Jag vill inte sitta här
Januari 2020
Jag sitter i ett klassrum. Högst upp längst bort i skolan. Det piper varje gång tjejen bredvid andas. Snorigt pipande genom näsan. Det är den sista terminen jag har i skolan. Här sitter jag och läser bokrecensioner. Längtar bort. Det var någon som sa att maj månad det här året kommer vara fantastisk. Sitta på skolgården i solen och njuta, blanda plugget med firande dygnet runt. Jag hoppas det.
Maj 2020
Ha ha.
Januari 2020
Jag vill inte sitta här. Bryr mig inte. Kan inte engagera mig. Jag är så trött på dom grå, stoppade stolarna som inte går att gunga i. Så trött på lärarna som aldrig slutar prata om det som för dom är så viktigt men för mig så oviktigt.
Maj 2020
Jag saknar de grå stolarna. Och att behöva titta upp från datorn när jag skriver för att låtsas att jag antecknar, när jag egentligen skriver om hur mycket jag längtar till maj månad. För att jag fortfarande tror på att maj månad kommer vara underbar.
Januari 2020
Jag tänker att mitt liv kommer bli så bra så fort skolan är slut. Jag har köpt en vit svindyr mössa som jag kommer använda en enda dag och efter att den hamnat på någon hylla kommer mitt liv att vända. Jag kommer bli fri och lycklig, får lägga tid på det jag vill ha tid för. Jag får skriva konstant. Tänker jag mig. Samtidigt sitter jag min sista termin i skolan och försöker tänka logiskt. Hur mycket planer jag än gör nu kommer det aldrig gå att förstå hur det faktiskt kommer bli. Jag har ingen aning om vad som händer sen.
Maj 2020
Att inte ha någon aning om “vad som händer sen” har fått en ny innebörd, visst har det? Det är en konstig upplevelse att ta studenten i år. Den här sista terminen i trean som skulle bli stress och panik men också maj månad på skolgården och en himla massa festande, blir bara stress och panik. Punkt. Det suger. Men jag är trots allt lyckligt lottad. Jag ska till min skola den 5:e juni, och ut måste vi ju och vem ska hindra oss då?
Och också, note to self såhär några månader för sent – skicka tillbaka studentmössan och byt till en du faktiskt kan ha på huvudet.
Januari 2020
Jag läste Bodil Malmstens bok Priset på vatten i Finistère.
“Jag bor i Finistère därför att jag flyttade hit […] på samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans”.
Hon får det att låta så enkelt, Bodil. Hennes plats på jorden finns och hon kommer dit. Bara hamnar där. Kör ut på autobahn, trampar gasen i botten och hamnar längst ner i Frankrike, jordens slut, fin des terres. Hon hamnar där. Syr ihop en trädgård, den blir allt hon har. Hon inser att vatten kostar pengar i Finistère, att ingenting blir som i de dåliga trädgårdsböckerna, mullvadarna gräver sönder det hon lyckats bygga upp. Men ändå. Det är hennes plats på jorden och hon älskar den tillräckligt mycket för att vilja skriva en bok om den. Eller, först vill hon inte, men sen gör hon det ändå. Hon vill inte för det finns ingen bok i världen som kan fånga den platsen. Jag vill också. Jag vill hitta min plats på jorden och fylla den med allting som livet ska fyllas med. Jag vill också bo på en plats som fyller mig med saker som aldrig kan beskrivas med ord. Min plats.
Ja, jag vet, jag hör er. Jag är 19 år gammal. Jag behöver inte hitta min plats på jorden. Jag ska väl bara få leva livet och upptäcka en massa platser, hitta mig själv på ett hostel i Australien. Men jag är flygrädd och ensamrädd och ångesträdd. Jag behöver inte se världen, jag är tillräckligt rädd för att förstöra den som det är. Jag behöver bara min plats på jorden. Kanske skulle det bli lite lugnare i skallen då, om jag bara hittade min plats på jorden. Min fin des terres.
Maj 2020
Du behöver inte oroa dig för att tvingas ut i världen. Det är det sista du behöver oroa dig för just nu, men hela grejen med tiden är ju att jag inte kan varna dig för den. Det hade nog i och för sig varit fruktansvärt för dig att få reda på hur den här våren skulle se ut i januari. Katastroftänkarnas värsta mardröm.
Januari 2020
Jag längtar efter att flytta. Jag vill flytta in med någon kompis, bygga ett hem. Måla väggar och köpa bestick och durkslag och potatisskalare och tvålpump och annat som man inte behöver äga när någon annan har byggt upp hemmet en bor i. Jag vill vara min egen. Längtan är så stark, jag vet att den går över, den är typ bara INSPIRATION men jag vill så mycket. Jag längtar efter sommarnätter och doften av regn mot varm asfalt. Jag längtar efter att springa ut ur skolan, springa in i min storebror och känna att JAG KLARADE DET.
Maj 2020
JAG KLARADE DET. Trots allt. Jag har lyckats inse att jag överlevde gymnasiet (peppar peppar, det kan ju uppenbarligen hända massa saker på en månad) och att det är helt fantastiskt även om jag inte får fira det genom att hälla öl på mina klasskompisar. Min storebror kan springas in i senare.
Jag sörjer inte längre själva utspringandet och skolgårdskaoset. Jag saknar bara energin som skapas när tusentals människor befinner sig på samma ställe samtidigt. Energin som uppstår på en fotbollsarena eller konsert när tiotusentals människor riktar hundraprocentig uppmärksamhet mot samma ställe. Känslan av hopp som väcks när människor samlas för att stå med Greta eller dansa med regnbågsflaggor. Styrkan som skapas när människor får ett gemensamt mål, gemensam riktning. Jag saknar känslan av samhörighet med totala främlingar. Att krama någon okänd när det blir mål, att leva i surret som uppstår när trettiotusen personer ska hem. Jag saknar att sjunga tills lungorna går sönder och rösten tar slut med tusentals andra. Jag saknar att få känna livet i mig tillsammans med andra. Jag längtar efter att få uppleva det igen. Gå på fotboll och få rysningar av inmarschlåten. Gå på konsert och vara UPPFYLLD och rusig i hela kroppen efteråt. Gå i en prideparad.
Det går att ses online, prata och planera och skratta tillsammans. Det går att göra nästan allt likadant som vi brukar. Men det finns saker som inte går att göra lika bra utan att möta människor ansikte mot ansikte. Det finns saker vi inte kan iscensätta över Zoom. Jag längtar efter de sakerna. Jag njuter av att längta, det betyder ju att det betyder något. Jag hoppas att ju längre vi får längta desto underbarare kommer det bli när vi äntligen är där igen. När allting är lite mer som vanligt och vi kan samlas. Förändra världen tillsammans. Jag längtar efter att få trycka play på livet.
Och då, när vi gemensamt släpper ut det långa andetag vi hållit inne sen mars, när vi vågar träffa människor igen, krama vår farmor igen, leva livet igen, då ska jag försiktigt ge mig ut i världen. Inte trampa gasen i botten på autobahn men kanske ta tåget till någon liten fransk småstad med fina hus och gubbar som ler varma leenden. Leta efter en plats där det går att ta långa, djupa andetag. Hitta min plats. Hitta hem.
Januari 2020
Tjejen bredvid mig piper fortfarande. Läraren avslutar lektionen. Jag har ingen aning om vad han pratat om. Skit fucking samma.
