Om S var en känsla
Sorgsen
Spjut rakt genom hjärtat
vener
artärer
den stora kroppspulsådern
punkteras
börjar läcka blod
kvar blir ett tomrum
ett eko
snälla svara mig!
allt jag hör är
olyckans hjärtslag
de säger egentligen ingenting
men träffar allting
mitt hjärta är blått
och kallt
sådär fruset
som bara istappar kan vara
ihåligt främmande
av blodet
som svämmar
forsar
rinner ut
blir alldeles tom
på blod
minnen
känslor
ett Du som i Jagets motsats
vill inte vara så här genomskinlig
innehållslös
fattig
på lycka och blod
järnbrist säger dem
låga halter av hemoglobin
jag vill inte ha brist
vill ha överflöd
helst i flera mängder
ge mig energi till kroppen
syre till lungorna
dig vid min sida!
att läka tar tid
inget plåster i hela världen
kan laga mig
ett nu kan aldrig bli ett då
endast en framtid
när tiden klyver genom saknaden
vart tog Du vägen?
jag vill inte minnas
fast jag minns
djupa sår blir alltid till ärr
och frånvaron är synligare än närvaron
vet du?
min värk har blivit till ett kassettband
som spelas om och om igen
saknaden rispar hål i huden
och etsar sig fast i märgen
som koagulerat blod.
Svartsjuk
Under en våg av tid
när sekunden balanserade
på sitt skimrande sköra klimax
såg jag hon denna
vars ögon vilade på din axel
och färgade dina kinder
till bleka lejongap
som övergick till röda rosor
horisonten sa mig
att Din destination var nådd
och min bruten
jag blev stående där
är inte kapabel till att förlåta
vill bara sudda
radera
döda minnet
hur kan fötterna gå framåt
när hjärnan bara vill bakåt?
inre strider
inbördeskrig
ebb och flod
jag klarar inte
orkar inte
vill inte tänka
hur många tårar som fälldes
när Vi splittrades
och blev till ett Jag
under den stjärnbeströdda himlen
jag minns att jag blev
alldeles generad av min egen ensamhet
däruppe gav stjärnorna
ifrån sig sitt blygsamma ljus
som om de alla satts på sparlåga
de små lamporna
jag måste beundra dem!
de var oändliga i antal och form
till skillnad från Dig
och jag förstod att det gränslösa
inte kunde spränga sina gränser
men det ironiska är att Sirius
inte lyste den kvällen
trots att jag blinkade fem gånger
hade min syn bedragit mig rejält?
jag ville tro att allt
bara var en dröm
att mina pupiller slutat se
att min kropp slutat
med sina livsviktiga funktioner
sedan såg jag en lampa falla ner från himlen
och jag kastades tillbaka till verkligheten
önskade mig smärta
så djupt in i märgen
att minnet skulle utplånas.
Sårad
Jag vill inte lämna
över syrefattiga ord
för de säger ingenting
då hade jag lika gärna
kunnat förena mig med tystnaden
och begrava mina ord under jord
meningslöshetens mening
stundens ovisshet
känslans ologiska logik
jag formulerade mig vasst
skrev ner allt jag kände
och inte kände
på ett vitt A4- papper
bokstäverna glödde
andades
levde
jag var i chock
hade makt över mina känslor
jag tror det var händelsen
som nyss ägt rum
som låg bakom de kraftfulla orden
senare skulle jag komma att lära mig
att ord är som spjut
vapen
de kan döda en relation
två hjärtan
skaka om själar
sätta gråten i vibration
ilskan i gungning
starta krig med kärleken
men det visste jag inte då
jaget var fortfarande ett Vi
och Vi:et stod mitt emot varandra
i ett försök att enas
en vilja lika motståndskraftig
som polerna på en magnet
men som ändå var förgäves
våra kroppar har alltid varit porslin
när de varit nära varandra
för visst stod vi alltid längst ut?
vi var ett laddat spänningsfält
och så enormt starkt
beroende av varandra
att maktlöshetens makt
gjorde så att båda föll.
Text: Lisa Lindberg
