Film i Samtidskonsten synliggör Karl Holmqvists absurt klara ord och blick

Kamerans teknik kan göra oss medvetna på det optiskt-omedvetna, liksom om det driftsmässigt-omedvetna genom psykoanalysen, skriver litteraturvetaren och konstkritikern Walter Benjamin i Liten fotografihistoria (1931). Genom kameran har vi möjlighet att verkligen se något, genom dess tekniska möjligheter såsom förstoringar, ultrarapid, förflyttningar och pauser. Vi kan se vår omgivning på ett nytt sätt, så som det mänskliga ögat omöjligt kan uppfatta den. Kameran har en viktig egenskap, att synliggöra det vi har svårt att se. 

Film i Samtidskonsten är en ideell organisation för film -och videokonst. De visar både nya och mer etablerade konstnärers verk, gemensamt är att de ofta saknar eller har begränsad distribution i Sverige. Deras verksamhet försöker på så sätt göra videokonsten mer tillgänglig för allmänheten och gör att konstnärer kan nå ut med sina verk. Verk som vanligtvis är svåråtkomliga eller kanske till och med omedvetna för allmänheten kan här bli synliga. 

Vanligtvis visas Film i Samtidens program på biografer i Stockholm, men detta år är ju som vi alla vet inte som andra år och digitala visningar har blivit ett nytt sätt att trots allt kunna nå ut. Kanske blir upplevelsen en annan, då rummet där verket visas blir ett annat och människorna som skulle befolkat detta ursprungliga rum försvinner eller byts ut. Trots det är det ändå uppmuntrande att i pandemins tider kunna ta del av högkvalitativ videokonst. För en som inte bor i Stockholm är också dessa digitala visningar ännu ett steg i kamerans demokratiserande. Finessen med videobaserad konst är ju faktiskt att den idag i princip kan ses överallt, även om konstnären och arrangören tappar kontrollen över rummet den visas i. 

Under våren 2021 visas Film i Samtidens program alltså digitalt och kallas Hemmabio. De kommer att visa olika konstnärers filmer och -videoverk på sin hemsida. Helt gratis dessutom, vilket också det är ett steg i demokratisk riktning. Konst för alla att ta del av. 

Just nu, mellan 1-15 mars, visas tre av konstnären Karl Holmqvists verk. Holmqvist är en svensk konstnär, baserad i Berlin, som trots att han är väletablerad och omskriven är något okänd i bredare kretsar. 

Det går att dra paralleller mellan Holmqvists konstnärskap och fluxusrörelsen och dadaismen, och även till konceptkonsten. Hans konst är ofta textbaserad och använder sig av olika former av repetitioner och ibland återanvändande av populärkultur, såsom textrader ur låttexter. Detta vävs samman till hypnotiska verk, som kan vara politiska, humoristiska och associativa och bestå av text, objekt och/eller installation. Eller som i verken som visas på Film i Samtidskonstens hemsida: video.  

När jag ser de tre verken slås jag av hur de alla leker med språket och absurditeten i att ha ett språk att kommunicera genom. Ordens banalitet. Allt som går att göra med orden, dess meningsfulla innehåll som samtidigt är nonsens. Men, vad är nonsens egentligen? Var går gränsen mellan lek och allvar? Vad går gränsen mellan språk och kommunikation? Var går gränsen mellan kameran, blicken och verkligheten?  

Alla dessa gränser är flytande i Holmqvists verk. Gränsen mellan verklighet och fiktion är också upplöst. Alla gränser bara förflyttas, smälts och sönderdelas. Det finns inte heller någon gräns mellan ord och bild, utan en samverkan.  

Den monotona stämman som finns i två av de tre verken blir ett slags mantra, en förtrollning, en puls. Den blir en väg in till något annat än vad tittaren kanske först trodde. Text och bild skapar något ytterligare tillsammans, som ett tredje rum i betraktarens fantasi. Det går fram och tillbaka mellan hypnos och uppvaknande.

Rösten och orden tar tittaren med på en färd av ord, bilder och associationer. Verket Cars Kill (2003) börjar med ”cars kill, taking a piss, sniffing a line, I’ll be back in no time” och stannar senare upp vid att svälja, vilket gör den monotona rösten verklig och ger den en kropp, försätter den på en plats, för att sedan fortsätta i ”cars are for jerk offs with one thing on their mind, just waiting to die even though they are dead already”.

Färden sker i cirklar och pulserar framåt. Väcker nya tankar och associationer för varje nytt ord, varje ny bild av bilar och människor. 

I verket Smokey (1995) ser vi en torso iklädd en t-shirt med ordet smokey på. Händerna rör sig som att de gestikulerar till dikten som läses upp. Det uppstår glapp mellan rörelserna och orden, det finns en osäkerhet i om det är orden eller rörelserna som kommer först. Den monotona stämman finns även här och breder ut sig rytmiskt och pulserande. 

”Ride the snake, so let’s go then, you and I, the snake said with a smile as it came crawling from under the bed, slowly moving its head from side to side until the room turned upside down and melted away”. 

Det finns en mjuk elasticitet i händernas rörelser och ordens ljudande som gör verket följsamt böljande. Det är som en märklig dröm som går att försöka tolka, men också att bara färdas med i.

Filmen Rock Garden (2003) skiljer sig mycket från de två ovannämnda verken. Dels i längd men även i stil, det finns ingen text utan endast långa bildsekvenser. Filmen är en 66 minuter lång dokumentation av ett besök på Ryoan-Ji-templet i Kyoto. Templet grundades i slutet av 1400-talet och räknas som ett av de tidigaste och mest berömda exemplen på stenträdgårdar med grus krattat i vågmönster och stenblock med olika ”stenansikten”. I verket ser vi ur kamerapersonens blick på allt från människor till stenar, träd, vatten och fiskar. Blicken synliggörs och vad det är att titta på något genom en kamera blir tydligt. Vad kameran kan göra med blicken, men också att det faktiskt är någon där bakom. En kropp. Att vara på en resa, att befinna sig i en ny miljö och viljan att bevara upplevelsen är också något som verket fångar. Den handhållna kameran och dess dokumenterande och långsamma svepande rörelser, hur den dröjer sig kvar kan sättas i relation till dagens nästintill maniska dokumenterande. 

66 minuter kanske känns som ett långt dokumenterande av ett besök på ett tempel och det finns, precis som i Holmqvist andra verk, en slags absurditet i det. Likaväl som absurditeten finns här en blick som ser på sin omgivning med både närvaro och intresse. 

Gemensamt för de tre verken är att det finns en slags enkelhet på ytan, och att det är just denna enkelhet som gör verken så komplexa. En blick som tittar med en sådan klarhet att den förvirrar. Jag frågar mig vad det är jag tittar på, jag frågar mig vad det är jag hör. Ordens kompakta massa läggs ovanpå bilderna och utmanar den som tittar. Synliggör och cirkulerar. Jag vet inte vad det är jag tittar på, jag liksom flyter med i verken. Hypnotiseras och vaknar upp, skrattar och tänker efter.   

Film i Samtidskonstens nästa spännande programpunkt är Stockholm på film. Först ut är Mai Zetterlings dokumentär Stockholm från 1978 och visas mellan 15/3-29/3. I Stockholm på film ingår också Felice Hapetzeder – Stockholm 1970, Carl Johan De Geer – Stockholmssyndromet och Christine Leuhusen & Agnes Stuber – Välkommen till IKANO. I april visas tre tidiga filmer av konstnären Tova Mozard.