Holy Moly!
Blues Pills
7
”Rock’n’roll is not dead, it just smells funny”. Av alla sjuka saker som rocklegenden och gitarrpionjären Frank Zappa yttrat sig om, är detta nog ett av de mer kända citaten. Det är ju inte heller helt inkorrekt – rock’n’roll luktar faktiskt ganska konstigt idag, eller i alla fall inte likadant som det gjorde under 70- och 80-talet. Å andra sidan finns det också en ganska väletablerad subkultur, som alla dagar i veckan väljer ett kaxigt gitarrsolo framför genreöverskridande experimentation.
Ett av banden som inom dessa kretsar dykt upp som en blixt från klar himmel och som ofta lyckas stilla behovet av klassisk hårdrock är Örebrobandet Blues Pills, som i veckan släppte sitt tredje album Holy Moly!, mixad av ingen mindre än Grammis-legenden Andrew Scheps. Så: det är nu dags att reda ut om Holy Moly! har vad som krävs för att fylla den årliga kvoten av rock‘n‘roll som behövs för ett hälsosamt mående. Och det enkla svaret på den frågan är: Ja, i allra högsta grad.
Blues Pills verkar fortfarande inte ha någon som helst ambition med att uppfinna hjulet på nytt. Redan på öppningsspåret Proud Woman introduceras vi för den traditionella och analoga typen av hårdrock som kommer att prägla albumet tills sista tonen ringer ut. Men ett uppfriskande element man introduceras för är de tidsenliga feministiska teman som behandlas i texterna. Skivan i allmänhet och Proud Woman i synnerhet blir till feministiska kampsånger fyllda av jävlar anamma, elgitarr och sångerskan Elin Larssons makalöst kraftfulla röst, som vägrar hålla sig tillbaka i denna mansdominerade musikkultur.
Doseringen av Blues Pills trappas sedan upp på spåren Low Road och Dreaming My Life Away. De musikaliska knytnävsslagen delas ut som på löpande band, takt efter takt i dessa garagerocksinfluerade spår, och får till och med 70-talets rockelit att kännas mesiga. Denna typ av vulkanutbrott av smutsig bluesrock kommer sedan att varvas med ett långsammare tempo i en mer Janis Joplin-liknande stil, och så där håller de sedan på, fram och tillbaka, tills det resulterar i en åktur genom tidernas olika rock‘n’roll-element.
Vi bjuds som sagt inte på några större musikaliska överraskningar, men att förvänta sig något sådant känns mer eller mindre onödigt. Holy Moly! är både presenterat och paketerat som ett klassiskt rock’n’roll-album, och några större konstigheter med det tycks man ej kunna finna. Det finns inga tvivel om att varken attityden eller de tekniska färdigheterna som krävs för att framkalla både mosh pits och tändare i luften saknas.
Blues Pills är ett färskt, energiskt och framförallt jäkligt uppskattat bidrag till den i allra högsta grad levande rockscenen, och deras tredje album bevisar inte bara att de bemästrat denna ädla kulturs konst, utan även att det tidigare nämnda Zappa-citatet kan behöva analyseras en extra gång. Holy Moly! luktar svett, bensin och Jack Daniels, och om det inte är så klassisk rockmusik ska kännas, så vet jag faktiskt inte hur.
