Indieklassikern Up the Bracket – från sämst till bäst
2000-talet var ett gyllene årtionde för alternativrocken. Otaliga indieklubbhits såg dagens ljus strax efter millennieskiftet, och världen fick stifta bekantskap med band som The Strokes och Arctic Monkeys. De försökte väcka liv i det gamla soundet från 60-talets garagerock med hjälp av skramliga gitarrer och stämsång. Ett av de största namnen inom genren kommer alltid att vara The Libertines, kända för sin musik men inte minst för den trassliga relationen mellan bandets två frontmän, Peter Doherty och Carl Barat. Tillsammans har de hjälpt till att forma den brittiska indiescenen till det den är idag, men vägen dit har inte varit enkel. Drogmissbruk och bråk blev till slut synonymt med The Libertines, och det ledde till att bandet splittrades 2004.
The Libertines albumdebuterade i oktober 2002 med Up the Bracket, ett stökigt album producerat av Mick Jones (The Clash). Musiken är röjig och typisk för sin tid, och texterna består av en blandning av brittisk slang och målande poesi. Redan här utmärker sig Doherty som en poet att räkna med, när kluriga liknelser och drogreferenser får gestalta frontmännens dalande relation. Up the Bracket är en riktig pärla som fortsätter att fascinera, men var är den som allra bäst egentligen? Det ska vi ta reda på med den här listan!
12. Tell the King
Jag säger inte att det här är en dålig låt. Det är bara det att ribban för musiken på Up The Bracket är så otroligt hög att Tell the King blir högst medioker i jämförelse med några av de högre placeringarna. Intimiteten och samspelet som återfinns i många av de andra låtarna saknas, och summan av kardemumman blir att man inte minns vad man precis hört.
Bästa textraden:
”My words in your mouth are mumbled all about / You’re like a journalist / No you can’t cut and paste and twist”
11. Begging
Jag kan inte beskriva den här låten på något annat sätt än: (i ganska positiv bemärkelse) identitetskris. Det är absolut en härlig låt – men vart är den på väg? Begging beger sig från ett fyrtio sekunder långt trumintro som doftar åttiotal, vidare till en karaktärsenlig Carl-vers för att senare mynna ut i en refräng som är det närmsta Libertines kommer komma allsång.
Bästa textraden:
”And have you heard the singer said / He’s a dead ringer for / A feeling that I used to know / Lord, she cries oh hell / No no, it’s a funny way to go”
10. Radio America
Troligtvis det mysigaste (enda mysiga?) spåret på albumet! Radio America bjuder på vacker stämsång i sexåttondelstakt och målande poesi om kärlek och gammal film. Bandet var inte överens om att låten skulle få vara med på albumet, men jag tror att vi alla är glada att de behöll den till sist.
Bästa textraden:
”And they watched the old films flicker / Across the old palace movie screen”
9. The Good Old Days
Första versen öppnar starkt med en av Libertines mest ikoniska textrader: ”If you’ve lost your faith in love and music, oh the end won’t be long”. Alla har väl någon gång varit sexton och tänkt att citatet skulle göra en jävligt bra tatuering (eller?), men som tur är lyckats avstyra planerna när man hittat någon form av sans och vett igen. Låten i sig är full av längtan och sentimentalitet, och man kan inte värja sig för känslan av saknad. Vi får historien om Peter och Carl, historien om en relation där allt man kan göra är att romantisera det förflutna.
Bästa textraden:
”The Arcadian dream has all fallen through / But the Albion sails on course”
8. Horrorshow
De allra flesta Libertines-låtar refererar till någon form av drogmissbruk, men det är få som gör det så pass uppenbart som Horrorshow. Det är stökigt och svettigt, men samtidigt helt underbart. Enligt ryktet ska Doherty ha stulit öppningsfrasen av ett ex, den textrad som även är låtens bästa:
”I’ve been following / Following your minds instructions / On how to just slowly, sharply screw myself to death”
7. Boys in the Band
Rock and roll-drömmen gick i uppfyllelse, men all berömmelse har en baksida. Libertines hånar besvärliga fans, och om man lyssnar mellan raderna så kanske de till och med hånar varandra. De personer man känt utanför rampljuset förändras plötsligt till det sämre när de träder in i allmänhetens synfält.
