Nej, du borde inte starta podd

Dagen jag slutade fundera över hur min personliga nionde krets skulle se ut var dagen jag ackompanjerade min faster och hennes vänner över middag. Snacket som fyllde rummet var ett härligt potpurri av klagomål på hur personalen på Åhléns blivit sämre, stulna Facebook-skämt och hur korkade deras män/chefer var. Kort och gott: det var ingen kulturell hotspot. Ändå tog det inte lång tid innan den där kommentaren kom. Kommentaren som trängde sig igenom det sorlande kacklet och möttes av flerstämmigt medhåll; 

“Tjejer, vi borde starta podcast”. 

Mitt blod frös till is och jag kände en panikartad svettning börja ta form i pannan. Jag undrade hur i hela helvete en handfull kvinnor, som tillhörde övre medeln i både klass och ålder, kunde få för sig att det de hade att säga var så pass intressant att människor helt utan koppling till dem aktivt skulle vilja lyssna på det? Vilka var den tilltänkta målgruppen? 

Efter att ha gått igenom alla sju steg av sorg och till slut landat i acceptans började jag reflektera, och kom fram till att det inte var deras fel. Podcastkulturen har spårat ur till den grad att alla kompisgäng kapabla till att hålla en konversation levande i mer än tio minuter tror att det är av nationellt intresse. Personligen håller jag Alex & Sigge ansvariga, men vi är förbi att peka finger. 

Podcasts, innan det förvandlades till en samhällsmässig plåga, var något av kulturellt värde. En plattform som inte bara var till för kultureliten och deras barn. Tyvärr har det idag gått så långt att jag nästan börjar förstå varför man bör gatekeepa kulturvärlden. Att öppna upp kreativa utlopp för allmänheten är som kommunism: bra idé på papper men får sällan önskad effekt i verkligheten. 

För att illustrera mitt argument tydligare finns det tre typer av poddare som jag tycker adekvat representerar min oro:

1. Paradise Hotel-deltagaren. Denna individ behöver inte nödvändigtvis faktiskt ha varit med i PH, utan jag använder det snarare som exempel för en person som desperat klänger sig fast vid sina 15 minutes of fame. Syftet med dessa poddar är oftast att mjölka det lilla de är kända för. Det kan vara något ospecificerat drama relaterat till realityserien de har deltagit i, halvkassa samarbeten eller… Ja, det är i princip det. Lyckligtvis dör poddar av denna typ ungefär lika fort som de tillkommit i takt med att poddaren i fråga snabbt tappar relevans sekunden nästa säsong av realityserien släpps. Om du känner att du tillhör denna grupp: starta inte podd. 

2. Mediekvinnorna. Denna typ av poddare är medelålders kvinnor som redan är kända sedan tidigare. Praktexempel på detta är Wahlgren & Wistam och Hanna Widell & Amanda Schulman. Det här är människor som redan har sagt sitt. Det har tagit sig i uttryck i turnéer, stand-up shower, böcker, film, samt TV- och producentroller. Det räcker dock inte för den moderna mediekvinnan, utan ännu ett forum måste infiltreras och tas över i klassisk kapitalistisk anda. Här pratar de om allt och ingenting. Familjen, galor eller så kallade vardagsproblem i ett försök till att verka mer grundade. “Vi är precis som ni!” kvittrar de glatt i sina villor och/eller pompösa innerstadsvåningar. Om du känner att du tillhör denna grupp: starta inte podd. 

Och så sist, men absolut inte minst: 

3. Den obegåvade allmänheten. Denna typ får de andra två grupperna att se ut som bagateller och var de som motiverade mig att skriva detta från första början. Att öppna upp kulturen och göra den mindre elitistisk är generellt en bra sak! Det kan ge plattformar till människor som saknar massivt ekonomiskt eller kulturellt kapital och kan medföra nya vinklar och perspektiv som vi annars aldrig hade fått ta del av.
   
   Problemet blir bara när Kajsa och Amanda från Östra Real haft en rolig utekväll och därmed tycker sig vara unga, vilda och galna nog för att starta podd. När Jens från Köping lyssnat på ett avsnitt av Framgångspodden och tänkt “Åh fan! Det där kan jag också göra!”. När Molly och Mattias gått i Pride och känner att social orättvisa inte pratas nog om och att endast de, trots att de har Instagram som enda nyhetskälla, är kvalificerade att prata om det. Dessa typer av poddar tappar även ofta den röda tråden och efter ett starkt första avsnitt spiralerar den in i snack om helgplaner, brunch och sopsortering. Det slutar i samma typ av podd som Paradise Hotel-deltagaren, men är nästan värre eftersom det inte finns någon målgrupp. Den obegåvade allmänheten kan dock inte heller hållas helt ansvariga; De är det sociala symtomet av ett sinnessjukt narcissistiskt samhälle som gett alla ett individualitetskomplex. Om du känner att du tillhör denna grupp: starta.inte.podd. 

Jag menar inte att låta bitter. Jag är medveten om att jag antagligen inte har majoritet här och att oavsett vad lilla jag tycker om poddar så kommer inget att ändras, eftersom att en stor del av befolkningen lyssnar och frodas på ovannämnda spektakel. Det är inte min mening att totalt förinta något som verkar göra folk glada, eller åtminstone underhållna, fyrtio minuter i veckan. Jag är dessutom inte i emot podcasts i sak! Det finns flera fantastiska poddar ute i sfären, men det som separerar en bra podd från en dålig podd är huruvida värden har något att säga och tyvärr är det inte ofta fallet. 

Jag tror dock även på att cynism är en grundpelare i den moderna demokratin och att jag endast gör min del som bekymrad medborgare. Det enorma egot som nu finns på strukturell nivå börjar bli outhärdligt och det finns en rykande, bultande kärna att skylla på. Om det har gått så långt att min faster med vänner känner att de har vad som krävs för att starta podcast är det dags att höja ribban. 

Text: Ella Dillén-Tombs, @vinflaska