No Borders: European Compilation Project
Headie One
6
Sedan globaliseringen kickat igång i slutet av 1800-talet har språkbarriärer visat sig vara allt mer överkomliga, såvida kommunikationsmedlen är snabba, och såvida det finns icke-verbal kommunikation människorna emellan. I sin tur har musik visat sig vara ett ypperligt medel som inte kräver ord för att skapa förståelse, och det kan många intyga om – mina föräldrar som spenderat sin ungdom i 80-talets Irak var de första som visade mig ABBA, och Spaniens Morad är väldigt populär runt Europas förorter; konstellationer av billig betong som huserat billig, invandrad arbetskraft. Snacka om icke-verbal kommunikation som sträcker sig över landsgränser.
I kontexten av ett allt mer gränslöst Europa bestämde sig Headie One för att förena ett antal europeiska rappare för att skapa albumet No Borders: European Compilation Project. Headie har länge varit en av Englands främsta drillrappare, och sedan första utgåvan av albumet Drillers X Trappers har hans profil vuxit från en ynka gaturappare till att anta en hybridroll som de flesta före detta gangsterrappare finner sig själva i år 2022: en någorlunda nedtonad gangster som passar lika bra i en bil med fyra grabbar som i en klubb där övre medelklassen spenderar sina helger. En direkt jämförelse är Stormzy, som gick från att be oppsen att hålla käft till att sjunga med Ed Sheeran. Sveriges Yasin, som återfinns på No Borders, är ett annat sådant exempel.
No Borders återspeglar rapstjärnans dualitet år 2022: Cloud och Shotgun är tidstypiska drill/trap-låtar, medan Bigger Than Life och Relationship är mer dansanta och gladare. Albumet bjuder på ett par guldkorn: I Got You samplar The Weeknd i hans Trilogy-era med en choppad sample av Rolling Stone, och 22 Carats domineras av Frankrikes egna Gazo. Dock så kan inte skivans bättre spår gottgöra för hur uselt spåret Relationship är – kärlek är trots allt det svåraste ämnet att skriva om. Tyvärr märks det att rapgrabbars fantasti inte sträcker sig längre än att bjuda skivans enda kvinna till att sjunga om plattityder om kärlek som är lika djupa som dikterna en återfinner i gymnasieskolors badrum.
För ett album som påstår sig att vara europeiskt inkluderas ett fåtal länder: Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Italien och Sverige. Förvisso är rapscenen i andra länder kanske inte lika utvecklad som i dessa ovan, men en hade velat se den förenämnda Morad, eller hans kompanjon Beny Jr – två drillare av hög jävla kaliber – gästa en låt här eller där. Danmark, Norge, Belgien eller Polen har också många rappare som hade varit bra nog att vara med, men på samma sätt som albumet speglar det europeiska drillsamhället, speglar det också privilegiet Västeuropa besitter över öst- och sydeuropa.
No Borders skiljer sig annars inte från resten av samtida längre rapsläpp: här blandas drill med trap och bashment, introspektion med kaxighet, och kärlek med fuckboyeri. Albumet är en mosaik av trender, och allt är välproddat och tajt. Även på produktionens sida är flera länder representerade – M1, Spanker, Manny Flaco, AXL, Chapo kommer från Europas alla hörn och presenterar en rättvis bild av europeisk hiphop. Det är färgglatt, uttrycksfullt och högkvalitativt, om än lite fantasilöst – samtidigt är albumet inte mer än en samling och uppvisning av talanger, så det är inte hela världen att innovation saknas på No Borders. Undantaget är I Got You, som är nyskapande och fräsch, och lyckas hitta samma spänning mellan det mjuka och det mörka i musiken, precis som låten den samplats från. Drill som får en sentimental behandling kan låta för klyschig, men I Got You gör inte det.
Allt som allt är No Borders inte ett dåligt album per se. Det är ett bra försök att samla europeisk talang och klättra över kontinentens språkbarriärer. Att Yasin och Manny Flaco får delta i projekt av så hög prägel är ett kvitto på att vi i Sverige är med i de stora boysens liga, och gör såklart en svensk hiphopälskare varm om hjärtat. Med det sagt är No Borders kommer förmodligen att spelas här och var av fans för att sedan glömmas kort därpå, men så kan det få vara när albumets syfte är mer betydelsefullt än dess musikaliska arv.
