Låt oss stryka Beach 2020
Det är pre-corona times. Jag och min vän sitter på Starbucks. Hon tuggar på sin cheesecake och ser på mig. Jag får dåligt samvete, säger hon. Jag åt på BK igår, och godis och chips, och nu det här. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade men antagligen någonting i stil med: SLUTA ät precis vad du vill när du vill det. Det är bara mat. Du behöver mat.
Jag åker hem och tänker. Tänker tänker tänker. Får ont i magen, vill sluta tänka men kan inte. Framför allt försöker jag att inte tänka på hur många timmar det här ständiga grubblandet tagit av mitt liv. Tänkandet. Maten, träningen, kroppen. Tänkandet. Hur många timmar har det upptagit av mitt liv? Våra liv? Fan. Så många timmar. Alldeles för många jävla timmar.
Jag kom hem från den där fikan och skrev på ett gymnasiearbete om ätstörningar. En enkät med svar som hade gett mig ont i magen om det inte vore för distansen som någon slags professionalitet skapat. Forskarögon, känslokallt iakttagande var precis vad jag behövde för att inte ständigt koka av ilska och ångest över vilket jävla samhälle vi lever i. Så snubblade jag över meningen “Det känns som att nästan alla har en mer eller mindre osund relation till mat” och… aj. Vad sant. Vad sjukt.
Känslorna kommer tillbaka, forskarblicken och professionaliteten långt borta. Det är så sant. Men hur kan vi låta det vara det? Hur kan vi tillåta oss att leva i ett samhälle där kroppens storlek och utseende är viktigare än hur väl den fungerar eller hur vi mår i den? Där nästan alla har en mer eller mindre osund relation till mat? Inte för att citera Greta men: hur kan vi?
Kanske är vi inte medvetna om det? Att vi lever i ett ätstört samhälle känns för mig som en självklarhet, men det kanske inte är en självklarhet för alla? I så fall är det dags för alla att inse det. För det är fakta. Vi lever i ett ätstört samhälle. Ett samhälle där sockerfri glass kan säljas med argumentet “ät det här så slipper du bli sockerbakis”, ett samhälle där det överhuvudtaget säljs sockerfri glass. Ett samhälle där fenomenet “beach [vilket år som helst sen Vasaskeppet] ” är en självklarhet. Det så tydligt sjuka i att endast kroppar som passar in i normen ska få finnas på en strand verkar inte ens passera vårt allmänna medvetande. Vi lever också i ett samhälle där var tredje kvinna antas uppfylla ett eller flera kriterier för anorexi eller bulimi. Var. Tredje. Kvinna. Glöm då inte att mörkertalet är enormt och ätstörningars stämpel som en “kvinnosjukdom” gör att det nästan inte finns några siffror eller forskning kring ätstörningar hos män. Väntetiden för att få vård för en ätstörning kan vara upp till åtta månader, och det tar i genomsnitt åtta år från att en ätstörning uppstår tills den behandlas. Åtta år. Hur kan vi kalla det här samhället något annat än ätstört? Jag kokar.
Hur är det här viktigt just nu, kanske ni tänker. Jag vet, jag tänkte samma sak. Hur kan vi fokusera på det här när the big C tagit över världen? Jag tror vi har fel. Jag tror det är lika viktigt nu som alltid. Kanske ännu viktigare. Världen är i gungning, allting har ställts på sin spets. Vi sitter stilla hemma och har plötsligt ingen aning om hur vår framtid kommer se ut. Ångesten är så nära till hands, utbredd och ostoppbar. Plötsligt behövs det någonstans att dumpa ångesten, rikta den och lika plötsligt känns låren större och magen rundare och armarna tjockare. Det pratas överallt om promenader och olika sätt att träna, hålla sig i form, även nu. Träningshetsen är så rotad i oss, inristad i vårt DNA. Vi klamrar oss fast vid den som om det vore det enda vi har. Själv har jag suttit inomhus konstant i en månad, och även om jag varit sjuk fått förskräckta utrop om att “HERREGUD du måste ju röra på dig” minst en gång om dagen. Jag skulle ljuga om jag sa att min ångest inte har dumpats på låren och magen och armarna och dubbelhakan.
Jag tror att det jag vill säga är: vi vet. Alla vet. En måste röra på sig, kroppen mår bra av det. Men vi vet också att samhällets ideal säger att den enda kroppen som är värd något är den som ser ut att vara vältränad (by the way: det går inte att se på en kropp hur vältränad den är eller hur den mår, tack för mig). I ett samhälle där träning, motion och mat är så tätt sammankopplade med ohälsosamma och rent livsfarliga ideal för hur en kropp ska se ut, blir det här ständiga pratet om rörelse farligt. Jag är så trött på att hela tiden förväntas bidra till den här hetsen. Jag vet vad jag mår bra av, och att hetsas till ångest för att jag sitter still är inte en av de sakerna. Jag vet att jag måste röra på mig. Vi vet. Alla vet. Jag vet. Jag behöver inte påminnas om det. Hade jag velat ha tips på hur jag ska spendera min tid hade jag bett om det.
Så snälla, tänk efter. Andas. Behöver du verkligen prata om träning med varenda människa du träffar? Hur är din ton när du frågar någon när hen senast rörde på sig? Är det verkligen din sak att fråga? Vad förmedlar du till din omgivning när du säger att du inte borde ätit den där bullen? Kommentarerna är så vanliga, så inpräntade i vårt sätt att prata med varandra, att vi ofta inte ens reflekterar över dem. Men det är allt jag ber er: reflektera. Vill vi fortsätta upprätthålla detta ätstörda samhälle? Vill vi leva i värld med glass utan socker och hundratusentals människor sjuka i ätstörningar? Jag hoppas verkligen att svaret är ett ursinnigt, högt och rungande NEJ. Och i så fall måste vi ändra sättet vi pratar om kroppar, mat och träning på.
Jag är trött på att förväntas upprätthålla den här tränings- och hälsohetsen. Jag vill få prata om annat när jag fikar med mina vänner. Jag är så himla taggad på att få leva i en värld där glass är gott och stranden till för alla, på riktigt. Vi har för många problem i den här världen för att lägga vår energi på att hata våra och andras kroppar. Vi har blivit experter på att ställa in saker de senaste månaderna, vi vet precis hur man gör. Så låt oss ställa in beach 2020. Kanske beach 2021 också när vi ändå håller på?
