Georgia om styrkan i ett dansgolv, nya albumet Seeking Thrills och att hitta sitt uttryck
Det har gått fem år sedan Londonfödda Georgia Barnes släppte det självbetitlade debutalbumet Georgia. Med sin dansanta, experimentella pop blev hon snabbt ett av de mest intressanta namnen inom dansmusiken. Idag är hon tillbaka med sitt andra album Seeking Thrills. Under åren som passerat sedan debuten har hon finslipat sitt sound, ändrat sina rutiner och klättrat på topplistor medan hon arbetat hårt på nya skivan. KULT fick en pratstund med Georgia dagen innan släppet och passade på att prata om hennes identifikation med Billie Eilish, hennes tankar om dagens popmusik och, såklart, den nya plattan.
När jag ställer frågan om hur det känns att släppa sitt andra album är hon kluven, balanserar mellan att hålla huvudet kallt och ändå utbrista “I know, it’s crazy!”. Självsäkerheten och självkritiken möts ständigt.
– Den första skivan gick okej, den fick bra respons av kritiker men jag kände att den inte riktigt klickade med publiken så som jag ville — målet för den här skivan har varit att skapa något mer tillgängligt. Jag ville bara tillbaka in i studion, jobba hårdare, skapa något som folk kan känna igen sig i. Det första albumet var väldigt experimentellt, jag hade inte riktigt någon tydlig idé av vart jag ville att låtarna skulle leda. Jag ville bara skriva, nästan som i en explosion av uttryck. På den här skivan har jag velat ge låtarna mer riktning.
Hon berättar att hennes uttryck har utvecklats snarare än förändrats: visionen är tydligare, rösten säkrare, samtidigt som hennes många influenser fortfarande får lika mycket utrymme. Georgia har under de fem år som passerat också genomgått en till stor del personlig resa:
– Jag ville inte bara utveckla musiken efter debutalbumet. Jag ville också utvecklas själv och att skriva Seeking Thrills har till stor del varit en väldigt personlig resa. Det är en skiva där jag försökt upptäcka mig själv. Jag har blivit mer hälsosam, ändrat mina rutiner, och att skriva låtarna har varit till stor hjälp.
Georgie berättar om sin rutinerade tillvaro: hon går upp klockan 6-7 varje dag, simmar eller gymmar, äter frukost och går till studion. Hon är noga med att ta pauser och att inte jobba för länge. Det är tydligt att hon har ett mål i sikte, och att hon, nästintill metodiskt och utstuderat, gör allt för att inte förlora det ur sikte.
– Till skillnad från vad man kan tro, från media eller från de låtar man hör, så är det väldigt få låtar som är inspelade under dimmiga, kaosartade nätter. Det är viktigt att ha struktur, att se på det som ett vanligt jobb och att kunna hålla sina rutiner.
Georgia beskriver sin skapandeprocess som varierande och menar på att hon ofta har olika utgångspunkter. Ibland är det texten som tar form först, ibland melodin, men inspirationen kommer nästan alltid från ett ljud.
– Det handlar verkligen bara om olika ljud. Allting i min studio är analogt, och det är ofta ett specifikt ljud som triggar igång en idé eller melodi. För den här skivan har jag också gått ut på klubbar mycket, lyssnat på DJ:s och på vad de väljer att spela, på hur publiken rör sig och reagerar. Den här skivan handlar så mycket om just vad som sker på dansgolvet.
Georgia kommer från en bakgrund som trummis, och har även studerat musiketnologi på SOAS i London. Det är därmed ingen överraskning att hon ständigt knyter an till sin kärlek för trummor, och det är ingen hemlighet varifrån hennes sätt att skickligt mixa influenser kommer från. I skapandet av Seeking Thrills har hon, precis som tidigare i sitt artistskap, tittat bakåt. Framförallt är det Chicago House och Detroit Techno som inspirerat och influerat henne och en stor del av skivan har en nostalgisk dragning åt 80-talet och dess musikaliska landskap.
– Jag har hittat inspiration på många håll, från artister som Kate Bush och popband som Depeche Mode, till nutida artister. Jag lyssnar mycket på Kanye West, jag älskar Billie Eilish. För mig handlar det inte om att bara presentera en viss typ av musik. Jag är i grund och botten en musiknörd och en enorm musikentusiast så jag lyssnar otroligt mycket på musik. Jag inspireras av allt möjligt — hiphop, grime, pop, elektronisk musik, afrikansk musik, indisk musik — det skulle inte vara jag att bara försöka hålla mig till en grej. Det är också därför jag identifierar mig så mycket med Billie Eilish — jag gillar musik som är modern men som också äldre människor kan relatera till, och jag älskar tanken på att någon från en hiphopbakgrund ska kunna lyssna på min musik och kunna digga det och känna igen vissa element, eller någon från indievärlden, eller popvärlden.
Under samtalet kommer vi också in på hur stor del av dagens musik som är genreöverskridande och konstaterar att det verkar vara något som publiken längtar efter. Få saker känns väl egentligen så rätt i tiden som just mixen av olika stilar, föreningen av tekniker och blandningar av diverse traditioner. Detta är något som Georgia implementerat på skivan dels genom sitt egna uttryck, men också kanske framförallt på låten Mellow, som är en kollaboration med Shygirl. Förutom att Shygirl själv med sin dekadenta mix av techno och rap personifierar allt vad genre-överskridandet innebär, så tänjer hon också på gränserna för vad Georgias musik är.
– Shygirl var otrolig. Jag ville ha en kvinnlig rappare på Mellow för att förstärka dess känsla, och en vän föreslog Shygirl. Jag lyssnade på hennes låtar och tyckte att de var otroliga. Över sina technoproduktioner så har hon den här rappen, som nästan känns som att hon bara pratar — jag tyckte verkligen om det. Egentligen ville jag inte göra speciellt många kollaborationer på den här skivan, men jag kände verkligen att hon skulle kunna addera någonting till den.
Georgia låter trött, men aldrig orkeslös över telefonen. Det finns en energi i hennes röst, en spänning och en förväntan.
– Det är väldigt mycket av mig själv i musiken, samt generellt väldigt mycket människor; jag inspireras mycket av människor på dansgolvet, varför de går dit, psykologin runt hela eskapismen. Jag vill att folk ska lyssna på skivan och känna sig stärkta.
Jag frågar om hon vill att folk ska känna sig som om de vore på ett dansgolv när de sätter på hennes låtar. Skaka av sig stressen, glömma sina bekymmer. Hon skrattar och svarar “Yeah, exactly. You got it!”. Det märks att målet med skivan inte bara är att göra den tillgänglig för lyssnarna — målet verkar också vara att skapa ett ljudrum i vilket de kan få bli tillgängliga för sig själva, och för varandra.
