Future Islands frontman Sam Herring livar upp ett fullsmockat Trädgår’n
Baltimorebandet Future Islands är allt annat än amatörer när det kommer till liveframträdanden. Ofta har de en minimalistisk scenshow, och lutar sig inte heller på någon värst stökig publik. Konserternas energi brukar istället skapas i ett möte mellan deras excentriske frontman Sam Herring och resten av publiken. Så när denna hyllade liveakt äntrar scenen inför ett fullsmockat Trädgår’n i Göteborg på lördagskvällen, är förväntningarna brutalt höga på de svartklädda hipsterfarsorna som så småningom bekvämt tar sig an scenen. “It´s good to be back”, konstaterar bandet innan de öppnar kalaset med senaste albumet As Long As You Are:s första singel For Sure.
Redan här blir det tydligt hur resten av kvällen kommer att se ut. “This is a song about how you can not run away from your problems”, säger bandets sångare och rent musikmässigt följer i princip alla låtar exakt det temat. Lycklig och upplyftande syntpop, men med en riktigt rågad skopa energi. Varken tempot eller glädjen sjunker under de 200 minuter som bandet står på scen. Inte heller verkar någon vilja att de ska göra det. På övre läktaren ser man publiken stå med de största ögon de kan få till, på golvplan dricks det bira och fuldansas och i främre raden är det total extas. Ingenting av det kommer förändras under kvällen.
Sen måste vi ju självklart prata om bandets sångare Sam Herring. Jag är faktiskt så fräck att jag säger det här och nu: Han är världens bästa frontman.
“Är han ens mänsklig?” går det ju att fråga sig då han med en helt utomordentlig scennärvaro skapar ett enmansdrama till musiken där han själv spelar alla roller. Det är verkligen helt omöjligt att slita blicken från och beundra honom. Konstant dansandes fram och tillbaka på den stora scenen ser man i hans ansiktsuttryck att han ger 100 procent i de texter han sjunger. Spontaniteten leder hela tiden vägen då han under en sekund kan gå från att karatesparka eller halvt slita av sig kläderna, till att death metal-growla eller ta för sig som om han vore protagonisten i en fyra timmar lång opera. Hans sång och engagemang håller så otroligt hög nivå samtidigt som absolut ingenting känns inövat. Hela han är en föreställning i sig. Han är hela kvällens huvudperson. Hur i helsike orkar han?
Efter ganska mycket av samma mönster tar Sam Herring återigen tillfället mellan låtarna i akt och presenterar King of Sweden, som nu framförs till exakt rätt målgrupp. “Jag älskar att spendera tid i det här landet”, säger han. Och det märks. Publiken blir galna över det faktum att det finns en låt av ett så pass känt band som har landet lagom i titeln. Men när bandet direkt efter presenterar just den låt som fick hela rummet att älska bandet går publiken minst sagt i taket. Seasons (Waiting on You). Är en sån helsikes kraftfull banger, och kombinerat med Herrings utmärkta sätt att framföra den kan det knappast bli bättre. Applåderna därefter är så höga att bandet får vänta med att spela nästa låt. Trots det spelas några låtar till för att kräma ur den sista energi publiken besitter. Och när man inte trodde att det fanns mer krut i pipan, även ett extranummer. Allt skruvas upp till max. Det går snabbare, mer distat och nu är det bannemej in i kaklet eller ingenting som gäller. Och in i kaklet går det.
