Nu vill vi lära känna de onda

En tjej som konstant kritiserar sin bästa vän bakom hennes rygg och låtsas att hon blivit sexuellt trakasserad för att få träffa ett gammalt ligg. En man som gång på gång är otrogen mot sin hjärtsjuka fru och misshandlar sin älskarinna. En kvinna som fylleringer sina barn i natten. Tydligen är det precis den här sortens personer den moderna människan vill spendera tid med. Åtminstone när den moderna människan konsumerar kultur. 

Kristofer Ahlström skriver i DN den 16/1 om hur vi dras till amoraliska och cyniska karaktärer i TV-serier. Han ger bland annat exempel från serierna Succession och Fleabag och landar i att det är skildringar av en värld där det “känslostörda blivit hett” och där “uppmuntrande kommentarer och goda gärningar hånas och bestraffas”. Jag vill argumentera för att samma trender går att urskilja i den moderna litteraturen. 

Ett exempel på detta är den hyllade boken Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. En fantastisk läsupplevelse, både enligt mig och de flesta litteraturkritiker. Varför? Det kan orimligen bero på den yttre intrigen. Boken handlar om en ung kvinna som, genom att ta massiva mängder sömnmedel, lyckas sova i ett helt år. Detta är i princip det enda som händer om vi bortser från små inslag av vakenhet där kvinnan beställer mat och tittar på tv. Istället ligger romanens styrka troligtvis i antagonistens karaktärsuppbyggnad. Hur författaren lyckats gestalta en så osympatisk, kall och cynisk person. En person som ser ned på sin bästa (och enda) vän, äcklas av henne och snackar skit om henne med läsaren. En person som skamlöst bajsar ned golvet på det fräscha galleriet där hon jobbar. En person som ljuger för ett gammalt ligg för att få träffa honom. Först om att hon blivit sexuelt trakasserad, sedan om att hon har fått HIV, och till slut genom att hota om att ta livet av sig; “om du inte kommer hit nu kan du ringa en ambulans direkt”. 

Att läsa denna roman är inte bara ett utmärkt tillfälle att gotta sig i en osympatisk persons deprimerande liv. Vad som är ännu mer älskvärt är de korta passagerna som öppnar upp för att Moshfeghs karaktär faktiskt har ett djup, ett hjärta och en plågsam barndom med självmordsbenägna föräldrar. När dessa delar träder fram, och karaktären plötsligt visar glimtar av värme, väcks starkare reaktioner hos läsaren än om de varit där konstant. Samma resonemang som Per Naroskin gör i Ahlströms artikel angående tv-serier går alltså att applicera på litteraturen: “Det är alltid en större lockelse och attraktion med en person som först är otrevlig och avvisande och sedan vips blir sympatisk, än en hyvens kille som är kelig och schyst från starten”. 

Hon dricker för mycket, förstör sina relationer, gör sina barn oroliga och beter sig så obekvämt att det nästan blir olidligt att läsa om. Ändå fortsätter man, sida efter sida, för Bergljot har också inslag av värme och empati.

På ett liknande sätt fungerar huvudkaraktären Bergljot i Arv och Miljö av Vigdis Hjort.  En bok som fått strålande recensioner, sålt över 100 000 exemplar och nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris. Även här har vi en relativt störig huvudkaraktär. Hon ältar, klagar och verkligen marinerar sig i övergreppen hon upplevde som barn. Hon dricker för mycket, förstör sina relationer, gör sina barn oroliga och beter sig så obekvämt att det nästan blir olidligt att läsa om. Ändå fortsätter man, sida efter sida, för Bergljot har också inslag av värme och empati. Det är ett oerhört skickligt stilistiskt grepp, och precis som psykologen från Ahlströms artikel konstaterade, finns det inget starkare kitt för att som kulturkonsument hållas kvar. 

En av mina absoluta favoritböcker från 2019, Köttets Tid av Lina Wolff handlar bland annat om Mercurio Cano. En man som försöker bli av med sina synder genom att bikta sig i ett fiktivt tv-program följt av hela den spanska befolkningen. I live-tv sitter Mercurio och talar öppet om hur han varit otrogen mot sin hjärtsjuka fru och misshandlat kvinnan han haft en affär med; “Jag höll upp hennes huvud. Nu spräcker jag din skalle, jävla häxa, sa jag och skallade henne”. Mercurio fortsätter med att förklara sina handlingar baserat på ett filosofiskt resonemang om hur “kvinnan har något i sig som verkar framavlat för att reta upp mannen”. 

Ett jävla svin helt enkelt. En man som alla vettiga personer borde undvika. Trots det läser jag vidare med värme i bröstet. För när man minst anar det, visar Mercurio en genuin sårbarhet och entusiasm. Dessa drag försvinner lika snabbt som de kom och ersätts av nya svinerier. Men faktumet att de inslagen skymtats gör att det inte går att sluta hoppas på att de ska återkomma. På psykologspråk kallas detta intermittent förstärkning, eller som Lina Thomsgård och Björn Hedensjö uttrycker det i podden Dumma människor – besatthetens magiska trollformel. Relationen mellan Mercurio Cano och läsaren blir precis som den i en destruktiv, verklig relation. Man stannar kvar, man fortsätter hoppas, man beter sig som en av Skinners försöksduvor, som fortsatte picka på matknappen tills den dog. 

Om vi betraktar dessa romaner, alla skrivna under de senaste två åren, alla fyllda av  amoraliska, lekfulla och gränslösa karaktärer blir den rådande debatten om att den moderna litteraturen skulle vara styrd av en marxistisk-feministisk-queerteori ännu mer absurd. Det är uppenbarligen en tid där vi dras till de onda och oetiska, de känslokalla och dysfunktionella. Att tala om litteraturen idag som bestående av vänsterfeministiskt moraliserande är helt enkelt inte sant. Jag tror att grundreceptet för 20-talets succéroman är precis det motsatta. 

text: Selma Brodrej, student på Jakobsbergs Författarskola och på Aftonbladets kurs Ledarskriv