Inte Polisens rätt att bedöma Tunna blå linjen
Konsten var fri, sedan kom poliserna och omfamnade den för hårt. Inget oväntat, med tanke på hur tv-serien Tunna blå linjen marknadsförts – som ett realistiskt drama med fyra stackars snygga poliser i fokus.
Har Expressens Anna Gullberg gått i fällan för Polisens PR–strategi? Att hon vill ligga med en fiktiv karaktär är förvisso inget anmärkningsvärt (Jack Sparrow någon?) men skillnaden mellan en alkoholiserad pirat på 1700-talet och Magnus – en fullt uppnåelig singelpolis i Malmö på 2000-talet – är just det Gullberg med flera lyriskt poängterat angående tv-succén Tunna blå linjen: det verklighetstrogna.
Polisen jublar. Plötsligt kastar kvinnor trånande blickar efter farbror blå – förmodligen döljer sig en Magnus eller Jesse under uniformen i kön till falafelvagnen.
Verkligheten är oemotståndligt magstark, den skriker efter att dramatiseras. Jag är ingen kategorisk motståndare till verklighetsbaserad fiktion, men det finns en gräns för konstens verklighetsvurm. Gränsen är nära när realism räcker för att dramat ska beskrivas som sevärt. Det vill säga, när seriens främsta marknadsföringsvärde tycks vara dess realistiska anspråk. Tunna bå linjen-produktionsgänget har mässat om autenticitet, ett mantra som upprepas av kritiker och i vissa fall står som grund för hyllningen.
Gränsen är definitivt passerad i samma stund som konsten börjar dofta myndighetspropaganda. Det vill säga, strax innan manusförfattaren Cilla Jackert ryggdunkas av en uniformerad polis i Nyhetsmorgon som bekräftar: ”Jag tycker serien är bra. Jag känner igen mig.” Det verkar nästan som att Tunna blå linjen kräver dessa indirekta godkännanden från högsta instans, i form av äkta poliser som bjuds in för att kommentera realismen i dramat.
Huvudkaraktärerna i Tunna blå linjen är alla älskvärda poliser. De gör ytterst få fel, som snabbt slätas över. Saras övervåld under en antinazistdemonstration. Klipp till: Hennes ånger när filmklippet får spridning. Magnus rasistiska uttalanden. Klipp till: Hans skeva relation till sin familj. Stackars, snygga poliser.
Tunna blå linjen ÄR en utsökt tv-serie. Det beror på drastisk dialog mellan pappa polischef Jesse och hans tonårsdotter. Det beror på intimt foto och oj vad det är härligt att slippa uttjatade drönarbilder stup i kvarten. Det beror på finkänsligt skådespeleri där Gizem Kling Erdogans uttrycksfulla ögon berättar allt vi inte får veta om Leah. Serien är sevärd av många anledningar. Men att poliser ”känner igen sig” är inte en av dem.
Konsten kan aldrig befrias från sin kontext, men bör åtminstone förbli fri från myndigheters eventuella medhåll eller motstånd. När makten får ett lillfinger finns nämligen risken att de slukar hela principen om armlängds avstånd.
Nästa gång, när en tv-serie om Stockholms sjukvård har premiär, kanske Irene Svenonius sitter där i morgonsoffan. Och med tindrande ögon bedyrar hon att dramat är otroligt realistiskt. Då skulle i alla fall jag bli misstänksam.
Text: Lisa Barkholt Nord
