Melodifestivalen 2020 – Rapport från Göteborg
Andra veckan av Melodifestivalen 2020 är igång, och nu befinner vi oss i Göteborg! KULTs Theo Hafström och Ellen Algren är på plats i Scandinavium för att rapportera om allt som händer under torsdagens rep.
Klara Hammarström – Nobody
Låtskrivare: Erik Smaaland, Klara Hammarström, Palle Hammarlund
Först på scen för dagen är Klara Hammarström som, iallafall för häst-Sverige, är ett välkänt namn. Med sig på scen har hon fyra rosaklädda dansare och en rosa oxer (ett hästhoppningshinder) som de inleder sittandes på. Klara flörtar med kameran, själv iklädd en rymdgrå-glittrig jumpsuit för att accentuera henne från det annars helrosa numret. Hon sjunger bra, förvånansvärt bra, det finns ett tydligt ID i rösten. Men för att det här ska kännas som mer än utfyllnad hade låten behövt vara lite mer… Egen. Det här blir som Camila Cabellos Crying in the Club på Lyft Extra Strong (hon är ändå för helylle för att vi ska kunna dra grövre paralleller).
Numret är inte mer än att dansarna dansar en halvinspirerande koreografi samtidigt som Klara växlar tyngdpunkt mellan höger och vänster höft. Utrymme för dramaturgi finns mitt i refrängen när det blir tyst för någon sekund, men inte heller där sker något intresseväckande.
Om inte alla hästmänniskor ute i vårt avlånga land sluter sig samman bakom Klara känns detta ganska givet utanför topp 4. Men underskatta ALDRIG hästcommunityt.
Jan Johansen – Miraklernas tid
Låtskrivare: Thomas G:son
Rubriker skapades i veckan när Thorsten Flinck, som var den ursprungliga artisten för detta bidraget, blev diskvalificerad på grund av ett rättsligt åtal riktat mot honom. Bara för några dagar sedan släpptes nyheten om att hans ersättare skulle bli Jan Johansen, som deltog i förra veckans mellanakt och själv vann tävlingen år 1995. På grund av den korta framförhållningen är Johansen själv inte närvarande på repet idag, och hans bidrag framförs istället av en stand-in. Eller ja, framförs och framförs, vi får bara höra bakgrundsmusiken, och stand-in-killen är en av arbetarna i mello-crewet som bara står på scenen så att kameramännen ska kunna testa alla vinklar.
Vi får därför inte höra någonting av själva sången, men av musiken att döma är detta en klassisk schlagerballad, med vackert pianoplink, sköra stråkar och bombastiska trummor. Under låten får vi uppleva inte bara en, utan TVÅ tonartshöjningar (eufori!). Utifrån den låttext som SVT delat med sig av verkar låten handla om att hitta hoppet och att aldrig sluta tro på mirakel. I bakgrunden ser vi ett stadslandskap i svartvitt, vilket hade passat den melankoliske Flinck helt perfekt, men med den mer folkliga Johansen finns risken att scenografin uppfattas som aningen dystopisk.
Vi vet att alla undrar — kommer Jan Johansen att uppträda i den snart varumärkesskyddade skinnjackan? Svaret blir, chockerande nog, ett nej. Istället kommer han att bära en klassisk svart kostym, som gissningsvis kommer att ge bidraget en lite väl högtidlig känsla.
Dotter – Bulletproof
Låtskrivare: Dino Medanhodzic, Erik Dahlqvist, Johanna ”Dotter” Jansson
Ibland är det bäst att vara bokstavlig. Dotter äntrar scenen i en spegeltopp, och snart förstår vi varför. Det är nämligen en skottsäker väst som stöter bort allt strålkastarljus som lyser på henne. Hon är bulletproof. Effektens första sekunder är magiska, men det är framför allt väldigt uppfriskande att få ett nummer med en tydlig inspirationskälla — ALLA kan förstå varför numret ser ut som det gör.
Med det sagt är vi redan efter en vecka tillbaka i Sia-land igen. Nämn en valfri Sia-låt och vi kan garantera att den låter som Bulletproof. Rösten ger detta någon typ av edge, Dotters sköra vibrato drar tankarna till Halsey och en skogsnymf (för om de hade en etablerad sångteknik hade den låtit som Dotter). Hennes röst passar till den här sortens musik, och lyfter låten till en ny nivå.
Det känns dock som att hon kunde ha tagit ut svängarna mer vad gäller låten, detta känns som ett steg bakåt jämfört med Cry som hon deltog med år 2018. Den höjdes till skyarna av pressen, men slutade 6:a i deltävlingen. Räcker detta längre? Ja kanske, men isåfall är det främst numrets förtjänst.
Hej Dotter! Andra året du deltar i Melodifestivalen! Om du skulle beskriva ditt känslotillstånd med ett ord, vad skulle du skulle du säga då?
