Everything Else Has Gone Wrong

Bombay Bicycle Club

Nytt år, nya möjligheter, och ett grattis till mänskligheten — vi har redan lyckats få 2020 att gå rent åt helvete. Är det inte då otroligt passande att Bombay Bicycle Clubs comeback-album heter Everything Else Has Gone Wrong? Och är det kanske inte ännu mer passande att det framkallar en betryggande känsla, precis som en klapp på axeln, precis som att någon viskar i ens öra och säger att ”allt kommer att bli bra”?

Everything Else Has Gone Wrong är Bombay Bicycle Clubs första album på fem år. Efter att ha sålt all sin utrustning och nästintill redan dödförklarat bandet, tyckte Hampstead-grabbarna att de inte var tillräckligt gamla eller irrelevanta för något tioårskalas för sin debutsuccé I Had the Blues But I Shook Them Loose och att de fortfarande besatt en form av skapandelust. En ny skiva fick det alltså bli. Varför de ens valde att lägga bandet på is, när de fortfarande kan skapa musik av sådan klass får ni gärna diskutera i smågrupper, för det är inte helt lätt att förstå.

Under de tio år som passerat har bandet synnerligen utvecklats musikaliskt. Skivan är i klassisk Bombay-anda, med poppiga och trallvänliga melodier som byggs över klassisk gitarrmusik, men som de också väljer att experimentera och bryta ny mark med. En skiva som återigen bevisar hur fantastiskt indiepop kan låta. Trots deras något försiktiga approach till musik och deras vana att tillbe jantelagen som någon typ av helig skrift, målas några extremt vackra ljudbilder upp och skapar, vad sångaren Jack Steadman själv uttrycker som ”en trygghet i sin egen komfort”,  som verkar vara ett ett genomgående tema för hela skivan.

Trots att detta är ett album som skulle kunna placeras i ett fack för klassisk indiepop, måste man ändå belysa antalet andra influenser som det präglas av. Allt från folkinspirerade gitarrkomp i låten I Can Hardly Speak till I Worry Bout You:s jazziga slingor, och inslag av psykedeliska ljudbilder som på introspåret Get Up. Samtliga stilar verkar finna sin perfekta plats i någon av låtarna, utan att skapa en totalvändning i stilen. I Can Hardly Speak sägs handla om sångarens svårighet att uttrycka sig själv i ord. Att uttrycka sig själv i text verkar dessvärre inte vara något större problem — texterna håller både en stark poetisk och igenkännande stil, vilket gör det sjukt svårt att inte sätta sig in i den situation som beskrivs. Till exempel hur Steadman väljer att måla upp sina egna talsvårigheter på just I Can Hardly Speak: “A picture on the wall looking back at me / And I can’t even talk / I’m floating in a dream”.

Även om albumet som helhet är en musikalisk upplevelse för sig, är det singlarna som sticker ut som paradnummer. Eat, Sleep, Wake (Nothing But You), I Can Hardly Speak och titelspåret självt, är definitivt skivans höjdpunkter och bevisar återigen att klassiska instrument som gitarr, trummor, bas och keyboard är alla ingredienser man behöver för att skapa indiemagi. Det kanske inte räddar oss från det faktum att tredje världskriget står framför dörren eller att en hel kontinent håller på att brinna upp, men kanske kan det i alla fall hjälpa oss att få tillbaka en del av vår livsglädje.