När sorg får ett maxantal
Klockan slog tolv. Den svarta natten lystes upp av fyrverkerier i alla dess färger. Ett öronbedövande ljud av krut som exploderade hördes om och om igen. Brinnande rislampor flög graciöst över den stjärnklara himlen. Trots ett tappert försök att få nyårsfirandet att vara sig likt kvarstod den bittra sanningen att så inte var fallet. Men ändå fanns det ett hopp i luften som nästan gick att ta på. År 2020 var äntligen över.
Vår förtvivlan över hur pandemin tagit över världen må vara uttjatad. Men de insikter som året gett oss kan inte sluta nämnas. Livet är skört. Och vad som är viktigt i livet har aldrig varit tydligare. Familj. Vänner. Nära och kära. I samma takt som viruset spridit sig har allt fler förlorat en närstående. En pappa. En barndomsvän. En kollega. Sorg har varit årets andra pandemi.
Jag minns den senaste begravningen jag var på. Uppgivna kliv in i kyrkan. Människor i svarta kostymer. Orgelns hjärtskärande toner av Benny Anderssons Tröstevisa. Det finns nog få stunder i livet som är värre. Men det fina med begravningar är att människor enas. Sörjer tillsammans.
Den 11 november fick sorg ett maxantal. På 20 personer. Innan dess var gränsen för allmänna sammankomster, där begravningar ingår, 50 personer. I nästan ett års tid har människor behövt välja. För vem är förlusten störst?
Svaret på den frågan är glasklar. Sorg kan inte mätas. Och det gäller även vem som har rätt till att närvara på en närståendes begravning.
Det har diskuterats om det faktum att det kommer bli ett stort efterskalv när pandemin är över. Ensamheten har varit öronbedövande för många. Men problematiken med att sorg numera ska värderas har inte lyfts tillräckligt. I pandemins spår har människors sorgeprocess blivit påverkad, och mot det är vaccinet dessvärre inte effektivt. För det är något som kommer hålla i sig ändlöst. Avsaknaden av ett farväl.
Det ceremoniella avskedet har stor betydelse. Tiden innan kan nämligen beskrivas som en dvala. För det är nästintill en omöjlig uppgift att ta in en närståendes bortgång. Känslorna som strömmar genom kroppen är svårhanterade. Chock. Frustration. Tomhet. Ilska. Förnekelse. Vemod. Förtvivlan. Listan kan göras milslång men ord kan aldrig beskriva den faktiska upplevelsen. Det är livets hårdaste käftsmäll.
En begravning hjälper till att förstå. Det är ett sätt att ta in tragiken. Och den högtidliga atmosfären fungerar som ett uppvaknande. Trots att det är ett uppvaknande som lämnar efter sig evig tomhet är den ofrånkomlig. Men den tjugoförsta personen på listan lämnas stående utanför kyrkan när dörrarna stängs. Utan möjligheten att säga hejdå.
Det finns såklart en anledning till varför det ser ut på det här viset. Viruset tar inte paus för en begravning. Och utan restriktioner skulle antalet farväl öka i en skrämmande takt. Att ifrågasätta är därför inte avsikten. Poängen är att sätta den andra pandemin i strålkastarljuset. Vi måste se till att hitta smärtlindring till alla drabbade.
I samma stund ljudet tystnade av raketerna kom insikten. År 2020 må vara över. Men den hjärtskärande sorg som pandemin står till skuld för kräver mer än exploderande krut och brinnande rislampor för att försvinna. Avsaknaden av ett farväl är ett efterskalv som aldrig kommer gå över.
Text: Fanny Jansson