Eufori! Nej, men jag är väldigt lycklig. Jag är så taggad på mitt nummer och på att se hur min outfit kommer se ut med ljuset, för de hänger ihop så himla mycket. Vi har ju inte hunnit testa det än, så det ska bli spännande att se.
Vad inspirerade dig att skriva den här låten?
Först skrev vi melodierna, texten kom lite senare. Jag och min kille satt hemma i vår studio med en kompis och drack lite vin, sen tog min kille fram en vers och jag gick igång på den så jag började skriva en fortsättning. Det var en väldigt stark känsla i låten redan från de första tonerna. Textmässigt var det så att vi började bråka lite, och det fick mig in på spåret att skriva om bråk i relationer. Att man då vågar säga ifrån och säga “det här sårar verkligen mig på djupet”.
Vad vill du att folk ska känna när de ser ditt nummer?
Att de ska känna dramatiken, att de känner igen sig i det jag försöker säga med numret. Jag tror att alla kan göra det, alla har blivit sårad någon gång. Så man ska känna att man vågar säga ifrån och vågar visa sina känslor helt enkelt.
Vad kommer du bjuda på rent framträdandemässigt?
Ja, det är det som ska bli lite spännande! Det kommer vara ett speciellt ljus kan man säga, en ljusshow. Det börjar i mörkret för att sedan stegra. Numret hänger mycket på att min överdel kombineras väl med ljuset, för annars så brister det, och då blir det inte som vi tänkt.
Vad ser du mest fram emot med att vara med i Melodifestivalen igen
Det är en folkfest och väldigt roligt att vara med! Årets fest kan man säga att det är, så det ska bli en superkul vecka.
Méndez ft. Alvaro Estrella – Vamos amigos
Låtskrivare: Jimmy Jansson, Palle Hammarlund, Jakke Erixson, Leo Mendez
Nu är det dags för fest och dans! Méndez och Alvaro Estrella är här för att kicka igång lördagskvällen rejält, och det ska inte gå obemärkt förbi. Sex dansare, stora kulisser och en färggrann ljusshow senare är tanken nog att vi alla ska ställa oss upp och festa vidare i natten. Om det blir resultatet? Det får vi se på lördag.
Låten inleds lågmält (om man bortser från ett glädjerop från Méndez) för att sedan fullkomligt explodera i refrängen. Och refrängen, ja, där har vi en klassisk Jimmy Jansson-skriven mellodänga. Verserna rappas (på spanska!) av Méndez och refrängen är Alvaro Estrellas time to shine. Låten är inte riktigt så reggaeton-tung att den känns helt 2020, utan snarare vad man skulle kunna kalla för schlagerifierad latinomusik.
Scenografin för tankarna till en stökig gata i Chile under en het sommarkväll. Barer, klubbar och kompisgäng som hänger i gathörnen för att sedan förenas i dans och kamratskap. Numret avslutas med att alla drar fram varsin röd näsduk ur fickan och viftar hejvilt. Det tråkiga är att det inte ger så mycket effekt som koreografen nog hade hoppats på.
Linda Bengtzing – Alla mina sorger
Låtskrivare: Adam Jönsson, Jesper Welander, Linda Bengtzing, Yvonne Dahlbom
Linda Bengtzing är en Melodifestivalen-legend. Hon är den artist som uppträtt som soloakt på melloscenen FLEST gånger av ALLA, och låten Alla mina sorger blir hennes 7:e bidrag. Efter fjärde försöket uteblev finalplatserna, och hon räknas numera som en del av det äldre gardet (ageist much?). Av musiken att döma vill hon dock inte förknippas med det — det här påminner mer om P3-pop med klämkäcka referenser till hennes tidigare bidrag.
Numret består av Linda som flänger fram och tillbaka genom en skog av meterhöga LED-stänger. De skiftar i blått, guld och lila, och bryts av strålkastare i samma färger. Utöver det finns inte mycket mer att säga. Showen är snygg, lite kaotisk stundvis när strålkastarna sveper över scenen i samma färger som LED-skogen och man får svårt att urskilja vad man egentligen har framför sig. Men Linda Bengtzing är ett fullblodsproffs och hon vet definitivt vad hon gör på scen.
Paul Rey – Talking in My Sleep
Låtskrivare: Alexander Standal Pavelich, Lukas Hällgren, Paul Rey
Paul Rey är gissningsvis okänd för de flesta mellotittare, det var han iallafall för oss, men efter en snabb googling visar det sig att han inte direkt är någon nykomling i branschen. Efter en duett med Snoop Dogg och bedriften att få 30 miljoner streams på en låt på Spotify ställer han sig nu helt ensam (ingen rekvisita, ingenting) på Melodifestivalens stora scen för att charma sig hela vägen till final.
Låten är en popballad med tydlig Sam Smith-känsla, fullsmockad med hjärta och smärta. Paul Rey sjunger om att vara långt bort ifrån någon man älskar, och att sakna dem så mycket att man börjar prata med dem i sömnen. Iklädd svart skinnjacka (varför har alla killar svart skinnjacka i år?), pösiga byxor, Die Antwoord-lugg och de största kängorna vi sett i hela vårt liv tar han sig an den stora scenen med bravur, och gör ett bra jobb med att lyckas fylla upp den.
