Mystifiering av handling genom hyllning
Det hela var egentligen ganska sjukt. Detta var ju världens största scen och snart skulle hon stå där. Scenen var belägen i jordytans centrum. Publikplatserna omfattade mer än någon annan arena.
Det var nästan en slump att hon hade hamnat här. Men det var kanske inte så konstigt att hon skulle få gå upp och prata, hon hade ju något viktigt att säga – viktigare än någon annan. Utanför den varma blackboxen höll jorden bokstavligt talat på att gå under. Alla människor behövde svetsa sig samman som ett enda stort lag för att kunna bemöta den kommande krisen.
Alla i publiken visste nog om vad som pågick utanför, men de hade bara inte rest på sig. Hon skulle få dem att göra det. Det är annorlunda nu, för det är verkligen vår sista chans att kunna rädda vår gemensamma planet.
Hon tog ut sitt manus från sin lilla mapp för att gå igenom det en sista gång. Hon visste att hon egentligen inte behövde göra det, alla siffror, ord och meningar satt som berget. Men det var viktigt att inte ens missa en decimal. Budskapet var tvunget att komma fram helt polerat och rent från alla möjliga briser. Oavsett hur liten sprickan skulle vara, skulle den räcka väl som en plattform som hennes kritiker kunde ta avstamp ifrån. Manuset var inte för långt, inte för kort, inte tråkigt, inte roligt eller svårt att förstå. Det bestod endast av kalla, hårda fakta, som skulle levereras med allvar. Det var det enda sättet.
En producent stack in huvudet i hennes loge.
”Det är dags för dig nu, är du redo?”
”Ja.”
”Bra, häng med här.”’
Det var förhållandevis tomt bakom gigantiska scenen, det enda hon såg var några tekniker som stod lite här och var. Hon och producenten kom fram till scenkanten. Härifrån kunde hon se hur den ensamma mikrofonen blickade ut över det gigantiska auditoriet.
”30 sekunder,” sa producenten med ena handen på sin hörsnäcka. Hon gjorde sig redo, det var nu eller aldrig. Trots att hon aldrig sett så mycket folk innan var hon helt lugn.
”Kör, kör, kör!” Producenten pekade med hela handen. Hon tog ett lugnt andetag och gick ut. Hon möttes av välkomnande applåder. Men hon kunde känna det i sig, att när hon var klar skulle ingen av dem kunna hålla sig. Hon kunde varje ord, varje mening, varje puls, varje rörelse med handen, exakt när hon skulle andas, det exakta tonläget och exakt vart hon skulle hålla blicken. Hon tog tag i mikrofonen och började.
Hon satte varje ton, missade inte en replik, höll blicken på exakt rätt ställe, stammande inte ens engång – som hon annars gjorde i början på den tredje paragrafen. Och hon avslutade med ögonen rätt in i kameran:
”Det här kan inte vänta, nu vi räddar jorden.”
Det var knäpptyst i auditoriet. Men sen började det. Stående ovationer. Folk stod upp i stolarna. Ställde sig i gångarna. Upprepade slagordet ”nu räddar vi jorden”. Energin byggdes upp. Hon fick tårar i ögonen, hon hade gjort det. Liveflödet kraschade på grund mängden inlägg. Hon tog mikrofonen igen.
”Nu går vi.” Publiken upprepade det hon sa och applåderna steg till nivåer de aldrig tidigare varit på.
Aldrig någonsin hade folk stått i sina stolar på det här viset.
Aldrig hade det funnits en sån här energi.
Nu står vi alla redo, alla har rest på sig för att faktiskt gå ut och göra något.
Då märkte hon att några i de bakre raderna hade satt sig ner igen. Visst de applåderade fortfarande, men de hade ändå satt sig ner. Några snickrade ihop plakat och t-tröjor med texten ”Nu går vi” på. Fler personer satte sig ner. Några andra började kolla på sina telefoner. Applåderna dog sakta men säkert ner.
Det var fortfarande massor av personer i gångarna, men platserna började sakta men säkert fyllas. Människorna i raderna upprepade ramsor och marscherade upp och ner. ”Nu går vi ut, nu går vi ut!”
Men till slut satte de sig också ner.
Nu var det lika tyst som det var innan.
Hon stod kvar på scenen. Omringad av blombukter, pengar och jobberbjudanden. Det hela hade gått så snabbt, vad fan var det som hade hänt?
Hon lyfte mikrofonen igen.
”Hallå,” började hon – lite mer informellt, men hon kom snabbt på banan igen –, ”jorden håller på att gå under, nu går vi ut och gör något.”
Publiken brast återigen ut i applåder. Folk började på ramsorna igen. Men det höll i sig lite kortare än det gjorde förut. Snart var det tyst igen.
”Jorden går under här utanför, precis just nu.” Applåder igen.
”Hör ni inte vad jag säger?” Lite mer applåder.
Hon sänkte mikrofonen och försökte få grepp om situationen. Det blev därför tyst en stund.
Då klev det in en ny person på scenen. Det var en lång kille, kanske något år äldre än henne, som gick ut med långa försiktiga steg. Han gick fram till henne och räckte ut handen. Hon förstod inte vad han menade först, men insåg att han syftade på mikrofonen. Under tiden hade några scenarbetare plockat bort alla blommor, pengar och diverse papper och skjutsat iväg det till hennes loge. Hon gav mikrofonen till honom.
”Tack,” sa han och ställde sig i mitten av scenen. Han började prata, om närliggande saker. Publiken applåderade.
Hon såg i ögonvrån att producenten signalerade att hon skulle gå av. Men hon kunde inte. Varför hade ingen gått ut? Varför hade alla applåderat, men ändå i slutändan gått och satt sig igen? Hon såg att många fortfarande hade på sig t-tröjorna med sloganen. Hon kände hur ilskan spred sig ut i händerna, hur benen fylldes med handlingskraft och hur pulsen steg. Det gick inte längre att behärska sig, trots producentens invinkningar. Hon sprang fram till killen och slet mikrofonen från honom.
Det blev tyst.
Hon vrålade och skrek utskällningar åt publiken. Frågade varför de inte hade gått ut, varför de satt kvar och varför ingen gjorde något. Ögonen fylldes av tårar. Men hon fortsatte. Hon kom fram till en paus, som blev en längre paus, som mynnade ut i en tystnad.
Stående ovationer. Folk myllrade ut i gångarna. Hennes ansikte projicerades upp på de stora megatronerna. Folk stod numera på ryggstöden. De sprang fram till scenen. ”Nu går vi! Nu går vi!”
Hon såg sakta över den kaotiska folkmassan och upp på den stora bilden av sig själv.
De flög blommor och diamanter upp på scenen.
Men ingen gick ut.
Ingen visste vart dörren låg.
Randy Kate (Linus Ingison), Instagram: @randy_kate
