Teknisk förmåga går före improvisation när The Smile intar Cirkus
I första skedet av The Smiles europaturné stannade bandet i Stockholm för en spelning på Cirkus. Det Radiohead-affilierade bandet är aktuellt med den riktigt grymma debutskivan A Light For Attracting Attention som blandar Radioheads låtskriveri med en punkig, live-rotad approach.
Sedan The Smile premiärade med en livestream på Glastonbury har det insinuerats att bandet i första hand är menat att upplevas live. Att tolka debutskivans namn som en ursäkt för bandet att åka på turné och improvisera runt sin repertoar, som sångaren Thom Yorke gjort med så många av sina sidoprojekt, kändes som en sannolik gissning. Men någon improvisation visade det sig inte att bli – inte ett exakt återskapande av studioversionerna heller.
Robert Stillman inleder kvällen med ett kort experimentellt jazz-set, där saxofonisten improviserar över dallrande rytmer och orglar. Det fullsmockade Cirkus, som ser ut att bestå av hälften Radiohead-besatta pojkvänner, hälften flickvänner som köpt biljetterna till dem i present, tar in Stillmans hårda experimenterade med applåder. Kort därefter hör jag gänget bakom mig diskutera vare sig man ska jämföra kvällens spelning med Radiohead eller ej. Yorke, Radiohead-gitarristen Johnny Greenwood och trummisen Tom Skinner är högt eftertraktade; de billigaste biljetterna till spelningen låg på dryga tusenlappen. Man undrar om publiken är här på grund av det nya albumet med den nya konstellationen, eller om det är Radiohead-kärleken som dragit hit massan. Men som en av individerna bakom mig summerar – man ska nog dra sig för att jämföra detta med en Radiohead-spelning.
Stillman sätter tonen perfekt för The Smiles energiska liveset. Under kvällens gång framgår det att The Smile har ambitionen att framföra allting live med så lite utomstående hjälp som möjligt; trion maxar ut sina förmågor, och uppvisar teknisk förmåga på varje instrument de plockar upp. Både Yorke och Greenwood skiner på bas och gitarr, Skinner improviserar vid ett tillfälle på en synt, och så fortsätter det. En stund som i synnerhet sticker ut är när Greenwood under Speech Bubbles väldigt avslappnat hoppar mellan orgel, harpa och piano, och ibland spelar de två sistnämnda instrumenten samtidigt. Samplingar används vid ett fåtal tillfällen, och då är det endast loops som går genom hela låten. Detta visar sig bli spelningens starkaste stunder; när bandet har en mindre musikalisk bas att stå på får medlemmarna utrymme att både riva loss och trappa ner, trots att loopen är densamma. När de förväntas att utan loops spela hela låtar som har många fler lager på sina studioversioner brister trion i slutspurtarna, vilket börjar märkas längre in i spelningen.
Efter rivigare gitarrdrivna Thin Thing som får igång publiken åker samplern ut på Open The Floodgates och Free In The Knowledge, båda med Skinner på orgel. Kontrasten mellan de mer rytmiska låtarna i början och dessa mer nedtonade låtar är extremt snygg live… ända tills Free In The Knowledges coda blir brutalt underframförd med endast gitarr, bas och trummor. Det slår inte alls som det ska slå och hade låtit bättre med endast Yorke på piano, i kontrast till resten av låtens akustiska gitarr.
Publiken verkar dock inte bry sig. Stämningen både innan och under konserten är förväntansfull – man känner att alla som kommit för att se trion är stora fans. Varje låt bemöts av jubel. Showen är välproducerad: ljusshowen, som består av en uppsättning ljusstavar som står som en halvcirkel bakom bandet, skapar extra stämning när ljusen går från rött och hårt till lila och lugnt för de mer nedtonade låtarna. Alla instrument som trion byter mellan ligger snyggt uppsatta på scen, lite huller om buller, som i en repa, vilket bidrar till stämningen. Ljudet är också otroligt.
Trions begränsningar är tråkiga att se, då ett stort skäl till att debutskivan låter så bra är dess spontanitet och att musiken inte känns alltför övertänkt. När allt måste spelas live, och alla låtar spelas nästan exakt som på skivan, framstår det istället stelt. A Hairdryer försöker raketskjuta bandet till dundrande rock-mode men det lilla extra som behövs för att det klimaktiska outrot, där Yorke upprepar raderna Look at all the pretty lights i falsett, ska låta mer intensivt än resten av låten, saknas.
”Visst, det ska vara punkigt, men hur punkigt kan det bli när roddare skjuter runt instrument höger och vänster mellan varje låt, så att Yorke och Greenwood kan byta till en sprillans ny gitarr eller bas, och majoriteten av låtarna framförs som hypertighta framträdanden utan improvisation?”
Visst, det ska vara punkigt, men hur punkigt kan det bli när roddare skjuter runt instrument höger och vänster mellan varje låt, så att Yorke och Greenwood kan byta till en sprillans ny gitarr eller bas, och majoriteten av låtarna framförs som hypertighta framträdanden utan improvisation? Den improvisationsdrivna jazz Yorke alltid sagt sig inspireras av, som till och med spelades på högtalarna och av Stillman innan spelningen, hörs mer på skivan än på trions liveframträdande. När Yorke missar flertalet sångrader under We Don’t Know What Tomorrow Brings för att en tekniker måste springa upp och ge honom en gitarr som han hastigt tvingas byta till från synten, blir det både på bekostnad av låtens peak och bandets råa anda.
Efter huvudsetet kommer bandet upp igen efter minuter av dundrande jubel för en längre encore med två osläppta The Smile-låtar och en av Yorkes egna låtar. Osläppta Bodies Laughing låter grymt bra och den andra obetitlade osläppta låt måste utan tvekan klassas som kvällens bästa, med en rytmisk afrobeat-start som sedan övergår till ett dramatiskt, mer melodiskt klimax, som blir till Greenwoods bästa gitarrframträdande såväl låtskrivar- som teknikmässigt. Bandet jammar sedan loss på Yorkes sololåt FeelingPulledApartByHorses och man kan inte undvika att önska att de hade experimenterat mer med låtar från andra projekt, då denna passar liveuppsättningen så bra. Det känns som att mindre står på spel: bandet vågar dra ut på låten, experimentera mer och den spontanitet som gjorde skivan så bra kommer ironiskt nog fram på en låt som inte är The Smiles egna.
Alla medlemmar trycker sina musikaliska förmågor till sitt yttersta för att få The Smile att funka live. Den experimentella tvisten gör att dessa gubbar, till skillnad från många andra som peakade under 90-talet, inte ser ut som att deras bäst före-datum gått ut. De fortsätter utvecklas och trycka på vad de kan göra med rocken, om man ens kan kalla det rock längre, och även om musiken låter otroligt lik Radiohead och det stundtals blir för tunt och stelt blåser den minimalistiska liveuppsättningen liv i låtarna på ett uppfriskande vis.
Ännu en fjäder i Yorkes lyckade sidoprojektshatt, med andra ord. Många fans hänger kvar efter encore:n i hopp om en intim efterspelning, trots att roddare börjat rigga ner. Men någon extra spelning blir det tyvärr inte – säkerhetsvakterna måste skövla bort det trettiotal fans som står kvar längst fram efter att ridån gått upp bakom scen. Kön till att köpa merch är lång, och intrycket är att The Smile ändå lyckades övertyga publiken med en fantastisk liveupplevelse, även om spontaniteten och energin som gjorde skivan så bra inte fångades på scen.
