Rätten till lycka
Efter att ha sett SVT:s dokumentär Landet Lyckopiller, där Nour El Refai undersöker varför vi äter så mycket antidepressiv medicin i Sverige, skrev en vän på Facebook att vi ser glädje som ett idealtillstånd. Vårt känsloliv är så rikt och komplex, men när glädje höjs över de andra känslorna finns det en risk att de övriga förtrycks. Vännen undrade om det kanske är därför det är så svårt att vara lycklig?
Ett lyckligt liv ses ofta som ett riskfritt liv, det vill säga att leva fritt från det som är dåligt. Just risk har varit ett centralt tema för mig i skolan den senaste tiden och vi har diskuterat osäkerheten kring många saker i vardagen: vad vi äter, huruvida man bör ta p-piller eller inte, vad man ska göra och inte göra som gravid. Vi översköljs av olika potentiella risker, argument och åsikter och förväntas någonstans i den stormen ta det bästa, minst riskfyllda beslutet – baserat på vad? Alla sidor verkar lika säkra (eller osäkra) på sin sak och det känns omöjligt att bilda sig en uppfattning. Det känns som att det enda jag har lärt mig är att det inte spelar någon roll hur man gör, eftersom det alltid kommer att vara bra eller dåligt enligt någon sida i debatten.
Det verkar oundvikligt att ta ett beslut som är helt och hållet riskfritt. Samtidigt anser man sig vara berättigad till ett riskfritt och lyckligt liv, där allt som är osäkert och olyckligt förpassas. Men är det möjligt? Jag tvivlar på att det går att uppnå ett bekymmersfritt tillstånd, oavsett hur stor rätt till det man tycker sig ha. Jag tvivlar också på att det tillståndet någonsin har funnits. Upplevde exempelvis min mormor ett ständigt lyckligt tillstånd? Strävade hon överhuvudtaget efter det? Jag har svårt att tro att svaret på de frågorna är ja, men det kanske inte är ett rakt av nej heller. Att livet inte skulle innehålla osäkerheter, jobbiga händelser och svåra känslor framstår mer som ett ideal sprunget ur den individualistiska strömning som genomsyrar samhället idag. Ett lyckligt liv är allas mål och att fokusera på sig själv och sitt självförverkligande för att uppnå det är meningen med livet. Lyckan har fått en alldeles särskild plats idag.
I dokumentären reser Nour till Italien, ett land där väldigt få personer äter antidepressiva läkemedel. Där är den minsta enheten inte individen utan familjen. Man fokuserar alltså inte enbart på sig själv i lika hög utsträckning. Och kanske finns det något i det – att lägga sig själv åt sidan en stund. Att inte skapa mening på egen hand och för sig själv, istället göra det tillsammans med andra. Sociologen Zygmunt Bauman menar att det postmoderna tillståndet som vi befinner oss i idag innebär en permanent osäkerhet. Individualiseringen har gjort om ”identitet” från något givet till en uppgift. Tidigare bestämdes din identitet utifrån faktorer som könsroller, klasstillhörighet eller nationalitet; faktorer som fått en annorlunda betydelse i ett samhället präglat av en upplöst gemenskap. Det betyder i sin tur att ansvaret för att skapa sin identitet och sin lycka helt och hållet läggs på individen, vilket kan bli en tung uppgift att genomföra och om man misslyckas har man bara sig själv att skylla.
Om det nu är så att alla individers livsuppgift är att hitta sig själva och göra det där ”självet” lyckligt och att vi trots det äter mer och mer antidepressiva läkemedel, framstår lycka alltmer endast som en hägring; ett flyktigt tillstånd som ständigt jagas men aldrig uppnås. Möjligen kan det gå att uppnå i vissa stunder eller perioder, men det är ingenting långvarigt. Behöver det vara ett problem? Kanske kan vi istället inte inse att livet aldrig har varit enbart lyckligt och riskfritt, utan också präglats av olycka och risker – och allting mellan lycka och olycka. Att det inte finns något sådant som rätten till ett lyckligt och riskfritt liv. Om andra känslor – sorg, ilska, ambivalens, belåtenhet, att det är ”helt okej” – får ta större plats upptill idén om lycka, kanske kravet på oss som individer kan minska. Och kanske kan vi då bli lite lyckligare.
text: Hannah Nilsson, 23 år, Göteborg
