Lär våra minsta rörelseglädje
Jag minns det som igår, jag satt med min ena förälder i ett av sjukhusets alla rum tillsammans med en läkare. Väggarna var grådaskigt kala och klädda i uttröttande planscher om rörelsepyramider och kostcirklar. Vi hade blivit ombedda att placera oss i de läppstiftsröda stolarna, och framför oss dansade min viktkurva fram på det utskrivna pappret. Läkaren pekade och förklarade med sin orangea penna, och sa slutligen något i stil med: “Här borde du egentligen vara, men just nu är du här, och det är inte bra Evelina”. Hennes ord skar in i min då tioåriga ryggrad, samtidigt som jag kände en tung suck av besvikelse från både läkaren och min förälder. Efter en stunds tystnad följde en evighet med prat kring vad jag tilläts att äta, och vad jag inte fick äta, samt hur jag skulle röra mig för att någon gång i framtiden kunna passa in i samhällets trånga ramar. Där och då var jag ett barn, som blev hjärntvättad med kroppshets och ångest.
Det räcker med att vi tar oss ut i stan för att förstå hur fokuserade vi är på att uppnå den perfekta kroppen. I tunnelbanan, på tåget, bussen, i olika fönster och på tv ser vi alltför ofta företag som marknadsför det nya livet med tillhörande bantningskurer, pulver, drycker och appar som ska hjälpa en på vägen; listan kan göras lång. På instagram söker vi desperat efter uppmärksamheten för hur vi lyckats forma oss så att vi passar inom samhällets tavelramar. Applåder och pepp följs med hashtags och delningar. Vi spelar upp en teater framför våra barn; vrider och vänder oss framför spegeln, följer metoder och kurer mycket ansträngt, och duckar inte för att kommentera andras kroppar, ett beteende som tillslut yttrar sig hos de allra minsta. Å’ när de allra minsta inte passar in i våran svettiga och kvävda tavelram, gör vi allt för att ändra på det.
Efter att jag hade blivit påvisad hur dåligt jag låg på min kurva, insisterade en skolsköterska i grundskolan att börja promenera med mig efter skoltid. När mina kompisar fyllda av förväntan att få följa med varandra hem, lämnade skolgården för dagen, snörade jag på mig mina orangea converse och begav mig ut i promenadspåren tillsammans med sköterskan. I flåsande tempo fick jag en privat föreläsning om hur bra jag skulle må efter promenaden, och varför. Men efter halvlek i den regntunga skogen hade hon tappat mig helt; istället kände jag att något större började gro inom mig, en klump av ledsamhet och förtvivlan, känslan av att inte räcka till eller duga knackade på dörren. Promenaden var inte i närheten av inspirerande, utan bara ett startskott på många års självförakt.
Förblindade i hur vi genom fysisk aktivitet kan forma våra kroppar för att på något vis kunna passa in, glömmer vi bort att det även kan ge en positiv inre påverkan på oss. Daglig motion kan leda till bättre sömn, ökad rörlighet, större förmåga till att minnas bättre, och att jobbiga känslor såsom ångest och nedstämdhet minskar. Fysisk aktivitet kan vara en ventil i att få fokusera på sig själv en längre stund, likväl som det kan bidra till gemenskap och sociala kontakter, om en tränar i grupp eller tillsammans med ett lag. Det finns så mycket positivt med rörelse, som vi glömmer bort i vimlet av våran kroppsångest.
Som den trogna följaren jag är, tog jag för något år sedan del av Stina Wollters “story” på instagram där hon la ut inskickade vittnesmål kring hur föräldrar till barn, fått höra hur deras barn blivit bemötta av vårdpersonal och anhöriga att de inte passar in inom tavelramen. Någon dotters bmi hade varit för “högt”, en annan behövde ändra sin kost, medan den tredje hade fått höra kränkande kommentarer från sina klasskompisar; och så fortsatte det, bild efter bild, text efter text. När jag väl läste den långa långa storyn gick jag in i en bubbla av frustration och ledsamhet – Jag kände igen mig så väl för jag själv hade ju varit där, jag hade fått höra på vuxnas tjat och prat om vikt, fått applåder och positiva kommentarer när de gått åt de håll dem predikade för, men för varje gång skapat ett allt större självförakt.
På ett sätt förstod jag också föräldrarnas panik. Desperata frågade de ”Vad ska vi nu göra med denna informationen från vårdpersonal?” Alltså, hur skulle de gå tillväga för att bemöta vårdens pekpinne på dess barn, men samtidigt inte trasa sönder barnets självförtroende och självkänsla? Några av svaren kan vara: räkna inte kalorier framför dem, låt dem inte vara med under läkarledda samtal om dess vikt, och stå inte framför spegeln i full färd med att kasta elaka kommentarer till dig själv, för visar du själv upp negativa beteendemönster kring dig själv och din kropp kommer du tillslut ha en miniversion av dig själv som gör och känner exakt samma förakt, men inför sig själv istället. Lär och visa dem istället att rörelse är lika med lek och spel. Att det inte är förknippat med något där en borde ändra sig, utan att det kan vara allt från dans, fotboll och simning, till hopprep, springtävling och kurragömma, i en rolig miljö med positiva tankar och beteenden.
Det handlar alltså inte om att vi ska sluta röra på oss och plötsligt vara emot motion, utan det hela handlar om att vi måste sluta skada de allra minsta med våran ångest kring kost och fysisk aktivitet, vi måste lära om oss själva och sluta att förakta oss själva – jag vet, det är himlans svårt, men viktigt för att kunna visa en positiv syn kring rörelse, annars kommer vi i framtiden ha generation på generation med trasigt självförtroende och självkänsla.
Vi måste lära barnen rörelseglädje, inte kroppshets och ångest.
Text: Evelina Rova
