No Rules Sandy

Sylvan Esso

Den elektriska popduon Sylvan Esso från North Carolina skapades 2013. De två pelarna bakom detta musikaliska monument är sångaren Amelia Meath och producenten Nick Sanborn. Deras debutalbum Sylvan Esso följdes av albumet What Now som kammade åt sig en Grammy-nominering i kategorin Best Dance/Electronic Album. Nu har deras efterlängtade fjärde studioalbum, No Rules Sandy, släppts för oss lyssnare att sätta tänderna i. 

Albumet inleds med den hektiska och industriella låten Moving. Tempot är högt och läten kommer från alla håll och kanter, med distad röst och sprakande ljud gör albumets första spår ett starkt intryck. Övergången till Look At Me är tillfredsställande och len. Även denna låt är pulshöjande, klockljud och en bubblig synt sätter kroppen i dans. Frasen “Look At Me” upprepas till beatet och sätter ett leende på läpparna. Redan här känner lyssnaren förväntan inför de kommande spåren, en barnalik spänning som när portarna till en nöjespark öppnar och man rusar in. Albumet innehåller flera små interludes, inspelade röster och ljud, som (Bad Fills) som för oss in i låten Echo Party. Texten en ryckig och pixlig, produktionen rör sig runt soft techno med glitchiga ljud som är svåra att sätta ord på. Refrängen är en berg- och dalbana där kittlet i magen sprider sig i hela kroppen, runt varje hörn av låten möts man av något nytt och man lämnas omtumlad. 

How Do You Know är på den softare sidan, lågmäld elektropop på ett lekfullt sätt. Blåsinstrument bryter ljudbilden en aning men blir ett friskt tillägg till låten. Det finns en eftersmak av eufori i samtliga av albumets låtar, ett tema av frihet i både budskap och stämning. Extra tydligt blir det också när ljudbilderna skiljer sig ganska mycket från deras tidigare släpp, den befriande känslan av att sträcka ut sig så mycket man kan smittar av sig till lyssnaren. Övergångarna är smidiga och mellanspelen för lyssnaren säkert över till nästa spår, allt med albumet är helt enkelt överskridande. Att lyssna på spåret No Rules Sandy  i ett svep är elektriskt, övergångarna och sättet låtarna sammanflätas skapar en sån drivkraft framåt. 

Tonerna och orden i Your Reality studsar som tankar i huvudet, låten är insiktsfull och tillåter lyssnaren att kliva in i sig själv. Frasen “Are we learning how to be surreal but free?” sticker ut och sticker till, den blir också som en catchphrase för denna nytänkande och viktlösa platta. Cloud Walker i sin tur består av taggig synt och elektroniska trummor, och denna låt är tyvärr ett utmärkt exempel på nackdelen med ett album som är starkast när man lyssnar på hela utan paus och i kronologisk ordning. Vissa spår blir nämligen lite bleka var för sig. 

Snabbt inpå Cloud Walker drar Sunburn igång och vi börjar närma oss slutet av albumet. En besvikelse infinner sig när man nått denna punkt av albumet – början var spännande och snabb. Man moffade i sig låtarna och längtade efter nästa, men runt mitten börjar ljudbilderna bli enformiga och upprepande. Samma bas och beat, den pratiga rösten och utfyllnaden efter ungefär hälften av varje låt. Det finns mycket energi och puls att ta från spåren, att de är dansvänliga går inte att neka, men det repetitiva gör en ganska rastlös.

Det är som att det inte finns någon gravitation i No Rules Sandy, allt flyger fritt. Med högt i tak och en lekfullhet har Sylvan Esso skapat ett konceptuellt och egendomligt album som i sin helhet verkligen håller lyssnaren på spänn. Spåren för sig blir dock i vissa fall ganska trötta, och man kommer på sig själv med att vilja trycka på spolknappen – inte för att stänga av, men för att komma till en mer gripande del. Albumets euforiskt nervkittlande början och hjärtevärmande slut lämnar trots allt lyssnaren berörd och aningen andfådd.