Bästa textraden:
”But I’ve never seen those flowers in the barrel of your gun / All I’ve ever seen you do is run”
6. I Get Along
Sista spåret på Up The Bracket är en ilsken urladdning, punk nog för att avsluta en garagespelning, men pop nog för att få tv-utrymme i The Late Show. Låten är också en av få Libertines-låtar som har en musikvideo, däremot saknas Peter i bild. Ryktet säger att han helt enkelt inte dök upp till inspelningen.
I Get Along är ett bokstavligt ”fuck you” till alla som lägger sig i ens beslut.
Bästa textraden:
”You’ve got the devil on your side / Standing to your right, come on”
5. The Boy Looked at Johnny
Rent textmässigt har kanske inte The Boy Looked at Johnny samma poetiska touch som många av de andra låtarna på albumet. Titeln är lånad från Patti Smiths låt Land (”The boy looked at Johnny, Johnny wanted to run, but the movie kept moving as planned”), och den ryktas syfta på Johnny Borell, som spelade bas med Libertines i början men senare kom att bli frontman i rockbandet Razorlight. Det som knuffar upp spåret till en så pass hög placering på listan är den skrålvänliga refrängen tillsammans med låtens bästa textrad, den inte allt för ödmjuka:
”Don’t you know who I think I am?”
4. Up the Bracket
Somnade du under föregående spåret Radio America så är det dags att vakna nu. Titelspåret Up the Bracket börjar med ett skrik (bokstavligen) och återberättar historien om en förhoppningsvis för det mesta fiktiv uppgörelse, som utöver att vara en klassisk Libertines-dänga med referenser till Londons gator, är det allra mest brittiska på hela skivan.
Bästa textraden:
”It’s just like she’s in another world / You know they suit each other, oh no”
3. Vertigo
Själva soundet är intensivt i öppningslåten Vertigo, men Carls sömniga röst limmar ihop verserna som med hjälp av ett penseldrag. När man hört låten vill man bara höra den igen. Och igen. Det kan vara för att försöka förstå sig på den mystiska texten, eller för att få lyssna till det dynamiska samspelet mellan frontmännen. Vilket alternativ det än är så är Vertigo en låt som förtjänar att uppmärksammas till fullo.
Bästa textraden:
”Down in the street below / Hear the drunken archangel sing / I know what’s on your mind, my boy / Cause I can see, oh everything” /// ”Was it the liquor or was it my soul?”
2. Time for Heroes
“Did you see the stylish kids in the riot?” Time for Heroes har blivit en storfavorit hos både inbitna Libertines-fans och hos den generella indiepubliken. Den poetiska skildringen av upplopp och en stad i förfall har letat sig upp på listorna och rätt in i våra hjärtan. I verserna skymtar kritik mot klassamhället i sann Common People-anda, och kopplas samman i refrängens ”Tell me what can you want when you’ve got it all?”. Time for Heroes har allt som krävs för att vara en av The Libertines största hits.
Bästa textraden:
”He knows there’s fewer more distressing sights than that / Of an Englishman in a baseball cap”
1. Death on the Stairs
Jag vill påstå att det här kan vara den ultimata Libertines-låten. Death on the Stairs är en drogpåverkad feberdröm, en riktigt röjig duett som tar avstamp i rädslan för att kasta bort sitt liv, och fortsätter i en sentimental och sorgsen dimma. Flera av de allra bästa Libertines-texterna gömmer sig bland raderna här (”now I’m reversing down a lonely street, cheap hotel where I can meet the past, pay it off and keep it sweet”), och Peter och Carl lyckas komplettera varandra på ett sätt som överträffar allt annat på hela albumet. Death on the Stairs är sammanfattningen av ett band som inte lyckas komma överens, men när de väl gör det så är det fantastiskt vackert. Death on the Stairs är allting som är The Libertines.
Bästa textraden:
”I’ve taken far too much to see or think or touch what’s real / Stranded on this street that paved my only way home”
Text: Alma Lindström, @almalii
