Göteborgs filmfestival: KULTs favoriter
KULTs Jesper Lundstedt och Zara Luna Hjelm utvärderar titlarna på årets upplaga av Göteborgs filmfestival. Vilka filmer stod ut från mängden?
Den mänskliga längtan efter frigörelse
Det går inte riktigt att komma runt det faktum att onlineutbudet från Göteborgs Filmfestival 2023 saknar de större titlarna som kunde förväntas under pandemiåren, typ Pleasure, En runda till och Drive my Car. Inte för den sakens skull att kvaliteten var lägre än vanligt. Snarare var det bara fler på förhand totalt okända kvantiteter som fick chansen att skina extra starkt.
Till exempel Shô Miyakes Small, Slow but Steady, som är någonting så ovanligt som ett mycket lågmält sportdrama. den döve boxaren Keiko (Yukino Kishii) försöker lyckas inom proffsboxningen samtidigt som gymmet hon tränar är på väg att gå i konkurs. Det finns inga stora känslor, ingen riktig katarsis. Diskbänksrealism i boxningens värld, med bara små vyer in i en döv kvinnas ganska händelselösa liv och hennes försök att låta boxningens strikta träningsscheman distrahera från det övriga livet. De många repetitionerna och det låga tempot är upplevelsen snudd på hypnotisk där man verkligen får placera sig själv i Keikos huvud. Det här är på sätt och vis bara en persons liv i drygt en och en halv timme, men väldigt fint fångat på film.
Förhållandevis få dokumentärer visades under årets festival, men Inna Sahakyans Aurora’s Sunrise var definitivt en som stack ut. Genom en kombination av arkivmaterial bestående av intervjuer med författaren Aurora Mardiganian som överlevde det armeniska folkmordet, det lilla material som finns kvar av stumfilmen Ravished Armenia och vackert animerade dramatiseringar av hennes liv skildras en kamp för överlevnad mot alla odds. Det är inte helt lätt att vare sig titta eller lyssna på hennes egna minnen av att ha flytt sitt hemland och tvingas vandra dödsmarsch genom den syriska öknen, eller hennes i slutändan misslyckade försök att väcka uppmärksamhet om det armeniska folkets lidande när hon nått USA, men en viktig dokumentation av ett stycke historia som fler bör känna till och som inte får glömmas bort.
Och så lite isländskt för att runda av allting, och möjligtvis hela festivalens snyggaste film (vem hade kunnat ana att Isländska landskap i svartvitt kunde se bra ut?) i form av Hilmar Oddssons Driving Mum. Medelåldersmannen Jón (Þröstur Leó Gunnarsson) bor mitt ute i ingenstans tillsammans med sin mamma (Kristbjörg Kjeld). När hon plötsligt avlider bestämmer sig Jón för att bege sig på en roadtrip till den plats som hon kort innan uttryckt en önskan om att besöka. Vad som blir är en resa som är lika rolig som sorglig, om en man som varit isolerad från omvärlden för länge och bitvis förlorar förståndet ju mer han inser att han missat genom åren. Bland annat genom sina många bråk med mammas lik i baksätet och möten med några färgstarka karaktärer på vägen. En kufisk liten historia som verkligen förstår när den ska vrida upp med de lite större känslorna och när de ska hållas tillbaka andra gånger. Innehåller även vad som mycket väl kan vara den finaste filmhunden på länge.
Jesper Lundstedt
Revolution och förbjuden attraktion
Eftersom jag var på resande fot hann jag bara se sex långfilmer och en kortfilm från filmfestivalens breda och stora onlineutbud. Sånt här ska man inte avslöja, men det resulterade i att jag streamade majoriteten av filmerna på telefonen; en synd, jag vet. Trots detta vågar jag ändå säga att det var få filmer som lyckades fånga mitt intresse. Det var ändå två som stod ut: den turkiska dramathrillern Burning Days (originaltitel: Kurak Günler) med regi av Emin Alper samt det marockanska kärleksdramat The Blue Caftan (originaltitel: Le blue du caftan) med regi av Maryan Touzani.
Burning Days följer Emre (Selahattin Pasali), en ung åklagare som ska påbörja sin tjänst i den korrumperade småstaden Yaniklar. Emres dras således in i en politisk konflikt där han får uppleva hur spänningarna mot stadens makthavande ökar. Parallellt börjar det spridas rykten om att han varit med en annan man, vilket ökar pressen på honom ytterligare. Filmen känns som en långsamt blommande ros, men ändock spännande, som snarare lämnar tittaren med frågor än besvarar dem.
Burning Days är även visuellt vacker, men när det kommer till skönhet är absolut The Blue Caftan en vinnare i mina ögon. Filmen handlar om det gifta paret Halim (Saleh Bakri) och Mina (Lubna Azabal) som driver en kaftanbutik i Salé. Mina kämpar för att hålla verksamheten flytande och sälja Halims handsydda kaftaner i en snabbt föränderlig värld, varpå ytterligare komplikationer uppstår när Halim finner sig attraherad av deras lärling, Youssef (Ayoub Missioui). The Blue Caftan är som sagt vacker, men också mycket sympatisk och berör ämnen ofrivillig kärlek och partnerskap. Det finns även en underton av revolution och viljan att bryta sig fri från samhällets regler och konventioner, något som jag fann vara ett tema på festivalens urval.
Sist vill jag ändå nämna Mikhaël Hers franska drama The Passengers of the Night (originaltitel: Les Passagers de la nuit) som jag missade slutet på, men ändå uppskattade. Det är alltid en fröjd att få se Charlotte Gainsbourg!
Zara Luna Hjelm
