats i Frankrikes musikkultur. Efter att först ha bildats i Biarritz 2010, insåg grundarna Sacha Got och Marlon Magnée att bandets framtid stod riktad mot Paris och det var bland huvudstadens pulserande gator som La Femme kom att etableras och fulländas. Stadens utmattade dansgolv hade lämnats inristade av den franska musikrevolutionen som vid sekelskiftet blomstrat och rivit upp västvärldens dansmusikkultur. I takt med underjordens Daft Punk-dunkande intensitet och omfamnad av den avklädda intellektuella renheten hos Serge Gainsbourg växte La Femme fram. Med elektroniska syntar, en spöklik theremin, psykedelisk atmosfär, musikalisk extravagans och lekfulla Yé Yé-melodier drog bandet till sig såväl den unga nattklubbspubliken som kritiker och hyllades över landet.  Musiken genomsyras av den parisiska dualismen mellan glamour och grus, det uppklädda och det blottlagda. Vissa tycks anse att bandet annekterar titeln som ett sorts postmodernt, franskt Velvet Underground, men snarare än len sammet liknar deras utsmyckning råbarkad denim.

Debutalbumet Psycho Tropical Berlin (2013) bär på ajour cold wave surfpop, medan det mer akustiska men drömlika Mystère (2016) utgörs av sofistikerad indie, med förföriska stycken som Où va le monde och Elle ne t’aime pas. Paradigmes (2021) tar oss på en mytisk trip västerut och på ett hänförande sätt kanaliseras den eviga franska drömmen om Amerika genom de kvintessentiella låtarna Cool Colorado och Nouvelle-Orléans. Med en större extravagans låter sig Teatro Lúcido (2022) föras av latinamerikanska influenser, då den karaktäristiska psych-popen konvergerar med flamenco, reggaeton, spansk-frygiska skalor, orkestrala uppvisningar och smörig bailando-lyrik. La Femmes experimentella och framåtskridande filosofi tycks vara odödlig och har under ett decennium katapulterat dem över jordklotet. När de franska popkonnässörerna den 19:e maj släppte sitt fem(me)te album Paris-Hawaï nalkades det återigen en själslig resa västerut över atlanten men denna gång längre än bandet någonsin färdats. Destinationen är, i enlighet med albumets titel, Hawaii och dess soldränkta stränder. 

Jag skulle inledningsvis vilja ta tillfället i akt att citera bandets Instagram-konto där de själva beskriver sitt purfärska verk: “Paris-Hawaï is an odyssey made of hawaiian lovesongs and lapsteel guitars, with an exotica lounge spirit”. Trots att den “exotiska odysséen” som beskrivs kan låta nydanande och i linje med bandets progressiva bana, ekar alla dessa eskapistiska ambitioner i en sorts uppgivenhet. En faktor bakom bandets charm har alltid varit deras obrydda och experimentella inställning till sitt skapande. Samtidigt har jag alltid funnit La Femmes, lite väl färglagda, senare ansatser till att införliva främmande kulturer och musikaliska element som lite naiva och fåfänga. Det kan stundvis svänga men alla skrikande färger känns ibland lite förblindande och får musiken i sin tur att blekna. Albumet Paris-Hawaï känns därför initialt som en sorts symbol för bandets konstnärliga resignation. 

Paris-Hawaï skiljer sig från de tidigare albumen genom den vindstilla och fullständigt harmoniska sinnesstämningen. Låtarnas brusande melodier lägger sig över en som en natthimmel som långsamt passerar men känns evig i sin praktfullhet. Albumets första låtar leds av en country-gitarr som sakta och släpigt vandrar genom Hawaiis enorma sandhav. Textraden “Je n’ai plus froid au coeur” (“Jag har inte längre ett kallt hjärta”) från albumets inledningslåt L’hawaïenne, får liksom en annan, betungande betydelse när den omges av musikens böljande värme. Det kastas ut suggestiv poesi som med sin ståtliga inramning känns livsviktig när rösten på franska berättar om “sjöjungfruspöken” och “min nattliga gudinna”. Sorgen djupnar, den känns tropisk och längtande. Lyriken får ett ovanligt framträdande värde när musiken anspråkslöst drar sig tillbaka och lägger sig i bakgrunden. Ibland känns det som att de syntetiska och kosmiska syntarna endast vill tonsätta kustens bleka tystnad.

Odramatiska melodier av klanglösa, ”blinkande” toner och skräniga bakgrundsekon blir till en symfoni av monotoni som snarare ger den exotiska ambiansen av ett spa. Det tycks inte finnas några indie-nattklubbar så långt ögat kan nå. Bandets “exotiska odyseé” till Hawaii verkar snarare iklä sig rollen av en klassisk rehabiliteringsresa. Som att bandets konstnärliga själsliv, som onekligen varit på dekis sedan Teatro Lucido, behöver omhändertas och, efter några hektiska år, återhämta sig i en meditativ miljö. Paris-Hawaï blir därmed mer ansträngande och ställer tydligare krav på lyssnarens sinnestillstånd och själsliga närvaro. Stämningen är så påtagligt förstelnad och stillastående, i kontrast till bandets annars ständiga rörelse där låtarna pulserar av liv, fattar nya skepnader, och släpar med sig en till nya platser i en medryckande och alltid lättsam intensitet. Aloha Baby är i stort sett den enda låten som snuddar vid La Femmes dansgolvsslipande tradition. I låten ryms pulserande liv men ovanför svajar ändå den hawaiianska fridfullheten. Den manliga och de kvinnliga rösterna ropar till varandra och upprepar ekandes varandras stämmor, på det sättet som jag tänker att två surfare kan göra under en nattlig surftur vid en av Hawaiis glänsande havskanter. 

Efter år av att lyssna på La Femme har man liksom vant sig vid att alltid placeras i uppståndelsens öga, oavsett om man står och dansar med eller sluter ögonen för att vidröra musikens kosmiska kraft. Nu sitter man istället vid strandkanten, betraktandes, och dras inte med utan måste själv dyka ned i havet för att uttyda dess viskningar. Inom den meditativa ramen av mottaglighet som albumet förutsätter, känner jag hur låtarna Leila och Moeʻuhane pāʻani (“Drömspel” på Hawaiiska), med de flytande harmonierna försätter en i ett hypnotiskt tillstånd. Bandet har med sina elektroniska inslag ofta snuddat vid det kosmiska, men den melodiska legaton, arpeggio-syntarna, omgivande vokaliseringen och vocoder-förvrängda stämmorna blir det uppenbart att vi nu flyter under vattenytan. De avskalade låtarna skildrar en naturlig symbios där instrumenten lever sina egna primitiva liv men ändå samspelar med varandra. Musiken bär på havets renhet. Vid albumets sista låt återvänder vi hem efter den långa natt som albumet utmålar med känslan av att både jag och La Femme är lite lättade när gryningen kryper fram. 

Det känns ironiskt att jag för några år sedan hänfördes av La Femme då de förkroppsligade en dröm om Paris och förde mig till stadens slitna bakgator, när bandet nu verkar ha lämnat Paris helt och hållet och istället färdas världen över för att ge utlopp för någon sorts konstnärlig exotism. Paris-Hawaï känns lite långdragen och seg, men samtidigt tycker jag ändå att det utgör ett steg ifrån Teatro Lúcidos påtagliga fåfänga, och kanaliserar den franska intellektuella kylan som en gång i tiden förförde mig. La Femme förblir nydanande och provokativa, trots att det stundvis kan överspelas. Bandets inre låga är svår att skymta bland all rök, men röken berättar att det fortfarande finns något som brinner där bakom.

Text: Noel Malmsten