Bakgrunden påminner lite om en kall vinterdag, med virvlande snö som bildar olika formationer, för att i slutskedet övergå till svarta silhuetter som står och nickar (läskigt! Tänk på barnen!). I numret blandas röda overlay-effekter med sorgsna blickar i kameran. Enligt surret i pressrummet är detta en solklar favorit för många, så var väl förberedda på skräll.
Hej Paul Rey! Hur kommer det sig att det blev Melodifestivalen 2020 för din del?
Allt hängde faktiskt på låten! Jag skrev den i somras, och direkt när jag hade skrivit den kände jag att den passar mig helt perfekt och att den representerar mig väldigt väl. Då tänkte jag, vill man göra ett första intryck för den breda massan i Sverige, så är det Melodifestivalen.
Vad känner du när du framför låten?
Var den kom ifrån känslomässigt var från tiden när jag jobbade mycket i USA och var borta från min fru. Det var långa perioder med distansförhållande och det var väldigt tufft. Så det fanns en saknad och en påminnelse varje dag när man vaknade på morgonen och hon inte var där. Det är där idén till Talking in My Sleep kommer från, den handlar om att man saknar någon så mycket att man ser den i drömmen, pratar med den, och inte vill vakna upp. Så det är skönt att jag nu är baserad i Sverige och vi bor tillsammans igen.
Kommer numret representera den känslan, att det är avskalat och nära dina känslor?
Exakt! Det kommer vara avskalat, men fortfarande vara energifyllt där det behöver vara det, dynamiskt. Men avskalat är åt rätt håll, absolut.
Vad ser du mest fram emot över att vara med i Melodifestivalen?
Oooh, tror publikens energi i en arena. Det känns sjukt att det kommer hända på lördag.
Anna Bergendahl – Kingdom Come
Låtskrivare: Anna Bergendahl, Bobby Ljunggren, Erik Bernholm, Thomas G:son
Vad… Hände precis? Det var så mycket intryck att det nästan inte gick att samla tankarna efter första genomkörningen. Musiken dundrar igång och helt plötsligt är vi mitt i mellan Melodifestivalen och amerikanska södern. Det är fullt ös från första ton. Lite Journey-känsla, med elgitarren från Friday I’m In Love av The Cure. Så småningom kommer sex dansare klädda i kilt och bomberjacka (det nya… Nej, we’ve got nothing) och slänger sig fram och tillbaka på den relativt lilla (för 7 personer) plattformen. Vi antar att dansarna är Annas armé och de dansar för glatta livet i hopp om att försvara sin drottning. Koreografin är dock så hysterisk att vi sitter andfådda i våra säten, SÅ hängivna är hennes tappra soldater.
Det här är tydligen allt som schlagerfansen vill ha från Anna (det började till och med snackas vinnarvibbar i pressen), och det ska mycket till om detta inte går direkt till final på lördag. I den ganska svaga konkurrensen så känns detta som hugget i sten, men vem vet, kanske är den nya mörka approachen inte är så tilltalande som Anna hade hoppats på.
Hej Anna Bergendahl! Du är med i Melodifestivalen för andra året i rad, hur känns det att vara tillbaka?
Det känns väldigt kul! Det var ju faktiskt i Göteborg jag tävlade senast också, så det känns lite som att det var igår.
Vad fick dig att ställa upp i år igen?
Vi var så otroligt nöjda med hur det gick och att jag fick komma till final tack vare alla röster. Jag känner mig väldigt tacksam för det och att det gick så bra för låten sen. Den fick som ett eget liv på radio, långt över vad jag förväntade mig! Så jag fick lite blodad tand på den här kärleken man får och den här fantastiska produktionen och mina medarbetare som jag jobbar med. Så jag gjorde det igen, eller jag fick lov att göra det igen!
Hur gick låtskrivarprocessen till bakom Kingdom Come?
Vi hade fått en guldskiva för Ashes to Ashes, så vi tog en drink. Så skämtade jag lite och sa “Ja, G:son (Thomas G:son, låtskrivare, reds amn.), har du någon idé på en låt för 2020?” och han tog det på allvar. Några veckor senare så sa han “Anna, kom in i studion, vi har en melodi”. Jag tyckte väldigt mycket om den, så skrev jag en text, och sen skickade vi in den.
Vad vill du att folk ska känna när de hör din låt?
Jag lyssnar på musik när jag känner mig hopplös eller när något jobbigt har hänt. Jag vill ge den här låten till andra, så jag hoppas kunna förmedla hopp, värme, energi, glädje. Att man ska känna under tre minuter att man ska fortsätta kämpa trots det som har hänt.
Text och fotografi: Theo Hafström och Ellen Algren
