Beatopia

beabadoobee

22-åriga Gen Z-ikonen Beatrice Kristi Laus, mer känd under artistnamnet beabadoobee, har tagit över Tiktok med sin bedroom pop-inspirerade indierock. Det hördes redan år 2020 då hennes debutalbum, Fake It Flowers, just släppts att Beabadoobee var ett namn att lägga på minnet, med både nomineringen Rising star act under 2020 Brit awards och turnéer med kända namn som Clario och The 1975. Hennes första låt Coffee blev uppmärksammad på Youtube när den släpptes 2017, och det är en bland många som senare har blivit virala på Tiktok och nått in till en enorm skara hjärtan. Nu släpper beabadoobee sitt andra album med titeln Beatopia. 

Klinkande glas, dova röster och en ström av gitarrer välkomnar lyssnaren in i universumet Beatopia, och introt till albumets första låt Beatopia Cultsong känns som ett varmt och tryggt minne. Bekanta vardagsljud och svävande bakgrundseffekter omfamnar en och introt mynnar ut i en soft låt med country-vibe. Texten är mumlande och kryptisk, lyssnaren kan höra orden “Is it me / Or recently / Time is moving slow” som upprepas. Det blir en abrupt övergång till albumets andra låt, 10:36, som för tankarna till tidiga 2000-talets pop-punk med distade gitarrer och raka trummor. Texten är smörig och trånande men passar perfekt in i låtens estetik, här ser man framför sig ett tonårsrum med väggarna packade av affischer och någon som skriver sin kärleks namn i en dagbok med glitterpenna. Laus är expert på att göra trendsäker musik och detta spår passar perfekt som en modern tappning av y2k-vågen. 

Sunny Day i sin tur är soft och enkel, här står texten i fokus på ett annat sätt än i tidigare spår. Den ekar av vemod och ensamhet: “Now it’s been raining, I swear I’m not lonely / Always complaining that you never see me / Calling in the morning when you wake / Maybe tomorrow we’re okay”. En relation som börjar gå mot sitt slut och förhoppningen att soliga dag ska lösa alla problem. Texten är fin men inte drabbande, samma gäller musiken som består av gitarr och ett repetitivt beat. Låten blir i slutändan väldigt ljummen. 

See you Soon, en av singlarna som redan släppts och älskats av fansen, är lågmäld och fylld med atmosfäriska ljud som kittlar i kroppen. Även här finner vi inslag som för tankarna till 00-talet, som den skönt klyschiga gitarren och den enkla texten. I låt fem, Ripples, möts vi av något annat. Lyssnaren förs in med finstämda stråkar i denna stämningsfulla ballad som osar av romantik. Därefter följer the perfect pair, en låt med uppfriskande bossa nova-influenser som får lyssnaren att gunga med kroppen. Konceptet Beatopia känns passande för detta album – vi får ta del av många olika byggstenar till beabadoobees musikaliska värld. 2000-talspop, sömnig indie, lite lätt punk; alla de olika sevärdheterna i landskapet Beatopia. Resan fortsätter med låten broken cd, en varm och mysig låt som för tankarna till hennes största hits Coffee och Tired. Låten håller ens uppmärksamhet under lyssningen men efteråt glöms den snabbt. Albumets åttonde låt Talk går lite hand i hand med 10:36, det osar av tonårsromans och lågmidjade jeans. Den för tankarna till artister som Olivia Rodrigo som även hon anammat 2000-talets charm. Lyssningen är kul och lekfull men återigen inte särskilt drabbande i längden.  

Lovesong är nog en av albumets bästa låtar, en honungslen och skör låt som smälter på tungan som sockervadd. “I’m running over sentences at times / I’d better quit dreaming just so I could write / Yet the words to describe you aren’t so hard to find / Like a good quote from a book that I’ve memorized”, sjunger Laus med harmonisk röst. Refrängen är förtrollande och etsar sig fast. Albumets tionde låt följer Lovesongs fotspår, tonerna är dränkta i melankoli men lyssnaren känner denna låt i hjärtat. I Pictures of Us finner vi en blandning av mer folk och indiepop, i bakgrunden hörs rösten av The 1975s Matt Healy som körar och även har skrivit låten tillsammans med Laus. Dessa två spår blir höjdpunkten på skivan och tillåter lyssnaren att se andra sidor av albumet. 

Fairy song och Don’t get the deal försvinner en aning i massan, speciellt eftet två så starka spår. De är röjiga och roliga men man börjar bli lite färdig med den här delen av Beatopia, man har åkt på de snabba motorvägarna och sett de stökiga stadstorgen. Tinkerbell is overrated kommer därför som en räddning, en lugnare och mer lättsmält låt med försiktiga hyperpop-trummor. Hela resan avslutas med You’re here that’s the thing, ett Jack Johnson-inspirerat spår som också blir en av albumets höjdpunkter. Texten är snäll och mjuk och ljudbilden består av brusiga trummor och en akustisk gitarr. Lyssnaren lämnar Beatopia med en varm, bubblig känsla i bröstkorgen. 

Resan genom Beatopia är nyanserad med många olika avstickare och stopp på vägen. Soundet är varierat och visar att beabadoobees inre skapande värld, som Beatopia representerar, är uppbyggd av influenser från många olika håll. Albumet blir mer som en genomresa dock, och man når aldrig riktigt en destination. Det är svårt att sätta fingret på vad Laus musicerande egentligen är. Som tidigare nämnt är hon skarpt trendsäker men det kommersiella slipar ibland bort udden av de mer intima och ärliga sidorna som ibland kommer fram. Resan genom Beatopia är frisk, kul och mysig men lyssnaren lämnas ändå suktandes efter något mer.