Farmor är den sämsta systern
Jag är det enda ”barnet” i släkten som läst vidare på universitet, bosatt sig i en annan, större kommun än den jag är född i och som pricken över i:et är jag bostadsrättsägare och före detta tjänsteman inom kommunen. Sedan några år tillbaka har jag varit ideellt engagerad i olika styrelser och föreningar. *Klassresa intensifies*
Men just det, före detta tjänsteman.
Allt har varit frid och fröjd fram till att jag efter en klassisk quarter life crisis sa upp mig och gick tillbaka till studierna för att försöka få livet och karriären på rätt bana igen. Mellan tårar, identitetskris, uppgivenhet och apatiska timmar framför The Office ringde jag titt som tätt till kvinnan i mitt liv – farmor.
Samtalen var tröstande och förstående. Farmor var den första som uppriktigt sa åt mig att säga upp mig, men hon sa också något i stil med: ”Uschanamaj, näe du ska inte vara på ett jobb där du mår dåligt! Säg upp dig. Det var ju inget för dig. Du passar väl bättre att jobba i reception eller så? Inget för avancerat.”
Inget för avancerat! För GLÖM ALDRIG att du inte är så bra som du tror.
Jag älskar min farmor och hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men hon är också 84 och precis som vi inte bör lyssna på och lyda 84-åringar när det kommer till en hel del saker, så kanske man inte heller ska göra det när det gäller karriärval. För samhället, jobbet, livet, ser så annorlunda ut nu.
Men där och då lyssnade jag och under några minuter tog jag mot bättre vetande emot orden som farmor sa.
Jamen, varför försöka göra något annat när det är uppenbart att jag egentligen ska stå i reception resten av mitt liv. Det var uppenbart inte det farmor menade, men med min då redan sköra självkänsla var det allt som hördes.
Vad detta påminde mig om var de otaliga händelserna mellan mig och de äldre kvinnorna i föreningslivet (alltså jag som 25- och de som 60+).
De är otroliga kvinnor som lagt vägen för mig och mina jämnåriga. Inte fan var det någon som lyssnade när de blev utsatta för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Inte handlade det om att ”förverkliga sig själv” och ”följa sina drömmar”. Nej, samhället var inte helt uppsluppet i individualismen. Det var uppoffringar gentemot sig själv och för familjen, nog med det. Ta det där jobbet i receptionen, självförverkligande kan du syssla med efter pensionen.
För att bli lyssnade på har de skrikit, varit skitjobbiga och blivit kallade ”kärringjävlar”.
Som ideellt engagerad har jag suttit på en hel del seminarier, medlemsmöten, årsmöten och kafferep. Vid flera tillfällen har jag sett unga kvinnor hålla sina föredrag och presentationer bara för att bli avbrutna av de äldre. Det ropas rakt ut, det avbryts och det förminskas. Det är äldre som försöker dra ner yngre i allt från forskning om läkarbrist till hur otroligt dålig det är att det inte finns sopsortering i konferenslokalen.
”Men tack för att ni ansträngde er och köpte så goda kakor, tjejer!” [lämna det viktiga till oss]
Men jag kan inte mer än att känna medlidande när de äldre kvinnorna använder de klassiska härskarteknikerna som de själva säkerligen blivit utsatta för.
Älskade far- och mormödrar, vad hände med systerskapet? Kan ni sluta vara så kassa på att backa unga tjejer? För tro mig, ni sitter på så otroligt mycket kunskap och kompetens som vi vill ta del av. Men vi kommer inte orka om ni fortsätter att vända dövörat till, försumma vår potential, känna er hotade och hävda ålderism så fort en yngre kvinna erbjuds maktpositioner framför er.
Jag är så oändligt tacksam för den väg ni har banat för oss, att jag kan tillåtas ha valmöjligheter (om än för många) och kämpa för att nå dit jag vill i karriär och liv. Ni hade inte den möjligheten och jag förstår bitterheten det kan ha skapat.
Men även om jag inte kan lyssna på min farmors karriärråd, så är mycket annat av det hon säger ovärderligt. För tiderna är annorlunda och allt vi vill ha är stöd. Min farmor liksom många av hennes systrar har fått göra stora uppoffringar och förhandlat med sin egen lycka, vana vid att välja det som gagnat dem minst.
Det är inte där vi är idag och vi måste göra det bästa av det vi har. Er kompetens är otrolig – men låt oss förvalta den och hedra den istället för att minnas era insatser och råd med frustration. Det handlar inte om mitt självförverkligande eller er brist på det. Utan det handlar om min och vår längtan efter systerskap och stöd från äldre förebilder. Tro på vår potential istället för att ifrågasätta den och sporra oss att våga utmana och vidga vyerna istället för att nöja oss.
OBS, jag har stor respekt för alla som jobbar i reception. Min service är bara inget jag vill utsätta mig själv eller andra för.
Text: Felicia Malmqvist
