Marlowe 2

Marlowe

När L’Orange och Solemn Brigham gick samman för två år sedan under namnet Marlowe var det med en käftsmäll till debut. L’Oranges karaktäristiska, samplebaserade beats mötte kompakt skrivna verser som Solemn spottade ur sig med maxad hastighet. Men trots att duon var en perfekt matchning som ekade av det bästa från 90-talets hiphop, fanns det saker som gjorde att albumet i sin helhet inte nådde hela vägen fram. Allra främst var det Solemns smått enformiga och monotona flow som aldrig riktigt utvecklades under plattans gång, vilket gjorde att lyssningen kunde bli något utdragen. Nu är Marlowe tillbaka, och det med den lämpligt namngivna uppföljaren Marlowe 2.

Solemn har åtgärdat bristen på variation i flowet, och tycks nu rappa med mer tilltro till sin egen förmåga. Låten Sawdust Underground är tätt packad med många ord, men det hindrar inte honom från att snabbt beta av långa meningar utan ansträngning. Flera flowskiften, inte bara i Sawdust Underground utan genom hela albumet, gör att Solemn känns mer fri och mer benägen att ta kontroll för att driva narrativet framåt, något som saknades på debuten. 

Dead a Lot är en av albumets aggressivare låtar, och bygger på en hotfull basslinga som är som tagen ur en bluesig thriller. Slagkraftiga trummor kraschar ned och Solemn rappar om svek och hans egen paranoia: “You know how love can influence, they throwing kisses like Judas / But I don’t care if it’s genuine, I just wanted to feel again, I’m not”. L’Orange pyntar med cinematiska och sinnesrubbande effekter som får en att undra om man inte precis har sippat på drickan från filmen Midsommar. 

Marlowe 2 är onekligen ett mer ambitiöst projekt än föregångaren, och det gäller inte bara Solemns insats. Produktionen bär L’Orange-signaturen ända ut i fingerspetsarna. Flippade lo-fi-samples som hittats i en djup, gammal LP-låda som fortfarande bär på damm, kombineras med psykedelisk och disig atmosfär. Överlag är beatsen på Marlowe 2 mer komplexa, mer energifyllda och in-your-face. Dock är detta på gott och ont. Produktionerna är, precis som orden i Solemns texter, tätt packade i lager av samples och instrumentation. Över 18 låtar innebär detta att det inte finns tillräckligt med rum att låta albumet andas. Det i sig gör att albumet blir utdraget, och nästan en aning repetitivt. Detta liknar problemen som debuten led av, och som man hoppades skulle åtgärdas med Marlowe 2. Men med det sagt råder inga tvivel om att båda parterna är bättre än vad de var för två år sedan, och att detta är ett steg framåt. 

L’Orange är en producent som du vill se dina favoritrappare jobba med. Han är en producent med beats så bra att de lätt kan stjäla all uppmärksamhet och göra rapparen fullkomligt identitetslös om pennan inte är tillräckligt vass. På debuten fanns det tillfällen där detta faktiskt hände – så är inte fallet nu. L’Oranges produktion är mer komplex och detaljerad, men trots detta är det tydligt att Solemns rappande har utvecklats och förfinats. På Marlowe 2 är det L’Orange som snickrar ihop kulisserna och färglägger miljön. Men när spotlighten tänds och cirkusen väl drar igång är det Solemn som styr och leder showen.